Svaret är biologin, miljön, samhället, slumpen, och inte familjen Flinta

För några inlägg sedan skrev jag att det finns högutbildade kvinnor som klagar på att de inte kan hitta en passande make, eftersom de vill gifta sig uppåt och det finns inte tillräckligt med ännu mer högutbildade män. Jag fick bland annat svar från signaturen sven - "Appropå inlägget med högutbidade kvinnor.Svaret är biologi.".

Jag förnekar verkligen inte evolutionen och att människan är ett djur med biologistyrda komponenter i beteendet. Det vore ju bara dumt. Men en annan sak som bara är dumt är att tro att människans sanna natur är hanar som jagar status och honor som jagar hanar med status. Att människans sanna natur är att hanar kontrollerar honor så honorna inte föder andras avkomma, och honor som ignorerar de snälla och trevliga hanarna för de vill ha den otrevliga alfan med fyrkantig haka.

En till sak som är dum är att ha en föreställning om hur våra förfäder levde. Man hänvisar till ett postmodernistiskt förr där den som målar upp den mest dystra och våldsamma bilden vinner tävlingen om vem har varit mest vetenskaplig och realistisk. Man blandar ihop nomadfolk med jordbrukare och gorillor, och ur denna cocktail får man ut förklaringar till alla möjliga situationer på krogen klockan 02:45.

I söndagens DN finns det en artikel om en kvinna, Linda Västrik, som levt med en pygméstam i Afrika. Följande står om familjebildningen.

[Linda Västriks] nya familj bygger en egen lövigloo åt henne, i gengäld får barnen hennes tält. Hon upptäcker att i pygméernas kultur är faderskapet starkt, och det delas av alla männen, nästan alla vuxna män runt ett barn kallas pappa. Faderskapet är en gemensam angelägenhet på samma sätt som det är en självklarhet att alla, kvinnor och män, delar på ansvaret för barnets överlevnad. Och kvinnorna har lika stor politisk, religiös och ekonomisk makt som männen.

- Här

Jag känner igen den här bilden från andra beskrivningar av jägar- och samlarsamhällen. Bland dem som pratar evolution i samband med modern parningsmarknad verkar det finnas väldigt lite medvetenhet om att samhällen, naturliga och ursprungliga och äkta sådana, kan se ut på det sättet. Jag vet inte vem vinner på en bild av en enda sann mänsklig natur där sexualiteten är ett nödvändigt ont och våld är den enda vägen till överlevnad. Inte jag. Jag skriver inte under på det. Inte för att jag är verklighetsfrånvänd och vetenskapsfientlig, utan just tvärtom.

Hemmafruar, skulle de vilja finnas?

Familjeliv har gjort en undersökning, Sverigemamman 2011, som visade att nästan hälften av kvinnorna skulle vara hemmafruar, om de kunde. Medier har glatt rapporterar resultaten - från Gomorron Sverige till kvälls- och dagstidningar. På ett hörn står det gärna att endast 9500 av de tillfrågade 70000 svarade, men att detta påpekas innebär inte att medierna har tagit sitt ansvar. Att ta sitt ansvar skulle kanske snarare vara att inte rapportera om rapporten överhuvudtaget.

Det skulle vara intressant att se hur kvinnor (och män) i dagens samhälle ser på att prioritera familj framför karriär. Familjelivs undersökning säger väldigt lite om det. Man behöver inte ha tagit många poäng vetenskaplig metod för att inse att urvalet gäller endast personer på webbsidan Familjeliv.se och bortfallet är dessutom stort, men det finns många statistiska metoder för att hantera sådana situationer. Rapporten erbjuder inga närmare redovisningar av exakt vilka statistiska analyser som genomförts på datan, men det står klart och tydligt att man har tagit hänsyn till bortfallssituationen. Låg svarsfrekvens är någonting som alla större formulärundersökningar brottas med, och det vore enfaldigt att slentrianavfärda Sverigemamman 2011 på grund av bortfallet.

Det man istället borde titta på är hur frågan var ställd och vilka svarsalternativ som erbjöds.

Frågan som ställdes var, av rapporten att döma, "I vilken utsträckning skulle du vilja vara hemmafru?". Bara det garanterar att svaren inte kommer kunna användas till annat än underhållning. Svarsalternativen som presenteras i rapporten är "inte alls" och "väldigt gärna". Med den enkäten hade man inte kunnat dra mycket slutsatser av resultaten ens om man hade fått svar från varenda morsa i landet.

För vad betyder ens frågan? Hur ofta man drömmer om hemmafrulivet? Hur mycket hemmafrudrömmarna påverkar ens val av partner? Frågan definierar inte vad som menas med "hemmafru". Frågan förtydligar inte om man ska tala om en idealbild eller om den hemmafruverkligheten. Sannolikt har de flesta tolkat frågan på det mer drömska sättet, för majoriteten av svenska familjer har ingen hemmaförälder. Detta trots att de flesta familjerna hade klarat sig på en inkomst - om de valde att bo trångt och på oattraktiva orter, om de valde bort ny teknik och resor, om de ärvde kläder som de sedan sydde om efter trendernas svängningar.

Men de som svarade "väldigt gärna" menade nog inte så pass gärna att de faktiskt vill drastiskt sänka standarden, vara beroende av sin man och ha kass pension. De menar snarare att de gärna hade velat vara hemmafuar under gynsamma fantasiförhållanden. Om det gick att behålla levnadsstandarden fast man inte jobbade. Om det inte var förenat med stora risker att lägga sin och barnens finansiella trygghet i en annan människas händer. Om det inte innebar att man förlorade karriärpoäng om man sedan skulle vara intresserad av att sluta vara hemmafru och börja förvärvsarbeta. Om man kunde vara som Betty Draper, fast utan neuroser. Då skulle man i väldigt gärna-utsträckning vilja vara hemmafru.

Men verkligheten ser inte ut så, och en lön är mindre än två, ens om kvinnans lön redan från början är lägre än makens. I verkligheten väljer kvinnor att arbeta. Den generationen mammor som valt "väldigt gärna" i störst utsträckning (53%) är de unga, 18-28-åringar. Det är också den åldersgruppen där kvinnor är mest överrrepresenterade bland de som utbildar sig på högskola. Knappast ett tecken på att unga kvinnor i praktiken kastar bort kvinnorättsarvet och vill gå till extremer i sammanblandning av sin ekonomiska situation och sitt kärleksliv.

Det vore spännande att få veta hur kvinnor i dagens samhälle ser på att vara ehmmaförälder. Men som man frågar får man svar, och med en dåligt konstruerad enkät kommer resultatet säga väldigt lite. Så länge frågan lyder "I vilken utsträckning skulle du vilja vara hemmafru?" kommer resultatet kunna användas till pajdiagram och inlägg om att feminismen är den största kvinnofällan - och ingenting mer.

The original förbjudna frukten (V42 - Förbjudet)

Bilden har jag gjort helt själv, första gången jag såg videon till California Gurls. För övrigt tål jag inte Katy Perry.

Som sexnörd känner jag mig ibland lite fånig. Är det här verkligen ett rimligt område att nörda in sig på? Är det någonting som man borde planera att bygga sin karriär på? Är sexualitet så intressant och viktigt, egentligen? Då tänker jag på syndafallet. En av de första historierna i den boken som väl kan ses som den mest inflytelserika i vårt samhälle handlar om ett sexuellt uppvaknande. Jag känner mig stärks som sexnörd.

Berättelsen är väl känd, men om man inte har läst Bibeln på ett tag föreslår jag att man tittar genom 1 Mos 1-3. Det är bra att göra inte minst för att man inser att historien inte är så enkel som ens allmänbildning gör gällande. I första kapitlet har Gud skapat människan till man och kvinna på sjätte dagen, i andra kapitlet är mannen ensam och Gud skapar kvinna ur hans revben.

I tredje kapitlet kommer ormen och allt fortsätter enligt allmänbildningen - ormen berättar att man inte dör av att äta av trädets frukt, utan får kunskaper om gott och ont. Kvinnan äter och bjuder sin medmänniska, och då inser paret att de är nakna. De klär sig i fikonlöv och vill inte visa sig inför Herren, som blir förbannad och slänger ut paret ur Edens trädgård. Dessutom får de som straff leda ett hårt liv, vilket även deras barn kommer få ärva.

Jag har länge varit fascinerad av Bibeln och bibliska berättelser, samtidigt som jag egentligen inte är särskilt inläst på hur bibeln brukar tolkas. mina funderingar kommer därför att vara just mina och någon har säkerligen tänkt i samma banor förut och funnit svaren på frågorna jag ställer.

Det är uppenbart att historien handlar om ett sexuellt uppvaknande, åtminstone på det uppenbara planet. Det är rimligt att nakenchocken och Evas smärtsamma förlossningar används som allegori, men just sex (eller snarare frånvaro av sex) i vår kultur setts som synonymt med oskuld och oskulldsfullhet. Det måst någonstans handla om just sexualitet, för det hela påminner så otroligt om andra skildringar av förlust av sexuell barnslighet.

