Tjejen med cellen

En uppdatering om mina smärtor. TMI, alltså.

Idag, när Fredrik precis skulle gå ut kom han till mig viftandes med ett brev. Brevet kom igår och han hade lagt det i väskan för att ge det till mig när vi skulle ses ute, men han glömde det. "Det är dina provresultat!", sa han, och bad om ursäkt. Jag sa att det var lugnt att han glömde igår, det är ingen brådska. I mitt fall brukar provresultatbrev meddela om att inget hittats. För någon vecka sedan fick jag till exempel ett brev om mitt besök på Danderyds gyn för en månad sedan. Brevet konstaterade att jag var frisk som en nötkärna och skulle på nybesök som vi kom överens om innan.

Av kuveret framgick det att brevet skickades från stället där jag gjorde en cystoskopi i slutet av september. Jag öppnade brevet utan några som helst förhoppningar på annat än att proven på slökjvätskan visade lika lite fynd som själva undersökningen. "Svaret på blåssköljvätskan har kommit och visar inga atypiska celler" stod det. Klart det inte gör, när har jag nånsin visat någonting atypiskt, förutom att jag haft ont? "Men", stod det, "rikligt med inflammatoriska celler som tolkas som någon form av kronisk inflammation".

Det tog min kropp någon kvart att ta till sig informationen, men de senaste fem timmarna har jag tillbringat i lätt chock. Jag har gråtit, jag har stirrat i en punkt, jag har twittrat och skickat SMS med texten "jag har celler, fattar du, celler!!!". Denna lättnad i att bli godkänd som sjuk, att jag inte har ont, utan celler. Någonting de har mätt upp i ett labb och som de nu har målat in sig i ett hörn med - de hittat cellerna, de får ta och se till att cellerna försvinner.

Dessa de. Sjukvården har blivit en fiende under det här året, eller snarare en motståndare. Jag har aldrig tävlat i en sport där man går upp person mot person eller lag mot lag, men jag antar att det är så det känns. Jag känner hur kroppen pumpas full av hormoner när jag sitter i väntrummet, jag gör upp strategi, jag bereder mig på att kämpa mig genom mötet. Jag är slut efteråt. Jag har inte längre utrymme för att tänka att läkare är snälla och vill hjälpa mig, jag kan inte slappna av och lita på att de gör det de ska.

Varför har just det här provet visat positivt, och inte alla de tidigare? För att det här var första gången de testade blåssköljvätska. Och varför kom jag till cystoskopin överhuvudtaget? Jag kom dit för att i augusti gick jag till en gynekolog och sa rakt ut att jag skulle ha remiss till Danderyd, och jag skulleha remiss till urolog. Gynekologen sade att det nog var vettigt att både ta sig till Danderyd och till en cystoskopi.

Jag fick strax ett brev från Danderyds gyn med tid. Jag fick ingen kallelse till cystoskopin. Jag ringde mottagningen, personen som svarade i telefon förstod länge inte varför jag var sur för att jag inte fick en remiss, jag fick ju en. Till slut lyckades jag övertala min samtalspartner att det var fullt rimligt av mig att förvänta mig två remisser, eftersom det var det läkaren lovat. Jag blev lovad att läkaren skulle ringa upp mig.

Läkaren gjorde det dagen efter. Jag påminde om cystoskopiremissen. Hon lät osäker nu. Skulle jag verkligen ha det, man vill ju helst veta vad man letar efter. Jag lyckades dock låta övertygande, och jag fick ett brev, och jag infann mig, och det gjorde fruktansvärt ont, och de hittade inget konstigt under själva undersökningen. Jag gick hem och hade ont. Provsvaren från sköljvätskan kom inte. Jag ringde mottagningen och påminde om att jag behöver svaren. Telefonisten lovade att lägga en lapp på läkarens bord.

Nu har jag fått mitt brev. För första gången har jag fått papper på att jag inte bara hittat på alltihopa. Jag har inte längre ont, jag har celler. Jag är inte längre en hysterisk jobbig patient, jag har celler. Jag har celler, jag har remiss och jag har nytid. Det är först nu jag har insett att jag egentligen hade gett upp på att någonsin bli frisk igen.

...

I december förra året var jag på gynakuten. Jag grät och läkaren lovade mig remiss till Danderyd. Jag fick aldrig kallelse, för det skickades aldrig någon remiss. Jag har inte kunnat sätta press på läkaren eftersom mitt besök aldrig journalfördes. Än mer anledning för äkarens chef att ta ett snack om hur man får göra inom vården, men det hade gått sex veckor sedan besöket när det uppdagades att det saknades anteckning, och jag mindes inte längre läkarens namn. Hade inte läkaren på akuten varit inkompetent fitta hade jag hamnat på Danderyd ett halvår tidigare.

Förra vintern tog jag kontakt med vårdcentralen om mina konstanta smärtor i urinblåsan. De kollade diverse kroppsvätskor och konstaterade att jag hade järnbrist. Det jag faktiskt sökte för glömdes liksom bort, och dessutom skulle läkaren jag gick till från början på långresa. Vikarien ville inte ta tag i en så allvarlig sak som att jag hade ont och tyckte jag skulle vänta på att första läkaren kom tillbaka. Jag orkade inte pusha för urologundersökning. Hade jag orkat hade jag fått positivt för ett halvår sedan.

Jag känner mig ibland besvärlig när jag ringer mottagningar och kollar av hur det går med mina remisser och provresultat. Jag känner att jag ifrågasätter deras kompetens. Men hade jag inte gjort så hade jag inte haft celler idag. Jag tänker fortsätta. Jag ber om ursäkt om de som är bra känner sig gruppbestraffade, men mina erfarenheter av vårdinkompetens är precis lika lite hittepå som att jag konstant har ont.