Jag lyckades ta mig genom Kärlekens ACT!

Jag har läst en bok, den heter Kärlekens ACT. Jag börjar med att göra en elouai-docka som matchar omslaget.

Nej, tyvärr blir det ingen elouai-docka för just idag är sidan nere. Jag som ville ha en gifanimation med hjärtan. Nåväl. Vi börjar såhär.

Jag gillar kärlek. Jag gillar ACT. Men Russ Harris, DU ÄR INTE MIN KOMPIS! Jag vet inte vad jag gjort för att ge dig sådana idéer, jag kanske skickade ut en dubbelsignal när jag köpte din bok och du trodde att jag stödköpte den för att jag gillar dig och inte för att jag faktiskt är intresserad av ämnet. Ni vet, som när man ser ett halvkässt band med engagerad publik och tänker "fan vad många kompisar de har!". Det är kanske därför Russ Harris tror att jag är hans kompis. Men du, det är jag inte. Så sluta tala till mig i omöjlig amerikansk tjenis-prosa som inte alls funkar på svenska.

Jag vet inte om jag ska nita Erik Nisser som översatte den här katastrofen eller ge honom en filt. Kanske båda. Det är otacksamt att översätta självhjälpsamerikanska till svenska, men man behöver inte låta originalspråket lysa genom så pass starkt? Nu talar boken en textremsevariant käck engelska (typ det jag gör här fast jag gör det bra och medvetet) och om boken var läslig i original så är den helt omöjlig att ta på allvar nu.

Vill ni veta vad jag talar om?

Det är både härligt och förfärligt med relationer. De kan ge det högsta av det högsta och det lägsta av det lägsta, få oss att sväva uppe i det blå eller störta huvudstypa ner i dyn. I relationens första början, när du håller din hälft i dina armar och hjärtat bultar mot revbenen som en proffsboxare, är det svårt att tro att alla dessa ljuva känslor inom en inte alltför avlägsen framtid ska vara borta. Just det, borta. Skingrade som rök. Försvunna utan minsta spår. Och i deras ställe har det kanske kommit känslor av ilska, rädsla, sorg, frustration, ensamhet, ånger, saknad eller förtvivlan, ibland till och med av bitterhet, förakt, avsmak, och hat.

Det här är inledningen, det allra första stycket. Bara några meningar in blir jag irriterad på mängden dumförklarande fluff som jag tvingas kämpa mig genom. Självklarheter staplas på klyschor, staplas på metaforer, staplas på citat, anekdoter och referenser. Och det är inte en fråga om att jag är kinkig med språket. Snårigheten gör att boken blir svår att ta sig genom. Jag hade med penna när jag skulle läsa den, men lade ner försöket efter ett tag - det fanns inga nyckelmeningar att stryka under. De viktiga begreppen tappades bort bland alla adjektiv. Att Harris till råga på allt har et tilltal som får en att känna att han står bredvid en, armbågar en i sidan och gör ;D -minen gör inte saken det minsta bättre.

Shit, jag behöver verkligen en gif-animation med hjärtan. Och en laudanum.

Jag gillar ACT, det har jag bland annat skrivit om förut (här, och här just om boken faktiskt). Jag gillar hur tänket är att smärta är en rimlig del av livet, jag gillar hur man ACT-igt kan ha en nyktrare syn på relationer och vad man kan förvänta sig av dem. Jag gillar hur man fokuserar på hur man själv vill ha det och hur man ska försöka närma sig det, snarare än hur saker borde vara. Eftersom jag redan vet en del om ACT har jag möjlighet att i röran som boken utgör faktiskt fånga upp centrala begrepp och intressanta övningar. Som introduktion till ACT tycker jag att boken känns oändligt snårig. Författaren själv tycker att boken mer ska fungera som en uppslagsbok, att man inte ska läsa den pärm till pärm utan återkomma till den vid behov och intresse. Det vore ju trevligt, om det gick att slå upp i bokjäveln. Kapitelrubrikerna är gärna målande, som "Krävs det alltid två för att dansa tango?" och "Vapenstillestånd", och det blir väldigt svårt att hitta tillbaka till avsnitt man söker. Jag försökte att från uppslagsdelen hitta förklaringar till bokens två obligatoriska akronymer - BRIST och LOVE - men det slutade med att jag fick bläddra och se om det på någon sida fanns en lista med första bokstäverna i fet stil. Det tog sin lilla.