Det är uppenbart att Adam och Evas historia inte handlar om att de har blivit sexuella varelser, utan om att de har blivit en viss sort sexuella varelser. Vuxensexuella, kanske. För det handlar inte om vad man gör. När människorna skapas uppmanar Gud dem att föröka sig, så själva sexakten kan knappast vara fel. Och sättet de avslöjas på är inte heller någonting de har gjort, utan vad de känner - att de upplever nakenhet som skamlig. I ljuset av detta blir det intressant att just skamlöshet kring sexualitet har kyrkligt setts som syndig (och moraliskt som förkastlig).

Jag tänker också på att varken Eva eller Adam själva tog initiativet till att äta från kunskapens träd. Det krävdes en orm och att frukten såg goda ut. Man kan se det som en tolkning av att den "naturliga", "medfödda" sexualiteten är god. Det rimmar ju bra med diskursen om att sex är bra, fast inte porrsex. Det rimmar bra med diskursen om att barn sexualiseras allt mer. Det är en i mina ögon lockande tanke, men också förrädisk.

Jag tänker också på om man skulle se det barnalstrande samlaget som Gud uppmanar paret till som en del av det goda och naturliga, en del av den naturliga sexualiteten som är godkänd i Edens trädgård. Då blir det intressant att det är först utanför trädgården som Eva blir gravid med sin ökände förstfödde. Det är faktiskt intressant även utan att man tänker på naturlig sexualitet, för Gud uppmanar ju dem att göra barn, och ändå lyckas de först efter att de misskött sig.

En annan vinkel är att frukten från kunskapens träd äts först efter att Adam och Eva får veta att Gud har ljugit. När Gud förbjuder Adam att äta av frukten säger han "den dag du äter av det trädet skall du dö". Ormen säger istället att de inte kommer dö, utan kommer att få kunskap om gott och ont - det som faktiskt händer. Människorna har fått kunskap om gott och ont, och fördrivs ur trädgården innan de också ätit av livets träd och blivit odödliga. Och återigen intressant - livets träd har stått där hela tiden, vid kunskapens träd. Ändå förbjuder inte Gud människan att äta av livets träd. Ändå är det kunskapens frukt ormen lockar med.

En skildring av ryska sagoflickan Snegurotjka som Eva, då Snegurotjka ofta framställs på nyårskort omgiven av djur. Snegurotjka kom att delvis ersätta Jesusbarnets funktion i sovjetiska nyårsfirandet (som ersatte tsarryska julfirandet).

När jag var liten och gick i söndagsskola tedde sig historien om Adam och Eva enkel. De hade inte lytt och blev straffade. Som barn har man lätt att identifiera sig med en sådan berättelse, man är van vid att andra bestämmer över varje steg man tar och man ska göra som de säger för de vet hur världen funkar. Jag förstod aldrig fullt ut grejen med att de var nakna och sedan skämdes. I alla fall inte på något sätt som jag kunde relatera till mitt eget liv. Jag tyckte det var intressant att alla bilder på parets nakenperiod var tecknade så att växter och djur blockerade strategiska delar av kroppen.

Nu i vuxen ålder är bibelberättelserna spännande på ett helt annat sätt. Man inser på ett sätt att Bibeln har hållit som berättelsebok betraktat i så många år. Man inser också varför det alltid har varit så mycket bråk om tolkningarna. Och man börjar tänka mer runt allt kulturellt bagage som boken har gett en. Den förbjudna frukten. Vad var det, egentligen? Vad var det Adam och Eva fick veta den dagen, vad är det de förlorade? Varför var just kunskapen om att nakenhet är skamligt som skulle vaktas under dödshot?

Detta inlägg skrivs för V6-temat "Förbjudet".

Vill du va statist?

Hej, bloggen! Jag har en kompis som jobbar på ett produktionsbolag och hon behöver fixa statister till en scen. De ska fylla en aula, så det ska vara mycket folk på samma tillfälle. Perfekt tillfälle för morgondejt med en gymaniekompis som fortfarande tror att det är glamoröst att göra film - och föreningar kan få pengar! Ja, jätteskoj! Suit up!

Här är hennes annons.

Hej!

Jag är statistansvarig på produktionsbolaget BOB film som tidigare gjort bl.a. "Bröllopsfotografen", "Kronprinsessan", "Kungamordet" och "Drottningoffret".

Just nu håller vi på att spela in "Coacherna", en dramakomediserie som kommer sändas i SVT till våren. Lena Endre, Vanna Rosenberg och Cecilia Frode spelar huvudrollerna och de titulära coacherna.

Onsdagen den 9e november, äckligt tidigt (7.00 - 10.30), ska vi spela in en scen i en ENORM aula i Nacka. Det är min uppgift att fylla den med folk klädda i kostym/dräkt/kavaj och det är där ni kommer in! (Förhoppningsvis.)

Min budget för att fylla aulan är i princip icke-existerande, men alla som kommer får gratis frukost, gratis kaffe och det stora nöjet att se Lena Endres karaktär föreläsa.

Allt man behöver göra är att anmäla sig till mig på mailadressen nedan, dyka upp i tid den 9e nov klädd i kostym/dräkt/kavaj/liknande och sen följa instruktionerna på plats.

ELLER, så finns det lite roligare alternativet. Det så kallade "gruppalternativet". Lämpligt för föreningar eller folk med stor kompiskrets/familj.

Om en person tar på sig att vara kontaktperson och dra ihop typ 10+ folk samt se till att de dyker upp på dagen så kan jag betala 100 kronor/person i en klumpsumma till kontaktpersonen om vi kan få det att se lite officiellt ut.

Vill ni anmäla er eller ställa frågor så nås jag på josefin.casting@gmail.com.

(Eller på statist@bobfilm.se om ni vill ha den officiella email-adressen, men den kollar jag typ aldrig för den är lite krånglig.)

Behöver verkligen folk så jag är jättetacksam för all hjälp jag kan få!

/Josefin

Billigt och lättlagat

Detta har hänt:

Student har flyttat hemifrån och till sin förskräckelse insett att mat kostar pengar. I mitten av september blev detta mest påtagligt, men studenten fann till sin glädje ett inlägg om hur man äter billigt. Studenten svor att aldrig mer göra om sina misstag med äcklig och dyr köpemat, från och med nästa CSN skulle studenten investera matkassan klokt. När pengarna dock dimpade in på kontot blev det plötsligt inte lika lockande att koka bönor och baka bröd. När mitten av oktober kom var studenten i precis samma knipa som för en månad sedan. I desperation började studenten försöka följa råden i inlägget och närstudera Billiga Veckan. Och det var då studenten insåg det uppenbart exkluderande inslaget i alla råd - de kräver att man kan och vill laga mat! Vem har tid med sådan lyx när man har ett liv att leva?

Jag lärde mig laga mat tidigt, det blir så om man har ensamstående förälder. När jag sedan levde med mamma och styvpappa förväntades det att jag skulle hjälpa till med matlagning, och dessutom blev jag lämnad ensam hemma en del när päronen reste bort. Jag tänkte aldrig på det så mycket tills jag och mina vänner började flytta hemifrån och jag insåg att det var väldigt många som saknade vanan att laga mat. Visst kunde alla följa recept, men många saknade färdigheten att laga mat till vardags. Att snabbt kunna bestämma vad man skulle laga, att kunna spontankomponera en middag utifrån vad som var på extrapris, eller att veta i vilken ordning man slänger in saker i soppa.

Jag skulle kunna tipsa om linssoppa och kålsoppa, det är både billigt och gott. Men faktum är att det faktiskt är mat man behöver laga. Jag tänker därför tipsa om en grej jag själv slänger ihop när jag inte orkar laga mat. Jag antar att det inte är det nyttigaste som finns att äta varje dag, men ändå fruktansvärt mycket bättre än vad man får för samma pengar om man inte lagar själv.

Bönsallad

Steg 1: bönor

Ta motsvarande en burk bönor - förslagsvis kidneybönor, vita bönor, kikärtor eller bönmix. Om det är burkbönor häller man ut vätskan och sköljer av bönorna.

Pris: 2-15 kr, beroende på om man kokar dem själv

Steg 2: dressing

Jag tycker det blir jättegott med fet tjock yoghurt, sån där i vit hink. Men man kan också ta olja med vinäger eller citron. Och så kryddor - salt och peppar, eller ajvar relish, eller spiskummin och vitlök, eller en bit finhackad lök - vad man gillar, liksom.

Pris: en dl turkisk yoghurt kostar ca 2 kronor.

Steg 3: övrigt

Om man vill lyxa till det kan man slänga in tomat och paprika och allt möjligt i grönsaksväg.

Pris: ensiffrigt utan svårigheter

Steg 4: servera

När jag lagar det här för att jag inte orkar med annat äter jag det med sked ur skålen jag blandat ihop allt i. Blir en lagom middag. Annars funkar det här super till ris eller klyftpotatis. Funkar såväl kall som ljummen.

Det hela tar ca 5 minuter att blanda ihop. Den enda disken man måste ha är tallriken man äter från och en sked - tar man ut svängarna blir det även en skärbräda och en kniv. Det kostar lätt under 15 spänn per middag. Man behöver inte kunna laga mat. Det är gott. Inga ursäkter - bara win.

Tjejen med cellen

En uppdatering om mina smärtor. TMI, alltså.

