Joan & Jackie

Debattören Elise Claeson har skrivit om att det erotiska kapitalet är en viktig del av kvinnomakten. Jag ska nu vara väldigt tydlig och klar på en punkt så får resten av Internet kommentera klokt på sex som handelsvara, att Joan i Mad Men inte är på riktigt, och att makeover-produktioner kan analyseras på fler sätt.

Jag tänker fokusera på följande:

Teodorescus invändning är mer estetisk än feministisk: kvinnor döljer sina former i illasittande, bylsiga ­kläder; fler borde bära dräkter à la Chanel och bli Damer.
Det är lätt att avfärda Damen som Stureplanselitist. Den svenska verklighetens dagisfröknar och ­undersköterskor kan inte bära ­Chaneldräkt på jobbet.

Chaneldräkt som exempel på kläder som inte döljer former. Nedan följer sannolikt den mest ikoniska chaneldräkten som existerar, och den är också ett paradexempel på plagg som döljer det erotiska kapitalet kvinnor enligt Claeson har i T'n'A. Dräkten är, om något feminint över huvud taget, flickig.

Härifrån

Nä, givetvis har Chanel gjort plagg där man ser att bäraren har midja. Men Coco Chanel är lite fel person att dra in i dyrkandet av kvinnan och dissandet av bekväma klädval. Karolina Ramqvist skriver utmärkt om det. Ska man prata kvinnlighet och erotiskt kapital med känt designernamn som exempel är det lite givet med Christian Dior. Han som kom med the New Look efter att kvinnor fick jobba på fabrik under andra världskriget. Så att kvinnor fick klä sig som Betty Draper och vårda sin kvinnomakt.

Och skulle man tänka ett självklart givet tredje namn på modeskapare som folk i allmänhet känner igen så tänker man Yves Saint Laurent. Han som tog herrplagg och gjorde de självklara på kvinnokroppar. Han som klatchigt sägs gett kvinnor makt medan Chanel gav dem frihet. Fast Chanel ju inte ses så nu, chaneldräkten är inte längre ett ledigt plagg, Chaneldräkten är någonting man utan att tänka efter slänger in när man tänker Dam.

Och då blir det lite extra tydligt hur det här med kläder och kvinnlighet kanske inte är så universiellt. Att det inte inte ens hänger ihop i en och samma människas universum, för om man faktiskt tittar på plaggen inser man att det är absurt att likställa kvinnligheten i Joans fodralklänningar och Jackies raka siluett. Om man sammanblandar två så olika skärningar i ett försök att sätta det i kontrast mot dagens kvinnor är det nog klart att det inte är kläderna eller det erotiska attraktionskraften det rör sig om.

Det känns som en längtan efter ett förr. För det förflutna kan aldrig hota. Det förflutna kan idealiseras och glamouriseras i det oändliga utan att man någonsin behöver konfronteras med att Joan sextrakasseras på jobbet , eller att Chaneljackan innebär att man inte behöver bära korsett. Ett förflutet där alla kvinnor har erotisk makt över männen och den makten inte kommer för priset av ångest över att vara 26 och fortfarande ogift. Jag vet faktiskt vid närmare eftertanke om det känns som en längtan efter förr eller bara ren och skär eskapistisk längtan efter glamour där vardagens jeans och tröja ställs mot ett designernamn, vilket som helst.

Intressant Läs även andra bloggares åsikter om coco chanel, yves saint laurent, christian dior, chaneldräkten, elise claeson, jackie kennedy, joan i mad men