Dessa akronymer är för övrigt precis så tillyxade som man vill ha dem i en plågsamt översatt käcktext. Förkortningen BRIST ska exempelvis låta oss minas följande:

Bristfällig kontakt
Reaktion utan eftertanke
Inuti-ditt-huvud
Ständigt undvikande
Tummade värden

I nivå av nödbegynnelsebokstäver är dessa ORD (Oklara Random Dumheter) i nivå med Min hästs insändarsida.

Okej, jag ska försöka släppa taget nu, och faktiskt sluta kritisera språket. Fast det går inte, för att sättet som boken är skriven på blir en ironisk illustration av undvikandebeteenden. Ett undvikandebeteende är saker man gör för att slippa ta tag i saker som är jobbiga. Enligt ACT är det en väldigt dum grej, för att de där jobbiga sakerna som behöver göras förmodligen är saker som på sikt leder oss mot de värden vi har. Egentligen behöver någon kanske högt säga att den här relationen har sina problem, men man skämtar bort det, man håller konversationen ytlig, man sysselsätter sig med annat, man ser på dum-teve istället för att se på sin partner.

Hela den här jävla boken skriker så mycket ängslighet att man kvävs. Författaren försöker förmedla att relationer kan vara jobbiga och tuffa, men kan inte låta bli att skämta till det, linda in allting i metaforer och förlöjliga problemen. De flesta konflikter i en relation framstår snart som fruktansvärt triviala, men det är för att författaren skyndar sig över det lite jobbigare så fort han kan. Jag har varit inne på det här, men jag har verkligen saknat ett ordentligt samtal om hur man ska hantera svek och att man själv sårar partnern. Det finns ett kapitel om hur man hanterar att man har blivit sviken eller har svikit, men kapitlet är fem sidor långt.

Författaren tycks vara väldigt obekväm med tanken på att relationer kan ta slut. Ja, det omnämns som ett alternativ, men kort och ovilligt, kapitlet om separation är ytlig på nivån "barnen kan lida mycket om deras föräldrars skilsmässa är slitsam". Det finns något sorts antagande att är man bara tillräckligt mindful så blir valet att stanna ihop mer självklart. Boken är full av övningar där man ska kasta bort förutfattade meningar och istället se partnern med fräscha ögon. Man uppmanas ständigt att hitta på skojsiga namn på sina konflikter och dämoner. Man uppmanas att identifiera och slänga bort gamla historier som "min partner är dum och städar aldrig", men det diskuteras ytterst lite kring vad som kan hända om man upptäcker att myten är "min partner behandlar mig väl och vill mitt bästa".

Och ja, självklart har jag tänkt på hur boken kan läsas av personer som inte tycker att monogami är en självklarhet. För mig blev det nästan skrattretande hur personen som i ett inledande kapitel talade om att krossa kärleksmyter själv är så rörande bind för egna antaganden. Att ens partner haft sex med andra är med på listan över saker där det liksom är ganska självklart att man vill dra. När en kvinna tycker att hennes partner inte är stimulerande att samtala med föreslås lösningen att hon hittar andra samtalspartners. Strax efter beskrivs ett fall där kvinnan i relationen vill ha sex betydligt oftare än mannen (ja, alla är också hetero), och lösningen på hennes problem blir onani och massage. Just de två exemplen så tätt inpå varandra skriker ovilja och ointresse av att röra vid vissa saker. Det blir pinsamt i ACT-kontexten.

Jag skulle inte vilja säga att boken är dålig. Det finns korn i den. Men då ska man också vara en minröjarhöna med förkunskaper om ACT. Som terapeut kommer jag säkerligen bläddra i den som inspiration, men jag skulle inte sätta den här boken i händerna på en stackars klient om hen inte var uttryckligen sönderförtjust i amerikansk självhjälpsprosa.

PS. Nu är docksidan uppe igen! Och nu kan jag visa vad jag menade. Det här ville jag göra. För att avreagera mig. Fucking älskar den där dollmakersidan.