Idag, när Fredrik precis skulle gå ut kom han till mig viftandes med ett brev. Brevet kom igår och han hade lagt det i väskan för att ge det till mig när vi skulle ses ute, men han glömde det. "Det är dina provresultat!", sa han, och bad om ursäkt. Jag sa att det var lugnt att han glömde igår, det är ingen brådska. I mitt fall brukar provresultatbrev meddela om att inget hittats. För någon vecka sedan fick jag till exempel ett brev om mitt besök på Danderyds gyn för en månad sedan. Brevet konstaterade att jag var frisk som en nötkärna och skulle på nybesök som vi kom överens om innan.

Av kuveret framgick det att brevet skickades från stället där jag gjorde en cystoskopi i slutet av september. Jag öppnade brevet utan några som helst förhoppningar på annat än att proven på slökjvätskan visade lika lite fynd som själva undersökningen. "Svaret på blåssköljvätskan har kommit och visar inga atypiska celler" stod det. Klart det inte gör, när har jag nånsin visat någonting atypiskt, förutom att jag haft ont? "Men", stod det, "rikligt med inflammatoriska celler som tolkas som någon form av kronisk inflammation".

Det tog min kropp någon kvart att ta till sig informationen, men de senaste fem timmarna har jag tillbringat i lätt chock. Jag har gråtit, jag har stirrat i en punkt, jag har twittrat och skickat SMS med texten "jag har celler, fattar du, celler!!!". Denna lättnad i att bli godkänd som sjuk, att jag inte har ont, utan celler. Någonting de har mätt upp i ett labb och som de nu har målat in sig i ett hörn med - de hittat cellerna, de får ta och se till att cellerna försvinner.

Dessa de. Sjukvården har blivit en fiende under det här året, eller snarare en motståndare. Jag har aldrig tävlat i en sport där man går upp person mot person eller lag mot lag, men jag antar att det är så det känns. Jag känner hur kroppen pumpas full av hormoner när jag sitter i väntrummet, jag gör upp strategi, jag bereder mig på att kämpa mig genom mötet. Jag är slut efteråt. Jag har inte längre utrymme för att tänka att läkare är snälla och vill hjälpa mig, jag kan inte slappna av och lita på att de gör det de ska.

Varför har just det här provet visat positivt, och inte alla de tidigare? För att det här var första gången de testade blåssköljvätska. Och varför kom jag till cystoskopin överhuvudtaget? Jag kom dit för att i augusti gick jag till en gynekolog och sa rakt ut att jag skulle ha remiss till Danderyd, och jag skulleha remiss till urolog. Gynekologen sade att det nog var vettigt att både ta sig till Danderyd och till en cystoskopi.

Jag fick strax ett brev från Danderyds gyn med tid. Jag fick ingen kallelse till cystoskopin. Jag ringde mottagningen, personen som svarade i telefon förstod länge inte varför jag var sur för att jag inte fick en remiss, jag fick ju en. Till slut lyckades jag övertala min samtalspartner att det var fullt rimligt av mig att förvänta mig två remisser, eftersom det var det läkaren lovat. Jag blev lovad att läkaren skulle ringa upp mig.

Läkaren gjorde det dagen efter. Jag påminde om cystoskopiremissen. Hon lät osäker nu. Skulle jag verkligen ha det, man vill ju helst veta vad man letar efter. Jag lyckades dock låta övertygande, och jag fick ett brev, och jag infann mig, och det gjorde fruktansvärt ont, och de hittade inget konstigt under själva undersökningen. Jag gick hem och hade ont. Provsvaren från sköljvätskan kom inte. Jag ringde mottagningen och påminde om att jag behöver svaren. Telefonisten lovade att lägga en lapp på läkarens bord.

Nu har jag fått mitt brev. För första gången har jag fått papper på att jag inte bara hittat på alltihopa. Jag har inte längre ont, jag har celler. Jag är inte längre en hysterisk jobbig patient, jag har celler. Jag har celler, jag har remiss och jag har nytid. Det är först nu jag har insett att jag egentligen hade gett upp på att någonsin bli frisk igen.

...

I december förra året var jag på gynakuten. Jag grät och läkaren lovade mig remiss till Danderyd. Jag fick aldrig kallelse, för det skickades aldrig någon remiss. Jag har inte kunnat sätta press på läkaren eftersom mitt besök aldrig journalfördes. Än mer anledning för äkarens chef att ta ett snack om hur man får göra inom vården, men det hade gått sex veckor sedan besöket när det uppdagades att det saknades anteckning, och jag mindes inte längre läkarens namn. Hade inte läkaren på akuten varit inkompetent fitta hade jag hamnat på Danderyd ett halvår tidigare.

Förra vintern tog jag kontakt med vårdcentralen om mina konstanta smärtor i urinblåsan. De kollade diverse kroppsvätskor och konstaterade att jag hade järnbrist. Det jag faktiskt sökte för glömdes liksom bort, och dessutom skulle läkaren jag gick till från början på långresa. Vikarien ville inte ta tag i en så allvarlig sak som att jag hade ont och tyckte jag skulle vänta på att första läkaren kom tillbaka. Jag orkade inte pusha för urologundersökning. Hade jag orkat hade jag fått positivt för ett halvår sedan.

Jag känner mig ibland besvärlig när jag ringer mottagningar och kollar av hur det går med mina remisser och provresultat. Jag känner att jag ifrågasätter deras kompetens. Men hade jag inte gjort så hade jag inte haft celler idag. Jag tänker fortsätta. Jag ber om ursäkt om de som är bra känner sig gruppbestraffade, men mina erfarenheter av vårdinkompetens är precis lika lite hittepå som att jag konstant har ont.

Smått och gott

Några saker som har kommit upp på sistone.

Omskärelse

Jag läste en tråd och manlig omskärelse på Flashback häromdagen och dagen efter det kom ämnet kvinnlig könsplastikkirurgi upp, som även ledde till samtal om manlig omskärelse. Jag tycker, bara så att alla är medvetna om det, att det är förkastligt att i onödan operera bort frisk vävnad från barn. Jag tycker också att valet att se en fitta som någonting som tittas på, framför någonting som har känsel, är ett val baserat på osunt samhällsklimat.

Intressant att när man pratar manlig omskärelse kommer det alltid strax en man som i barndomen blev omskuren (ofta av medicinska skäl) och säger att det gått bra för honom. Tycker det är ganska uppenbart en sån där ryggmärgsreaktion folk har när de känner sig utpekade och anklagade när man pratar om ett generellt fenomen. Jag känner en vilja att reagera precis likadant när man pratar polyrelationer eller skilsmässobarn, men jag brukar nuförtiden oftast avstå från att gå in i konversationer och påpeka att jag är poly/skilsmässobarn och det gått bra för mig.

När omskurna män kommer in med egna upplevelser berättar de ofta att sexet fortfarande är skönt och att de nog inte hade önskat att de var känsligare. Man refererar också till tjejer som vittnen - de klagar inte, och de tycker det är snyggt. Utseendet jämförs inte helt sällan med porrpenisar, frånvaro av förhud ger porrfilmskuk. Det är väl en allmänt spridd uppfattning att trenden med kvinnor som plastikopererar könet kommer från ökad porrkonsumtion - porrakning gör att man ser fittan bättre och såväl kvinnor som män har fått andra referensramar för fittutseende. Finns det motsvarande trend för män, att omskära sig för att få porrkuk?

Särbegåvning

Ni som följt bloggen ett tag vet att jag är väldigt engagerad i frågan om särbegåvade barns skolsituation. De som inte visste kan söka på "elitklasser", så får ni upp mina gamla inlägg. SvD har just en artikelserie om särbegåvning och jag blir riktgit glad över att det lyfts fram, samtidigt som jag blir förbannad på att problemet sällan erkänns.

Jag kom att tänka på när vi läste intelligenstest i skolan när jag såg dagens artikel. Vi fick arbeta med en massa test, såväl på oss själva som på andra. Under en workshop gjorde jag Ravens matriser och fick 58 rätt av 60 på pinsamt kort tid. De två jag hade fel på var de enklaste. Jag testade också tre personer med WAIS - ett omfattande intelligenstest man använder kliniskt. EN av personerna var uppenbart begåvad och hade just det mönstret av svårigheter med enkla frågor som SvD-artikeln beskriver. Vi hade lärt oss lite om olika svarsmönster som människor som presterar under medel uppvisar, men när jag letade efter information om felsvar med högt totalpoäng hittade jag ingenting.

En annan sak. När man pratar om särbegåvande barn finns det någon sorts konsensus över att de är lata och aldrig har lärt sig anstränga sig. Det hör man både från dem som skuldbelägger barnen (eller vuxna som varit sådana barn) för lättjan, och från dem som blir arga på att dessa barn berövas en möjlighet att förbereda sig på vuxenlivet. Det är självbilden jag har haft, det är så mamma pratr om mig, det är så jag har pratat med mina kompisar som könde igen sig i min skolupplevelse. Och så typ för ett halvår sedan insåg jag att väntalite. Jag är ju inte alls anmärkningsvärt lat. Jag är inte alls ovan att kämpa. Jag är dessutom väldigt bra på att hitta sätt att sysselsätta mig på, vilket jag fick lära mig på den tiden inga vuxna ville sysselsätta mig. Det var en väldigt intressant insikt. Väldigt stärkande, faktiskt. Alla som tror att de är lata för att de är särbegåvade borde prova.

