Tack så mycket för responsen på mitt inlägg om att komma ut som hetero! Jag har ju gnällt på att bloggkulturen inte är som förr, så kul att få till lite gammalbloggkänsla.
De flesta verkade tycka att det är bra att jag "kommer ut" som hetero. Det fick mig att tänka på en sak. Eller såhär, det jag kände kunde vara problematiskt med att påpeka att jag är hetero är att hetero är liksom normen och det blir nån sorts felaktig parallell att "komma ut", det blir snarare att gnugga sin norm och privilegierade position i andras ansikte mer än vanligt. Men det verkade ju många inte tycka man gör om man poängterar att man är hetero.
Så min vidare diskussionsfråga är - hur hade det vart om jag istället för hetero sa "smal"? Eller vit, typ? Eller nån annan av de ca tusen normvänliga, samhälleligt stöttade etiketter man kan sätta på mig? Vill gärna ha respons pga vet inte riktigt själv.
IRL är det inte särskilt meningsfullt att komma ut som smal eller vit eftersom det syns ganska snabbt. Hade Sverige varit ett mer religiöst land skulle man kanske kunna komma ut som kristen eller så för att understryka att det finns flera religioner. Nu blir det nog mer konstig stämning för att det upplevs som att man gör någon slags statement. Det jag skulle kunna tänka mig komma ut som på ett fungerande sätt är tex. att säga "jag är förresten född som kvinna" för att synliggöra transsexuella eller "jag har inga dolda funktionshinder" för att betona att funktionsnedsättningar inte alltid syns.
SvaraRaderaPå internet är det lättare att komma ut. I forum som är kraftigt dominerade av det ena könet (Flashback, hästforum eller liknande) kan man lägga in ett "Jag är man" när man frågar om något på ett ställe där man antas vara man om man inte säger något. Du kanske kan ana hur ofta man får höra "va, är du en tjej???" efter ett tag när man haft en givande diskussion om något. Bara för att man råkar prata om radiosändare eller något annat typiskt okvinnligt.
Ja, alltså jag funderade också på det där när du skrev hetero-inlägget. Tänkte kommentera men visste inte riktigt vad jag tyckte.. För på ett sätt tycker jag att det är bra att synliggöra att även hetero är en läggning, och att cispersoner har en könsidentitet, men samtidigt är det något i mig som uppfattar det som lite provocerande. Kanske är det grejen att det är så himla enkelt att komma ut som hetero eller cis eller smal eller vit, att det kan tolkas som "kolla, jag har en läggning och är helt okej med det!", när det är väldigt lätt att vara okej och avslappnad med sin läggning/whatever om man tillhör en privilegierad grupp. Lite som typ "alla är olika, och jag har iiiinga problem med det!" när man själv aldrig behövt ifrågasätta den man är. Samtidigt är det ju då viktigt att sätta ord på det... Och du verkar ju å andra sidan ha funderat mycket över det och inte ta det för givet, men det vet ju inte alla.
SvaraRaderaSå å ena sidan känner jag typ "kul för dig att du är hetero, sluta gnugga in det", å andra sidan känns det jäkligt skönt att du inte tar för givet att alla är det (även om du i dina sexställnings-tips ibland förutsätter att en har sex med en kukperson utan att skriva det). Så jag vet inte...
Hakar på Hanna lite grann, och tror att komma ut som kristen (om man nu är det) skulle kunna ha vissa saker gemensamt med att komma ut som hetero. Tycker att flera av aspekterna på att komma ut som hetero även kan stämma in på att komma ut som kristen.
SvaraRadera- Något slags kristen tro är både majoritets"läggning", norm och djupt kulturellt förankrad tradition.
- De personer i samhället som är starkt negativa till t.ex. homosexualitet är ofta samma personer som är starkt negativa till t.ex. muslimsk tro.
- Både sexuell läggning och trosinriktning är för de flesta något man "bara är" och om sitter djupt i en emotionellt.
- Både sexuell läggning och tro har rätt distinkta, och ofta laddade, betydelser för mellanmänskliga relationer.
- Samhället är statt i snabb förändring vad gäller både synen på trosfrågor och på sexualitet.
- Varken sexuell läggning eller trosinriktning är något som i normalfallet syns utanpå eller märks av vid ytliga samtal.
Det är ofta "känsligt" att lyfta frågor om både religion och sexualitet.
- Att (på ett bra sätt) komma ut som kristen kan ha en avnormerande inverkan.
(Och så finns ju en del visuella paralleller mellan flera religiösa symboler och vad fr.a. män tittar på med sexuellt intresse. Sätt en parentes runt ett kristet kors, och vips så har du en rumpa bakifrån. Islams månskära och stjärna kräver inte så jättemycket fantasi för att bli ett kvinnobröst. Yin/yang-symbolen kräver ännu mindre för att bli två.)
