Det som inte härdar skadar

Typiskt förstås att just dagen efter att jag kom att tänka på ett av mina största livsbesvikelser inledde SvD en artikelserie där första inlägget heter Det som inte dödar stärker. Jävla typiskt.

Jag har varit med om en del vardagsjobbigt i livet. Det suger, visst. Men det fanns alltid två tröstetankar. Den ena att alla är med om det, är det inte föräldratrassel och landsbyte så är det sjukdom. Alla är lite trasiga och det finns inga perfekta liv. Det hör till, helt enkelt, att livet ibland är tufft. Jag har alltid varit väldigt tacksam av mig, för att mitt liv ändå har varit bra och ganska skyddat. Jag har alltid känt att jag inte är i ett läge där jag ska gnälla och räkna mig till dem som haft otur i livet. När jag tittade runt hade en del vänner det bättre än jag och en del sämre, men alla mådde lite kasst någonstans och alla hade lite svärta i biografin.

Den andra tanken var att man måste uppleva svårigheter för att utvecklas. Stöter man inte på någonting som är jobbigt så lär man inte sig att hantera livet. Man blir curlingbarn och Draco Malfoy. Man blir en helt omöjlig människa. Så tänkte jag alltså. Och det var inte så att det var aktiva trösttankar jag plockade fram vid behov, de här tankarna var en självklar och integrerad del av min livssyn.

Och så träffade jag P. P som växte upp i trygg familj med lagom pengar. P som aldrig ens sett mobbning under sin skoltid. P som alltid varit bra på det han velat vara bra på, och som lyckades med det han ville. P som mådde bra, var trygg och självsäker, snäll och rolig. Jag medger villigt att P fortfarande är den enda människan av det slaget jag känner, men poängen är att han finns och det var bara en tidsfråga innan min världsbild raserades åt helskotta.

Till att börja med var det inte alls så att det måste hända jobbiga saker. Uppenbarligen inte. Uppenbarligen kunde man växa upp utan ens lite småelände. Och uppenbarligen behövde man inte bli en omöjlig hemsk människa av det, för P var ingen hemsk människa. Han var till och med en människa som verkligen mådde bra på riktigt. Jag visste inte ens att det var möjligt innan jag träffade honom.

Jag som aldrig tidigare känt mig (eller tillåtit mig känna mig) orättvist behandlad blev rasande. Jag som alltid accepterat jobbigheter som ett måste insåg att det inte alls är så. Det måste inte vara jobbigt. Det måste inte vara svårt. Det kan vara bra och enhörningar och regnbågar.

Och jag insåg i samma veva att jag inte längre kunde trösta mig med att svårigheterna har gjort mig starkare. Alla egenskaper jag kunde spåra tillbaka till det svåra var sådant som gör mitt liv ännu mer komplicerat. Jag kan inte dra en linje från svåra upplevelser till någon av mina styrkor. Det innebär inte att prövningarna inte gjort mig starkare, det är bara att jag inte kan se hur. Däremot kan jag tydligt se hur jag har blivit mer rädd, ängslig och osäker.

Jag pratade med vänner och mamma, men ingen kunde reparera skadan. Vissa föll genast tillbaka i "på nåt sätt måste du blivit starkare". Vissa höll med mig. Jag grät hos min terapeut och han bekräftade mig i att det var helt rimligt att känna sig så knäckt när man insåg att livet var orättvist och svårigheter drabbar utan mening. Det var över ett år sedan och jag har fortfarande inte fyllt tomheten med någonting. Jag vet fortfarande inte hur jag förväntas klara svårigheter nu, när jag inte har antagandet om att de leder till någonting gott i ryggen.

Med detta sagt blir jag så förbannad när jag läser SvD-artikeln. Inte som Duktiga och Intelligenta Tanja Suhinina, debattör. Inte som psykologkandidat. Som privatperson. De säger att de som inte upplevt svårigheter är mindre nöjda med sina liv. Jag har hellre enhörningar och sockervaddsmoln och är missnöjd, än missnöjd utan enhörningar.

Intressant.

Jag gillar att ha peppmusik, och Kanyes Stronger var favoriten länge. Min insikt dödade större delen av peppkraften i den. Men det var i samma veva som jag plötsligt lade märke till de desperata små utropen "I need you right now!" mellan raderna om att härdas.