Partnerval

Pelle Billing bloggade om en artikel som handlade om att nu när kvinnor skaffat sig utbildning kan de inte längre gifta upp sig som de vill. Då blir högutbildade akademikerkvinnor istället ensamma, medan högutbildade akademikermän kanske aldrig ens stadgar sig för de behöver det inte eftersom det är sådan konkurrens om dem. Billing föreslår fyra åtgärder för att fixa problemet, ochingen av dem är "högutbildade karriärkvinnor kan gifta sig med män med lägre utbildning och lön".

Tanjanytt

Man kan nu skriva om det förbjudna på Vecka 6! Och jag ska föreläsa om Masters & Johnson på Sexdagen på Södertörn imorgon! Därför har jag gått runt med en studentikos version av Master and Servant på hjärnan. Typ såhär:

It's a lot like life
This play between the sheets
With the female on top or underneath
We care about equality

Let's play Masters & Johnson
Let's play Masters & Johnson

Sen fnissar jag. Man hade kunnat skriva värsta roliga låten, och så skulle varannat bord få sjunga "it's a lot" och sen "like life" tillsammans. Och sen skulle man få in sexlabb och de fyra stadierna. Men jag går inte på sexologiska högskolan där man har sittningar med sång, så jag utvecklar aldrig såna impulser. PTP, KBT, PDT.

Jazzmusik och ungdomens förfall (V.41)

Jag skulle egentligen inte blogga mer på musiktemat, trots alla tankar om "jusstja, den där låten är relevant!". Men sedan läste jag Hannahs inlägg och när jag kom till "Men dessvärre är jag jättedålig på att ha sex till musik. Ja alltså, det är inte som att jag hamnar i fel takt eller så" visste jag att det finns en anekdot jag bara måste blogga.

Som ni som följt bloggen vet dansar jag - lindy, charleston, autentisk jazz. Den typen av dans. Bäst blir det när man har musikalitet, när man känner musiken och kan anpassa dansandet efter hur det låter. Gör någon liten extrafigur. Står still på ett break. Markerar på synkop. Sånt. Har man dansat ett tag känner man sådant i kroppen, man vet hur den typen av musik är uppbyggd, man kan på förhand förutsäga vad som kommer hända. Man blir ett med musiken.

En gång kände jag och manligt sällskap att vi behövde ljudmaskera eftersom det fanns folk i lägenheten, så det verkade rimligt. Vi satte på första bästa playlist, som var en lista på bra låtar att dansa till, och satte igång. Det gick jättebra tills ett av listans mest klassiska spår kom upp - ett sådant riktigt najs stycke med mycket känsla och bluesdansvibbar. Jag provlyssnade på det nu och om man inte vill blunda och digga extra på jämna slag så är det något fel på en. Man behöver inte vara musikskolad för att förstå att just det stycket i just det framförandet är en klassiker.

Allt det där tänkte jag inte på, jag registrerade inte ens att det spåret kom upp, så upptagen var jag med att utföra oralsex. Det var nog ungefär halvvägs in i låten som jag märkte att jag höll jämn takt, som sammanföll med musikens. Jag tänkte att det var fånigt och försökte sluta, men det gick inte alls bra. Jag försökte att inte låta det besvära mig, men märkte då att jag inte bara höll takten, utan även markerade breaks genom att göra specialgrejer. Jag försökte att åtminstone sluta med breaks, men inte heller det lyckades.

Där gick min gräns. Jag kramade om killen och väntade ut låten.

Män är raka, kvinnor är kurviga

Nu blir det yviga generaliseringar om kön, inspirerade av denna tråd. Innan den urartar i en diskussion om hur man bäst bevarar den vita rasen genom att återgå till naturliga könsroller handlar den om att kvinnor inte alls är några helgon. Trådstartaren berättar givetvis att män kommunicerar rakt och kvinnor snackar skit, han har tjejkompisar som kan bekräfta det.

Här är mina erfarenheter av att män är raka och kvinnor intrigerande. Generaliserat.

Oftast blir det mer tjafs i tjejgrupper än killgrupper. Mer öppna konflikter och offentliga ställningstaganden. Mer bråk bland folk. Lätt att tjejer är mer bitchiga. Men det är inte för att tjejer är särskilt bitchiga, det är bara att de är mer av allt. Det är mer luv tjejer emellan, mer kramar, hjärtan på Facebook, mer komplimanger och engagemang i varandra.

Det är mycket mindre tjafs bland killar. Mindre catfights, mindre offentliga bråk. För att killar kan inte kommunicera. Alls. Är de sura på någon går de och surar i tysthet. Ignorerar personen de är sura på. Pratar bakom ryggen och gnäller för alla utom personen ifråga. Det finns konflikträdda tjejer, men bland killar är konflikträdsla närmare standard. Hellre tiga ihjäl en vänskap än att snacka genom det som skaver. Och inga kärleksförklaringar vänner emellan heller, eller bekräftelse, eller tröst.

Jag har senaste tio åren umgåtts mer med män än med kvinnor. Det finns flera förklaringar bakom. Dels umgås jag mycket med folk jag har eller har haft sex med, och de är män. Dels har jag som många andra kvinnor fått för mig att det är coolt att vara enda tjejen i ett killgäng, jag gillar inte att det är så men dras oreflekterat till killgrupper. Dels har mina huvudsakliga umgängeskretsar varit en mansdominerad manganördsgrupp och ett par sammanhang på KTH.

I min erfarenhet skiljer samtalen sig åt mellan mans- och kvinnodominerade grupper. Åtminstone när man bara ska prata lite som tidsfördriv, utan att säga någonting egentligen. Kvinnors samtal handlar mer om människor, mäns samtal handlar mer om saker. Hur man kan förväxla detta med att killar kommunicerar rakt är ett mysterium. I min erfarenhet tar killar nämligen gärna alla möjliga omvägar för att låta bli att prata om känslor, eller om problem, eller om konflikter. I alla fall med personer som konflikterna faktiskt gäller, mig pratar de gärna konflikter med. Oj vad det snackas skit! Personer och allt personerna gjort fel dissekeras, engagemanget är högt och analysförmåga på topp. När jag föreslår att typ göra någonting av saken blir det tvärnit - nej, inte värt, orka, jobbigt. Påminner om Genusnytt, förresten.

Jag kan köpa att det är mer tjafs mellan kvinnor än mellan män. Men innebär det att män är raka och ärliga? Motsatsen till tjafs behöver inte vara ärlighet, det kan också vara ingenting alls.

Jag på Sexdagen på Södertörn

Jag ska föreläsa lite på Sexdagen på Södertörns högskola 19 oktober, klockan 15:15! Här är Facebook-eventet och mitt namn står på baksidan av flyern, men inte på hemsidan än.

Jag ska snacka om Masters & Johnsons upphetsningskurva, fyrstegsmodellen som man ofta använder sig av. Vilka ambitioner hade forskarna, hur kom de fram till modellen och vilka alternativa modeller finns det? Sjukt spännande! Kom och lyssna!

Namnski

DN har en artikelserie om namn nu som jag tycker är intressant (här är en artikel så finns det länkar till fler där). Jag tycker det är ett väldigt intressant ämne, eftersom jag själv sitter på ett invandrarnamn. Jag tänkte skriva lite.

Förnamnet

Jag har sedan flytten till Sverige först mindre och sedan mer medvetet kallat mig Tanja. jag heter ju Tatjana egentligen, såklart. Det är ett fint namn, men inte mitt namn, jag har bloggat om det förut.

(tillagt lite senare) I samband med att jag ger bort ryska böcker fick jag en massa mail från ryssar. Intressant att jag reagerade på att många använder diminutivversioner av sina namn, det kändes i rysk kontext informellt/lillajag när vuxna kvinnor kallade sig typ Sveta istället för Svetlana. Hade vi kommunicerat på svenska hade jag inte alls reagerat så. Och om ryssar kallar mig Tatjana är det också annorlunda från när svenskar gör det.

Jag håller på att söka jobb så det sprängs. Jag funderade att kanske, i alla fall i vissa fall, kalla mig Tatjana istället, så det blir mindre googlekompromat på mig. Men de första sidorna som dyker upp på den namnvarianten är min KTH-sida och en artikel i Metro om hur jag sålde telefonsex. På KTH får alla ett användarnamn när de börjar, det baseras på ens namn och jag tror faktiskt att användarnamnen väljs i alla fall delvis manuellt för att låta trevligt. Att få förnamnet är drömmen. Dock inte för mig som helst undviker att bekanta ska ens börja föreställa sig att jag heter nåt annat än Tanja. Men det var bara att svälja och dras med Tatjana under min KTH-karriär. Och varför Metro valde skriva "Tatjana" i rubriken är ett mysterium - boken skrevs ju av Tanja. Jag mailade med dem som Tanja. De kallade mig Tanja. Jag vet inte var och varför de grävde fram Tatjana. Otrevligt var det.