Jag tycker att du redan gör det då och då. När du skriver kroppsrelaterad så får vi ofta en bild på dig själv, så vi får se hur du ser ut, och när du skriver om klass och utbildningsrelaterade frågor får vi ofta en liten bakgrund om dig (typ att du är välutbildad medelklass och nyinvandrad, samtidigt, lite om vartannat).
SvaraRaderaJag brukar ibland säga nåt om att jag är smal eftersom det känns som kutym att man "ska" tycka att man är tjock och behöver gå ner i vikt även om man inte är det. Fast eftersom jag faktiskt är väldigt smal och alla ser det så känns det ibland ändå lite som att det bara befäster att "såhär ska man se ut", och då blir det bara skryt och jobbigt. (Typ samma med hetero.) Svårt.
SvaraRaderaJag tror risken att man börjar gnugga andra i ansiktet med sitt privilegium är större med smalhet än med heterosexualitet. Det finns en norm som säger att det finaste en kvinna kan vara är smal (=snygg) men ändå äta vad hon vill och inte räkna kalorier (=härligt livsbejakande). Jag tillhör den lilla skara som lever upp till detta i de flesta fall dubbelbestraffande ideal, och det är lätt hänt att börja skryta då. Kanske t o m skryta över att man inte räknar kalorier samtidigt som man inbillar sig själv att man lite subversivt protesterar mot en bantarnorm.
SvaraRaderaMen bara man är medveten om den fallgropen och inte går i den så tror jag det kan vara bra och avdramatiserande att säga att man är smal i internet-diskussioner där det är relevant, bara säga det som ett rent fakta-konstaterande utan att göra någon grej av det.
Angående religion så är jag kristen, och det känns verkligen som någonting man KOMMER UT med. Den absoluta majoriteten av alla människor jag umgås med (på jobbet m m) är ateister (öht är det väl en majoritet i Sverige som INTE tror på Gud, även fast kristendomen är norm i betydelsen att man firar kristna högtider m m), och då blir det verkligen en komma-ut-process med att man är religiös, där man riskerar att bli skrattad åt, förlöjligad eller att folk börjar i välmening (ungefär som man säger till tjocka människor) "Nääää du är ju inte religiös, du är ju vettig, religiösa är ju knäppskallar" (jfr "nä du är ju inte tjock, tjocka människor är ju såna som är med i Biggest Loser" till en uppenbart överviktig person). Finns tillfällen när man bara inte ORKAR "komma ut" (exempel: tidigare jobb där jag inte kände arbetskamraterna så bra och några sitter och skrattar åt vad knäppa alla religiösa människor är, och jag kände att jag bara inte orkade). Så visst finns det paralleller mot att komma ut när det gäller sexuell läggning - bara det att jag inte köper att kristen skulle vara analogt med hetero i dagens Sverige.
SvaraRaderaDu har ju redan tidigare kommit ut som intelligent. Syns inte heller utanpå, om man inte redan har en del info om din person.
SvaraRaderaEn annan fråga, men med hög relevans, är ju den om hur pass det är rimligt att vara öppet glad eller stolt över att man är "bra" på ett eller annat sätt. Att ha konkurrensfördelar är ju i grunden något positivt för den som har dem, tycker jag. Att man sen i vissa sammanhang kan välja att ligga lite lågt för att inte göra andra, som har konkurrensnackdelar, ledsna är en annan sak. Jag ser inget konstigt i att jag är både stolt och glad över att jag är ovanligt intelligent och musikalisk, och att jag mår dåligt över att ha rätt rejäla konkurrensnackdelar inom en del andra områden. Livet är inte snällt och rättvist alla gånger. Att försöka låtsas som att det är det kan ha sina alldeles egna nackdelar. Att som många gör skämmas/ha dåligt samvete för att man är/har det bra är för mig, även om det är begripligt i den kulturella kontexten, inte riktigt friskt.
SvaraRaderaJo, jag tycker det där beror på vilken attityd man har... Alltså, jag kan säga "turligt nog för mig så är jag en naturligt smal person, så jag behöver inte känna samhällets press på mig att banta på samma sätt som tjocka" t ex. Det är en sak, och det tycker jag är helt okej. Det blir däremot en dålig form av skryt om man börjar "Jag räknar minsann aldrig kalorier! Jag äter precis vad jag känner för! Fy fan för bantning, det skulle jag aldrig ägna mig åt!"
SvaraRaderaDet förstnämnda handlar bara om att helt lugnt erkänna att man har ett privilegium och att det är bekvämt att vara priviligerad. Det andra handlar om att försöka framstå som en bättre människa än bantarna. Det är inte okej.