Det oprovocerade angreppet på Miyazaki är inte helt oprovocerat. Ibland blir hans namn synonymt med Studio Ghibli, och det är riktigt synd för det finns ett gäng Ghibli-filmer som är gjorda av andra, och som dessutom är riktigt sevärda. Mina två favoritfilmer från studion är faktiskt inte Miyazakigerisserade. En av dem tänker jag tipsa om just nu.
Ni vet att när man introducerar magi i vår värld, så får mans om läsare liksom svälja att magin inte används på det sättet som alla fattar att magin egentligen hade använts? Typ som att alla fattar att det borde finnas polyjuice-bordeller i Harry Potter-världen. Men man sväljer att magi används där JKR tycker den ska användas, och inte annars. Det finns en term för sånt. När jag en gång tipsade en kompis om Mästaren och Margarita sade hon sedan att hon gillade boken just för att den beskrev vad som på riktigt hade hänt om djävulen kom till 30-talets Moskva. Det är samma sak med Pompoko. Den skildrar realistiskt hur japanska mårdhundar som kan byta form hanterar att staden växer och deras naturområde ersätts av en ny förort.
Nu kanske ni tycker att det låter tråkigt. En del som sett filmen tycker det. Jag har extremt svårt att förstå det för jag garvade mig genom filmen båda gångerna jag såg den. Fast jag kan förstå det också, för det roliga i Pompoko faller nog inte alla i smaken - filmens blandning av slapstick och extrem torrhet fick mig att skratta så jag grät, men jag kan tänka mig att en annan människa skulle kunna se hela filmen och sedan undra var den utlovade humorn var.
Filmen är inte vad man skulle kalla som spännande i bemärkelsen att det är förvecklingar som bygger upp till en final där det händer någonting stort och löser alla trådar. Tempot är jämnt och handlingen ser mer ut som livet än som en klassisk dramaturgisk kurva. Mårdhundarna gör någonting, omvärlden bollar tillbaka, så fortsätter det - filmens slut saknar den peaken man brukar vänta sig av berättande, men är fullt tillfredställande för åskådaren. Att filmen lyckas vara bitterljuv utan att vara såsig är förstås bara bra och ytterligare ett tecken på att Pompoko inte är en saga med talande djur som hjälper huvudpersonen att sköta hemsysslor, utan en realistisk skildring av magiska mårdhundars kamp mot 1960-talets samhällsplanering.
Den finns släppt på svensk DVD, så man kan visa filmen för barnen som sannolikt kommer att uppskatta den. Jag rekommenderar dock verkligen att man själv ser den med den ovanligt bra svenska textningen. Dubben är på medioker barndubbnivå, och den jätteroliga sången om pungar är översatt så att den inte innehåller pungar.
Min Ghibli-favorit (förutom Nausicaä, som alltid kommer vara en av mina absoluta favoritfilmer även efter att jag har tröttnat på Miyazaki) är Whisper of the Heart. Så jävla underbar.
SvaraRaderaPom Poko har jag aldrig sett, men jag kanske borde :)
Whispers of the Heart är min andra Ghiblifavvis =)
SvaraRaderaNu blir jag intresserad!
SvaraRaderaJag såg på två avsnitt av Takahatas tv-serie Jarinko Chie igår, en ovanligt bra serie om maffiakatter med stora pungkulor i 70-talets Osaka.
SvaraRaderaJag såg halva PomPoko men vart tvungen att avbryta efter scenen "och den här stora röda filten som ni sitter på är egentligen min pung, expanderad till två meter." Allting efter det hade varit en letdown.
SvaraRaderaEn av mina Ghibli-favoriter är Hotaru No Haka - Grave of the fireflies. Den är också skriven av Takahata. Whispers of the Heart har jag aldrig sett; det ska jag genast(inom en månad) göra.
SvaraRadera@Josefin: Men då missar du ju människoexperterna från Kyûshû?
SvaraRadera@ Fredrik Stangel
SvaraRaderaJag har förmodligen missat en hel del men det var inte möjligt att fortsätta efter pungfilten. Det var det bara inte.
Jag måste också säga att man efter pngmattan inte direkt sitter och önskar att man hade stängt av där.
SvaraRaderaDu fick mig att se Pom Poko: http://dagligfilm.blogspot.se/2013/03/pom-poko-1994-46.html
SvaraRadera