En del av mina russofila vänner tycker det är kul att kalla mig för olika varianter av namnet. Jag gillar det inte själv, men eftersom det är sällan det händer och de verkar tycka det är roligt så låter jag dem hållas.

Fredrik frågade häromdagen om jag inte ska byta namn på riktigt. Jag hade inte riktigt tänkt på det förut. Det borde jag nog göra, så blir det mindre krångel sen.

Efternamnet

Min pappa har aldrig träffat sin pappa och fick vid födseln sin mors efternamn. I tonåren fick pappa rebellryck och bytte efternamn till sin pappas - Suhinin. Min mamma och jag fick namnet i femininum. Mamma bytte till annat (jättecoolt) efternamn när hon gifte sig för några år sedan. Innan dess hette vi båda Сухинина, men med olika latinska transkriberingar. Vi skaffade våra utlandspass vid olika tillfällen, nämligen. I pappas utlandspass står ytterligare en transkribering. Jag är nöjd med min - den stavas som den låter, direkt översatt från kyriller till latinska bokstäver. Att folk har svårt att utläsa "Suhinina" är för mig ett mysterium. Jag tror att de tror att det är svårare än det är, att det måste vara ett gömt sch-ljud nånstans.

Jag önskar jag hade ett coolt ski-namn. Som Andrej Tarkovskij och min kompis Karro Czechowski. Okej att hon säkert måste bokstavera det typ alltid, men det är coolt. Som ryss hade jag ju hetat typ Tarkovskaja, till exempel. Men då hade jag kunnat i Sverige byta till en maskulin/neutral variant utan att det blev konstigt. Hade bara bytt bort ändelsen mot -ski så hade det funkat. Jag har förvisso två könsneutrala efternamn i släkten jag kan ta - mammas flicknamn Žemaituk (avslöjar morfars polsk-litauiska påbrå) och pappas pojknamn Tarasjtjenko. Namn som slutar med -ko är faktiskt minst lika coola som namn som slutar med -ski. Men som ni själva lätt inser är inget av dessa namn bra på att klara av att skrivas och uttalas i Sverige. Dessutom är de inte mina namn, hur mycket släktnamn de än är. Jag trivs ju faktiskt med Suhinina, även om det blir like knepigt om jag får en son.

I Sverige är Suhinina ganska exotiskt, jag är nog enda Suhininan i landet nu när mamma bytt. I Rysland är det ett behändigt efternamn. Väldigt opersonligt och ospännande, ett etymologiskt rimligt efternamn. Väcker circa noll upseende, det finns ingen känd som heter så och det låter purryskt. Men det är också ganska ovanligt, så man blir inte ihopblandad med folk i onödan.

Uttal

Min ryska är nuförtiden sådär, helt ärligt. Jag använder den så sällan att jag är ovan vid grammatiken och har sedan länge magasinerat halva ordförrådet. Att läsa är inget problem, och inte heller att uttala - jag pratar fortfarande riksryska. När jag i somras skulle till läkare i Lettland var språket inget problem. Men när jag skulle tydligt säga mitt namn i receptionen uttalade jag plötsligt namnet på svenska. Jag vet inte ens om receptionisten märkte det, men jag blev så chockad. I ett sammanhang där jag pratade mitt modersmål uttalade jag allt på mitt modersmål, utom mitt namn.

V41 - Erotic

Veckans tema på Vecka 6 är musik.

Pavlov och annan samtidighet

Min första pojkvän lämnade mig med två fina musikminnen. Det ena var när han deflorerade mig. Vi kom hem från bion, mina päron var hemma så vi skulle ha musik på, jag slängde på första bästa som verkade ha sexytimepotential - en James Bond-samlingsskiva. När vi var klara låg vi i sängen och jag sa att det var synd att jag inte minns vilken låt spelades just precis när det där stora viktiga hände. Snubben blängde på mig och sa "From Russia With Love". Det ni. Det ni.

För övrigt gillade grabben Kent. Det fick man göra då, det var 2001. Detta ledde att jag åtminstone fram till 2006 nångång Pavlovreagerade med att bli fruktansvärt fysiskt upphetsad av de första spåren på Hagnesta Hill. Effekten har dock nästan helt försvunnit nu. Synd, det var både praktiskt och ett fint minne.

Video är en annan dimension [Erotik 1]

Jag antar att skillnaden mellan erotik och porr för mig är att porr framkallar lustkänslor mellan benen, och erotik framkallar en pirrig tomhet i könet, i bröstet, i magen, i hela kroppen. När jag ser på porr vill jag onanera. När jag ser någonting som jag uppfattar som erotiskt vet jag inte vad jag ska ta mig till. Men det är okej, om porrens upphetsning är en "itch I scratch" är erotikens upphetsning någonting jag vill bära på, trots att det distraherar mig från övriga verkligheten. Det är en häpnad som är mycket mindre förutsägbar än porrkåthet. Vill jag ha den upphetsningen som kommer med porren är det enkelt. Att hitta erotik som funkar är betydligt svårare. Och när känslan väl kommer kan ingen onani få den att lätta. Den vill ha kyssar, och inte ens då lättar den, den smälter bara ihop mig och honom och känslan och tomheten i kroppen.

Jag bodde inte ens i Sverige under Take Thats storhetstid och det dröjde länge innan jag såg hur videon till den där sången man ofta hörde på radion såg ut. När jag väl sett videon blev jag helt såld. Den banala texten fick en ny innebörd. Det som händer vid ca 0:50 är ett sådant erotiskt ögonblick som jag försöker förklara ovan. Visserligen tycker jag att hela videon är laddad, men när hon drar tillbaka hans huvud väller det liksom över. Jag blir överväldigad, jag känner "får man ens göra så?!". I Madonnas Erotic (jamenfaktiskt) finns en strof, "I'll give you love, I'll hit you like a truck". Jag tänker ofta just den frasen, "hit you like a truck" när jag tänker hur en erotisk upplevelse känns.

(Kon)text [Erotik 2]

Jag är egentligen ganska lättpåverkad av musik till kropp och sinne. Men jag tror också att det sällan sker utan att musiken har någon kontext eller text. Jag är en väldigt textmässig människa överlag, så det är inte så konstigt. I Sage Francis Agony in her body som jag tycker överlag är ganska träffsäker i sexskildrandet finns följande:

Nothing on me but her, and didn't feel naked at all.

Någonstans i mig träffar detta precis rätt, i all sin enkelhet. Det fångar det jag älskar med partnersex, det jag eftersträvar, det jag vill ge. Och kontextmänniska som jag är får det mig att tänka på konkreta situationer med konkret person, inte för att musiken spelades då utan för att jag är "her" i texten.

Det finns ett musikstycke som försatte mig i chocktillstånd vid första genomlyssningen och som jag fortfarande blir knä- och jagsvag av. Men trots att jag inte förstår texten är musiken inte kontextlös - stycket kommer från ett soundtrack till Utena. Utena är en serie som kan det där med chockerande erotik, sådan där man som åskådare inte vet "what hit you". Man kan se en scen där ingenting uppenbart sexuellt händer och ändå lämnas med kroppen full av pulserande tomhet. Man såg inte bilen, men plötsligt har marken försvunnit från under fötterna. Flera musikstycken från soundtrackskivorna väcker sådana känslor för att man minns scenerna i serien. Det här stycket ligger dock på ett soundtrack med musik som inte används i serien, och associeras inte med någon konkret scen.

Den "oficiella" västerländska titeln på stycket är Absolute Delusion [Das Erotica].

Rensar bokhyllor

Hej! Stangel och jag rensar våra bokhyllor! Tänkte att en del kan ju gå till Myrorna, men en del kanske lättare hittar sin nya ägare såhär. Bor i Flemingsberg (Stockholm, asså) och allt är gratis. Kommentera här/på twitter/i mail.

• Jag hade en period intresse för barnboksillustration. Har därför en del ryska/sovjetiska (barn)böcker med fina bilder. Även en del svenskt från ca första halvan 1900-talet.
• Har en massa för barn-/ungdomar på ryska. Se nedan.
• Mer allmänna klassiker på ryska, typ Anna Karenina och Shakespeares samlade verk.
• (Bortlovad) Hela Deverry-serien i Voyager-pocket och gott skick.
• Samtliga "historien om ett brott"-böckerna i varierande upplagor. Sjöwall & Wahlöö, alltså. Alltså, Beckböckerna.
• (Bortlovat)Ett gäng Chuck Palahniuk-böcker.
• Harry Potter-böcker på olika språk (italienska, tjeckicksa och ryska, och ett tyskt lexikon), samt ett gäng ryska Harry Potter-parodiböcker.
• (Bortlovad) Bobo och aristokraterna - svensk roman om olycklig homosexuell kärlek utgiven 1944. Pläderar för att bögar ska få vara öppna så de slipper huvudpersonens tragiska öde.
• Feministlitt! En historieresa i feministsverige. Marian Anderssons Det grymma manssamhället (radikal, 70-tal), Bimbobakslaget (90-tal), Bitterfittan. Och Faludis Ställd och Den amerikanska mardrömmen

Det är typ ungefär det just nu. Hör av om ni vill ha nåt!

Ryska böcker i mer detalj

Bilderböcker/tunnare barnböcker

Finns dels allmänna böcker för barn, dels mer Sovjetbetonade av typen "Oktobers viktigaste timmar". De senare mer intressanta för sovjetfetischister. Även bilderböcker på andra språk.

Internationella barn/ungdoms/ungvuxenklassiker på ryska

Två olka samlingar Sherlock Holmes-historier

O Henrys noveller

Tom Sayers och Huck Finns äventyr

Kapten Grants barn

Greven av Monte Cristo

Ursula LeGuins Erthsea-trilogi

Peter Pan

Alice i Underlandet

Shakespeakres samlade verk

Ryska barn-/ungtitlar och så

(Bortlovad) Алые паруса

(Bortlovad) Кортик (Рыбаков)

(Bortlovad) Кондуит и Швамбрания (Кассиль)

(Bortlovad) Маяковский (стихи, и биография написанная Кассилем)

Маяк на дельфиньем (научфантастика)

Приступление и наказание (Достоевский)

(Bortlovad) Доктор Живаго (Пастернак)

Три толстяка

(Bortlovad) Последний из могикан

(Bortlovad) Республика Шкид

(Bortlovad) Девочка с Земли (Булычев)

Одна штука детектива Иоганны Хмелевской

Монстры Привидения НЛО - детская энциклопедия неопознанного, очень любимая мною лет 17 назад

Оксфордская детская энциклопедия кино

SF och sånt

En jävla hög Lukjanenko, sortera själva

Strugatskijtitlar i urval

Ryu Murakami - Oändligt blå och två titlar till

Beljaev

(Bortlovad) Lem

(Bortlovad) Perumov

(Bortlovad) Jefremov

Barnporr- och negerbollsfrågan

I mina internetkretsar är det självklart att tecknad barnporr borde vara laglig. Man tycker självklart att det är dumt av FN att föreslå att även barnporr i text ska förbjudas. Det handlar ju om fiktion och yttrandefrihet - en större fråga än några mangabilder. Och jag är helt med.

I mina internetkretsar är det också självklart att det inte är ett dumt beslut av Fazer att ta bort kineskarikatyren från godisförpackningen. Och dumt av folk att gnälla på att de inte längre får säga negerboll och ordna o-PK-sittningar på högskolor.

Så ja tänkte bara föreslå för internet att vara tydligare, för jag blir förvirrad. Inte minst förvirrad över vad jag själv tycker. För jag håller med mitt internet, men behöver verkligen tänka genom varför jag tycker att tecknad barnporr, men inte tecknade kineser, ska försvaras. Det här som många, inklusive mig, säger - "alltså, varför finns det människor som bara måste säga neger hela tiden? dör de om de låter bli?". Jamenja. Men jag kan inte heller svara på fråga vad det skulle vara bra till med tecknad barnporr. Jag fick den i radio en gång, "vad ska man ha barnporr till, vem ska det vara bra för?", och jag kunde inte riktigt svara. Det är typ bra med yttrandefrihet, och så får folk runka också.

Så jag tänker att skillnaden nog är mellan vad jag tycker är otrevligt och vad jag tycker bör förbjudas i lag. Jag tycker verkligen inte det bör vara olagligt att inneha eller producera rasistiska nidbilder. Men jag förbehåller mig rätten att slänga ut folk som säger rasistiska saker från mitt kök, eller undvika att umgås med människor som inte kan umgås utan uppenbar sexism.

Men det känns som att både jag och internet i stort borde kanske vara lite tydligare med vad man tycker i barnporr- och negerbollfrågan. För vi, vi vet ju att vi och våra kompisar är förträffliga människor som tycker rätt saker. Men vet vi? Och vet någon som inte på förhand bestämt att vi är duktiga att vi givetvis tycker att det är värre att våldta ett barn än att säga att kineser har snea ögon? Ibland pratar man ju med utomstående, då kan viss tydlighet krävas.

Det virtuella gymmet

När Kroppsbilder just lanserades användes termen "det virtuella badhuset" mycket. Alltså att det skulle vara ett ställe där man skulle se vanliga oretuscherade kroppar, som omväxling mot medias gallring, posering och retusch.

Jag bidrog, min bild är en av de första. Men jag har samtidigt aldrig riktigt känt att den här typen av sidor hjälper min relation till min kropp. Det här är ju väldigt personligt - en del har aldrig haft komplicerad relation till kroppen, en del hjälps av virtuella badhus. Jag blev till exempel hälpt av en grej i boken Bli vän med kroppen och maten. Där fanns ett kapitel om att olika människor har olika förutsättningar, och de flesta kommer aldrig kunna få "alla rätt" på ideallkroppen oavsett hur mycket de sprattlar. Typ att en del kroppar får för sig att lägga fett på magen och då blir det fruktansvärt svårt att få synliga magmuskler. Framför allt blir det omöjligt att få både synliga magmuskler och fettvadderad booty. Just det kapitlet lyckades ta sig förbi membranet som skiljer på att fatta intellektuellt och att faktiskt fatta.

Det var väl typ tre år sedan jag läste boken, och sedan dess har jag börjat gymma. Det har gjort mirakel för min nöjdhet med min kropp, må jag lova. Och en nyans av det är att se andra kvinnor i träningsmiljö. Där är nån som har gudomligt fast rumpa - men fortfarande lite dallrig mage. Och där är någon annan som har korta ben oavsett hur mycket hon kan lyfta. Och där i spegeln är jag som aldrig kommer få slanka lår. För att våra kroppar har bestämt hur musklerna ska gå, hur skelettet ska vara byggt, var fett ska lagras. På gymmet blir illusionen om att alla kan få "idealkroppen" om de anstränger sig lite krossad.

Samtidigt blir det förstås väldigt uppenbart att man kan förändra sin kropp, och att förändringen inte enbart handlar om centimeter och kilon - vilket man annars lätt kan få intrycket av. Jag lade upp nya bilder på mig i somras, de togs lite drygt ett år efter min Kroppsbild. I och med att det är olika kläder och belysning vet jag inte om det är uppenbart för var och en att det är min kropp har förändrats. Jag vet i alla fall att mina proportioner är annorlunda nu, musklerna finns och syns mer, vissa mått har ökat och andra minskat. Men jag väger lika mycket på båda bilderna.

Jag har någon gång funkderat på att skicka ett nytt foto till Kroppsbilder. Det skulle vara så illustrativt. Titta, det är ju samma kropp, samma vikt. Och en hel del likheter finns det, men mycket ser olika ut. Visst är det spännande! (Det finns väldigt mycket roligt med träna som inte handlar om hur man ser ut, men det här inlägget fokuserar på utseendet)

***

Det här inlägget har varit påtänkt i flera månader, men jag orkade skriva det nu tack vare attNoBoyToy nyligen bloggade om sidan och i kommentarerna framställde mig som projektets svarta får som ser ut att vara redo för BDSM. Intressant att hon gjorde det i ett inlägg om hur kvinnors kroppar i offentliga rummet ständigt objektifieras och sexualiseras. Men det är no big deal, haters gonna hate.

KBT & poly VI

Säg "komma ut" och man tänker en förstörd familjemiddag där tonårssonen just berättat att han är gay. Det ska vara en stor dramatisk händelse, med ett "före" och ett "efter", någonting som definierar om livet för alltid. De som kommit ut på riktigt, av gayskäl eller någon annan anledning, vet att det är bara en del av sanningen. Det är bara Hollywoodkändisar som behöver komma ut en gång, resten får komma ut resten av livet. Vissa gånger blir det närmast en presskonferens, andra gånger några ord i förbifarten. Och ibland kan man behöva hjälp med hur man bäst gör det.

Dagens fall

Dorian har inte bara två föräldrar som gillar pretentiösa namn, utan även två flickvänner. Dessutom har Dorian ett nytt jobb. När man dricker kaffe på jobbet pratar alla om sina respektive, men Dorian blir osäker och undviker ämnet. Han tycker faktiskt det är lite jobbigt med sånt socialt småsnack överlag, för förr eller senare så måste man välja mellan att berätta att man lever poly och att småljuga om sitt liv. Dorian har ju vart med om det förut, så han vet precis hur det funkar.

Sara har alltid känt att det är något fel på henne. I ingen av sina relationer har hon varit helt ointresserad av andra än partnern. När hon mötte Abbe för sju år sedan uppstod genast starka känslor och Sara bestämde sig för att hålla inne med det där konstiga. Nu, fyra år efter att de gift sig, vet Sara att det där onormala inte går att ignorera bort. Sara hörde en gång ett radioprogram som handlade om poly och ljuset gick upp. Hon började läsa mer om det på Internet och upptäckte att det finns många som känner som hon. Och det innebär faktiskt inte att hon är trasig och rutten - hon är bara lite ovanlig. Men hur berätta om det för Abbe, som är världens finaste?

Välja tid och plats

Det finns en bild av KBT som en väldigt ytlig terapiform, som aldrig går in på djupa saker, som meningen med livet, personlighet och barndomstrauman. Det är inte sant, en KBT-terapeut är fullt utrustad med färdigheter för djupa gräverier. Men det är inte det som KBT som disciplin skyltar med, det man skyltar med är att KBT är överlägset på att lösa konkreta problem här och nu. Vet inte om överlägset, men terapiformen är ytterst lämpligt för att jobba med det lilla.

Om man tänker tillspetsad humor, är standardfrågan i "vanlig" psykodynamisk terapi "kan du berätta mer om din mamma?". Lika tillspetsat kan man säga att KBT-terapeuten undrar "och vad gjorde du då?". Man tänker att människor väljer att göra olika saker beroende på vilka konsekvenser de tror att beteenden leder till, mer eller mindre genomtänkt. I terapirummet kan man ta upp vilka beteendemönster klienten har och vilka konsekvenser hen väntar sig - och vilka konsekvenserna brukar vara. Man tänker också att olika omständigheter kräver olika beteenden för att få samma resultat.

För Sara kan det innebära att hon får hjälp med att välja en bra situation för att ta upp sina funderingar för sin make. Välja ett tillfälle där de inte har bråttom någonstans, när båda är utsövda och har tid att prata. Hon får också fundera på vad hon vill uppnå - att han ska veta, eller att de ska öppna upp relationen? Hur mycket av Abbes reaktion kan Sara egentligen påverka? Oavsett hur Abbe ställer sig till poly egentligen så lär hans första reaktion vara negativ, ett polybesked om hustrun uppfattas som en stor förändring i tillvaron och människor ryggar gärna tillbaka när sådana kommer. Hur ska Sara hantera denna initiala negativa reaktion och kunna vänta ut Abbe medan han smälter informationen och tar ställning?

I Saras situation finns det väldigt mycket att förlora och hon har ingen tidigare erfarenheter av att komma ut så. Därför kan arbetet i terapirummetkanske inledningsvis fokusera på att Sara själv ska förstå sina polykänslor bättre. Sedan kan man i terapin diskutera hur och när det är lämpligast att ta upp det, och på vilket sätt. Visst kan Sara inte styra över Abbes känslor, men hon knner honom så pass väl att hon vet när han är sårbar och då är det en dålig idé att prata seriösa saker.

Vi kan ta Dorians situation lite senare.

Vad är det värsta som kan hända?

När blir man rädd när man hoppar bungeejump? Knappast i ögonblicket man just börjat falla. Förmodligen har man varit rädd redan på vägen till tornet, hjärtat har kanske bultat hårdare redan i flygplanet när ens gäng bestämde att det ska hoppas på semesterresan. Förväntansångest kallas det. Redan innan det läskiga händer, faktiskt väldigt långt innan, börjar man tänka på det och bli orolig. Man försöker slå bort tankarna och inte tänka på hur illa det kan gå. Man försöker sluta oroa sig. Och om bara själva tanken är så himla obehaglig, då fattar ju vem som helst hur hemskt det kommer vara när man gör det där på riktigt och det värsta tänkbara inträffar.

Den bästa komplimangen en KBT-terapeut kan få är "va elak du är", så i terapirummet kan man behöva presentera värsta tänkbara scenariot utan att blunda och försöka släta över. Såhär kan det se ut när terapeuten pratar med Dorian.

T: Berätta, vad kan hända om du berättar för kollegorna att du har två flickvänner?

D: De kommer tycka att jag är värsta weirdo.

T: Är det det värsta?

D: Asså, och typ at jag är äcklig snubbe som bara playar tjejerna.

T: Så det värsta som kan hända är att dina kollegor tror att du är en otrevlig och konstig människa?

D: Jamen, de kommer ju snacka skit bakom ryggen på mig, och pika mig om jag pratar om mina relationer. Eller typ tvärtom, killar kan va grabbiga och typ "ööh najs med två brudar", jag gillar det inte.

T: Är det det värsta som kan hända?

D: Jag skulle kanske bli utanför på jobbet. Det sociala är viktigt. Så skulle jag bli utfryst och behöva sluta.

T: Är det det värsta som kan hända.

D: Jamen, ja, och jag kanske blir vräkt och har ingenstans att bo... Ja, för att mina flickvänner gör slut med mig för att jag är jobbig för att det är tufft på jobbet. Så jag har inget jobb, ingen bostad, ingen tjej.

Det finns flera poänger med att försöka få fram ett värsta tänkbara fall. För det första kan man i processen inse att det värsta som kan hända inte är så farligt. Ofta slutar det nånstans vid "det blir jobbigt" och det kan de flesta tänka sig att leva med. Även mer otrevliga konsekvenser, som att bli vräkt i Dorians fall, är inte omöjliga att leva med.

För det andra kan man i processen inse att värsta tänkbara scenariot är ganska orealistiskt, och att vara rädd för det är som att vara rädd för att bli påkörd av en bil. Det kan hända, men det är kanske inte tillräckligt sannolikt för att man ska oroa sig så mycket över der som man gör nu. Att Dorians kollegor skulle reagera starkt och säga sårand saker är sannolikt. Att det skulle leda till en så pass otrevlig arbetssituation att han i all hast skulle behöva byta jobb är mindre sannolikt. Att han inte skulle ha någonstans at bo om han inte hade jobb är ännu mindre sannolikt. (jag har hittat på Dorian, så jag bestämmer att han har både föräldrar och vänner som kan hjälpa till när det krisar)

Och så kan man givetvis jämföra med liknande tankar om vad som händer om man inte gör det där farliga. Nu blir det jättepedagogiskt, men inte orimligt.

T: Kan du berätta vad kan hända om du inte berättar?

D: Jag blir inte utstött och sedd som konstigt av arbetskamraterna.

T: Men du är här för att det ändå inte riktigt funkar, eller hur?

D: Ja, jag känner ju att det är obekvämt att sitta och fika med dem, för om de frågar typ "vad gjorde du i helgen?" så måste jag säga halvsanningar. Det blir jobbigt i längden.

T: Vad är det värsta som kan hända om du fortsätter såhär?

D: Att jag känner mig stressad på jobbet, orolig att det kan komma fram. Och blir mer sterssad ju mer tiden går, tänk om jag glömmer vad jag hittat på och försäger mig? Eller om det blir företagsfest jag ska ta med flickvännen på, hur ska jag göra? Och tänk om någon ser mig på stan med "fel" tjej?

T: Att inte berätta kan alltså leda till mycket stress och att du oroar dig för att bli avslöjad?

D: Ja, eller att jag blir avslöjad. Då måste jag ju förklara allt ändå och det blir bara... ja, samma som jag sagt, att folk kommer tycka jag är player eller weird.

T: Är det det värsta? Att du blir stressad eller avslöjad?

D: Jamen, det blir väl samma sak, att det sociala blir konstigt oavsett, och så blir jag arbetslös och bostadslös och allt det där.

Vad vinner man på att måla fan på väggen på det här sättet? Ja, man får en bild på fan. Det man gör annars är att måla en bit, bli rädd och försöka sudda bilden. Målar man upp hela har man en hel bild att beskåda, och man behöver inte vara rädd att det kommer upp obehagliga överraskningar. Man målar ju upp det obehagligaste som finns! Och man inser att man klarar av att leva med fan, och titta på fan och nog har man sett sånt förr och klarat sig. Och målar man upp flera bilder kan man göra en nyktrare jämförelse mellan dem, få enklare bild av konsekvenser på lång- och kort sikt, och får ett bra läge att fatta beslut i.

Rollspel

Säg att Dorian och Sara har bestämt att de ska "komma ut" för sina kollegor respektive Abbe. Alla som bestämt sig för att berätta någonting vet att orden lätt fastnar i halsen när man väl är där. Hur ska man förbereda sig på att inte stamma, tappa tråden och irra bort sig? Man rollspelar! Terapeuten och klienten byter roller, provar olika sätt att berätta på, och övar på hur man bäst får fram det man vill.

Här kommer Dorians erfarenheter till användning. Dorian har ju levt poly ett tag och vet vilka reaktioner han kan vänta sig. Det finns kanske också situationer han vill undvika. Om han nämner att han har två flickvänner bli det exempelvis ofta så att fokuset i samtalet flyttas till Dorians relationer, och det vill Daniel inte. Så kan ett rollspel gå till.

T: Nu ska jag spela dig och du spelar din kollega.

D: Okej.

T: Du kan börja.

D: Men Dorian, vad gjorde du i helgen?

T: Jag gick på bio med.. det kanske jag inte förklarat förut, men jag har två tjejer som jag dejtar, Viktoria och Ellen. De vet om varandra, så det är ingen fara. Och på fredag gick jag på bio med Ellen, vi såg De tre musketörerna, den var rätt kul faktiskt. Har nån annan här sett den?

D: Vänta, sa du att du dejtar två tjejer? Hur funkar det?

T: Funkar jättebra för oss faktiskt. Ellen pluggar förresten till sjuksyrra, precis som Dannes tjej.

Och så kan de byta. Och så kan de testa en annan situation, annan klassisk kommentar (typ "jaha, så du har trekanter jämt?"), annat önskat utfall. På samma sätt kan en terapeut jobba med Sara, även om fokus där inte kommer ligga på situationer Sara har erfarenheter av. Istället får Sara kanske öva i att förklara sina känslor bättre och spela sig själv, medan terapeuten spelar maken och ställer frågor.

Att vara rädd för att bli outad

Som man märker i tidigare resonemang finns det såväl för- com nackdelar i att vara öppen med sitt intresse för polyliv. I en hel situationer är nackdelarna fler - det är påvisat av forskning att det är psykiskt påfrestande att vara i garderoben. Men i vissa lägen överväger nackdelarna. Det kan exempelvis röra sig om att man ligger i vårdnadstvist och riskerar att bedömas som olämplig förälder om det kommer fram att man inte lever/vill leva monogamt. I så fall väljer man kanske att dölja sin läggning, och även om det kan vara rätt och bestämt fattat beslut kan det vara svårt att leva så. Inte minst om man riskerar att "outas". Sådan stress kan påverka många delar av livet. I ett sådant läge kan en psykolog hjälpa genom att helt enkelt vara en person man kan prata öppet med, ett andningshål. Men även genom att hjälpa klinten att hitta ett sätt att hantera stressen som kan lindra symptomen, även om orsaken kommer att finnas kvar.

Bröllopsfesten (V.40)

Detta inlägg är ett bidrag till Offentligt - veckans tema på Vecka 6.

Den enda bröllopsdrömmen jag haft har varit att när jag vid 13-årsålder hoppades på att jag skulle ha råd med att hyra en nöjespark när jag skulle gifta mig. Sen tar det stopp. Jag älskar balklänningar, och har fler än jag hinner använda, men just bröllopsklänningar tycker jag sällan är särskilt snygga. Jag gillar stora fester till min ära, men bröllop känns mer som en fest där huvudpersonerna är sönderstressade och mest vill sova. Jag gillar överhuvudtaget stora fester och så, men bröllop känns för mig väldigt främmande.

Det är överhuvudtaget hela grejen med traditionellt bröllop, inte bara festen utan vigseln, i kyrkan. Där man bland en massa folk ska visa att man älskar en person så mycket att man nu tänker ha personen i sitt liv forever and ever. Mamma berättade att när hon gifte sig med pappa så vigselförrättaren "de nygifta kan nu gratulera varandra!" till dem, och menade att de ska kyssas. Mamma tyckte det blev genant. Det finns bilder på det hela där min då 14-åriga moster fnissar i bakgrunden.

Det där är ingenting mot hur genant för det skulle vara för mig att stå inför en massa influgen släkt (bara den logistiska biten får ju en att vilja vägra bröllop) och utstråla "titta, jag älskar den här personen så in i...". Tanken känns fruktansvärt fel. Det går över alla mina gränser att exponeras på det sättet. Jag har aldrig haft svårt för att visa mina känslor för den som känslorna berör, men känner sällan behov att att visa känslorna för nån mer. Framför allt vill jag inte bända upp bröstet och visa hjärtat för människor som liksom hör till på ett bröllop (min släkt, partnerns släkt, släktens respektive, vännertillfamiljen). Jag vill inte öppna upp mig så inför en publik som dessutom kommer tycka det är normalt.

Om jag gifter mig kommer det ske av praktiska skäl och i tysthet. Släken kan bli upplysta nån gång senare, kanske. Möjligen. Och det har ingenting med min känsla för romantik att göra, ingenting att göra med min syn på livslånga relationer. Jag är romantisk och livslång verkar asnajs. Men det de flesta som gillar att ha sex känner inför att knulla i teve, det känner jag inför att gifta mig traditionellt. De berörda kommer veta att jag älskar, resten får leva utan fest tillägnad att någon ska få ärva när jag dör.

Pompoko

Det finns en person som heter Hayao Miyazaki. Han regisserar tecknad film på Studio Ghibli och står upp i halsen på en om man är manganörd med några års erfarenhet av Mangakai på min tid. Sedan Spirited Away har alla personer som är intresserade av film pratat om honom när jag nämnt att jag gillar mangafilm med större pertentioner än Pokémon. Miyazaki är ju sådär kvalitet och hyllad, safe och enkel att gilla. Och bra, för all del. Men om man är intresserad av den typen av film har man sett mer än bara det Levande Slottet, Spirited Away och Totoro. Man har sett typ alla filmer. Och ser man en till Miyazaki-flicka i kombo med flygmaskiner och slemdrypande varelser så... Alltså, man kräks inte. Miyazaki är som sagt bra. Jag rekommenderar gärna hans filmer till filmintresserade personer som vill se på japansk tecknad feelgoodfilm för barn. Men själv är jag väldigt mätt.

Det oprovocerade angreppet på Miyazaki är inte helt oprovocerat. Ibland blir hans namn synonymt med Studio Ghibli, och det är riktigt synd för det finns ett gäng Ghibli-filmer som är gjorda av andra, och som dessutom är riktigt sevärda. Mina två favoritfilmer från studion är faktiskt inte Miyazakigerisserade. En av dem tänker jag tipsa om just nu.

Ni vet att när man introducerar magi i vår värld, så får mans om läsare liksom svälja att magin inte används på det sättet som alla fattar att magin egentligen hade använts? Typ som att alla fattar att det borde finnas polyjuice-bordeller i Harry Potter-världen. Men man sväljer att magi används där JKR tycker den ska användas, och inte annars. Det finns en term för sånt. När jag en gång tipsade en kompis om Mästaren och Margarita sade hon sedan att hon gillade boken just för att den beskrev vad som på riktigt hade hänt om djävulen kom till 30-talets Moskva. Det är samma sak med Pompoko. Den skildrar realistiskt hur japanska mårdhundar som kan byta form hanterar att staden växer och deras naturområde ersätts av en ny förort.

Nu kanske ni tycker att det låter tråkigt. En del som sett filmen tycker det. Jag har extremt svårt att förstå det för jag garvade mig genom filmen båda gångerna jag såg den. Fast jag kan förstå det också, för det roliga i Pompoko faller nog inte alla i smaken - filmens blandning av slapstick och extrem torrhet fick mig att skratta så jag grät, men jag kan tänka mig att en annan människa skulle kunna se hela filmen och sedan undra var den utlovade humorn var.

Filmen är inte vad man skulle kalla som spännande i bemärkelsen att det är förvecklingar som bygger upp till en final där det händer någonting stort och löser alla trådar. Tempot är jämnt och handlingen ser mer ut som livet än som en klassisk dramaturgisk kurva. Mårdhundarna gör någonting, omvärlden bollar tillbaka, så fortsätter det - filmens slut saknar den peaken man brukar vänta sig av berättande, men är fullt tillfredställande för åskådaren. Att filmen lyckas vara bitterljuv utan att vara såsig är förstås bara bra och ytterligare ett tecken på att Pompoko inte är en saga med talande djur som hjälper huvudpersonen att sköta hemsysslor, utan en realistisk skildring av magiska mårdhundars kamp mot 1960-talets samhällsplanering.

Den finns släppt på svensk DVD, så man kan visa filmen för barnen som sannolikt kommer att uppskatta den. Jag rekommenderar dock verkligen att man själv ser den med den ovanligt bra svenska textningen. Dubben är på medioker barndubbnivå, och den jätteroliga sången om pungar är översatt så att den inte innehåller pungar.

Att sudda ut gränserna mellan perrong och blogg

Fredrik Stangel och jag hade väldigt mycket tid att döda på perrongen i Älvsjö igår. Det enda roliga vi hade med oss var det senaste numret av tidskriften Arkitektur (6-2011). Inlägget kommer alltså att hålla "det var roligt på kollektivtrafiken"-nivå av konstruktivitet. Numret innehöll finalister och vinnaren av debuttävling. Den hålls varannat år. Vad jag har att säga om årets tävling kan ni läsa här (OBS! Viktigt för förståelsen av resten av inlägget)

1) Det första som hände var att Fredrik skrev en dikt:

På omslaget till senaste Arkitektur
står en klossformad byggnad i karg, svensk natur
och suddar ut gränsen mellan varför och hur.
Moderna arkitekter är en sorts skadedjur.

2) Vinnaren var en rostfärgad kloss i karg svensk natur. Dock något coolare än de övriga klossformade naturplacerade bidragen, pga att den innehåller utfällbara terasser och sånt. Det är coolt. Även om man inte tänker att nästa steget är att huser blir en jättestor mecha. Eller, en ganska liten mecha. Som en projects-mecha skulle äta till frukost.

Enligt uppgift är hela interiören vitmålad och golven är målad betong. Jag tänker "enjoy your kamin och smakfulla fäll och jättekalla fötter".

3) Jag har skrivit en dikt om det här bidraget:

En ung ambitiös arkitekt

Tyckte om moiré-effekt

Med utskurna fönster

I ett Modrian-mönster

Blev det nominering direkt!

4) Sen hittade jag och Fredrik följande bild med bildtexten "Robert Petrén har använt handen som en idé för villan"

Jag hann visa högerkoordinatsystem och sen också visa "titta, Södertörns högskola!" innan det blev obscenare.

Samma byggnad har för övrigt lågt sittande fönster i sovrummet. De är placerade i bra strategisk höjd för folk som gillar att blotta sig när de går upp på morgonen.

6) Det här huset var bäst av alla i debuttävlingen på att sudda ut gränser!

Över och ut!