Lost in translation/Kärlekens språk

En grej jag säger till mina patienter som jag tycker är bra. Och vet inte riktigt var jag snott ifrån.

Varje person har sitt sätt att visa kärlek, och sitt sätt som den behöver få kärlek visad på. De är olika för alla. I en relation pratar således båda olika språk när det kommer till att visa och ta emot kärlek.

Så för att en relation mellan två personer ska funka maximalt bra så behöver båda 1) kunna uttrycka sig på den andres språk, 2) kunna översätta från den andres språk till sitt.

Behöver inte handla om just romantisk kärlek och såna relationer, såklart. Kan lika gärna vara kollegor som visar uppskattning. Eller vad som annat.

Pelmeni eller vareniki? Izba eller khata? Björk eller solros?

"Hon är väldigt... rysk. Ja, du fattar"

- Barndomsbästis beskriver en barndomsväns fästmö 2009

"Dunka fisk i bordet? Det är väl de i Ryssland som gör sånt. Du vet, Ryssland"

- Pappa pratar öltilltugg 2015

Samtal med mamma. Det där att pappa på nåt sätt skulle vara ättling till tjerkessisk adel stämmer nog inte, tyvärr. Hade han vart det så hade det märkts.

Följer ni mig på twitty så vet ni att jag ibland försöker prata om skillnaden mellan rysk och ryssländsk. Jag inbillar mig att i och med de stora mängderna ryssar som hamnade utanför Ryssland efter Sovjet kollaps, och i och med att en hel generation blivit vuxna sedan dess, så måste man verkligen börja prata om ryssar som ett folk som till stor del inte är kopplad till landet. Jag tror att kriget i Ukraina har delvis lett till att människor i väst börjat fatta det. Ryssland har ju alltid haft attityden att ta närliggande folk, ta över deras områden, och hävda att jamen nu är ni ju (nästan) ryssar, ett brödrafolk, vi är ett. Oavsett vad folken ifråga tyckte. Man har liksom osynliggort genom att kalla alla för ryssar, fast vissa ryssar är ryssare. Men nu har många ryssar i Ukraina gjort det helt motsatta mot Rysslands vanliga grej - tydliggjort att de är ryssar, men inte har nåt med ryska staten att göra. Föredömligt!

Och så har jag länge tänkt att skriva om min nationella identitet. Folk har ju idéer ibland. Häromdagen flippade jag för att min artikel på Wikipedia hävdade att jag har rysk-lettiska rötter. Och det stämmer ju inte. Jag är baltryss, och det är nåt helt annat. Vill ni läsa detaljer om min faktiska biografi så finns det ett fint inlägg. Jag ska prata identitet som ryss. Jag har nämligen en identitet som ryss. Eller, jag har två. Och båda är tydligt avståndstagande från landet Ryssland, eller den ryska folksjälen överhuvudtaget. Jag är baltryss och Kuban-kosack. Okej? Okej. Vi kör.

Lettland är ett land jag tycker genuint synd om. De fick typ aldrig vara eget land, ständigt överkörda av Ryssland, Sverige, Polen-Litauen... ja, alla som iddes och nådde. Efter första världskriget fick Lettland självständighet. 1940 ockuperades landet av Sovjet. Sedan ockuperades landet av Tyskland. Och efter 1945 blev Lettland, som de övriga två baltstaterna, en del av Sovjet. Sovjets övertagande av landet skedde till stor del genom att man byggde en massa fabriker och flyttade in en massa högutbildade ryskspråkiga (OBS typiskt rysk imperialism att kalla den gruppen för "ryssar" fast det var en del vitryssar och ukrainare t ex). Så kom min mammas familj dit på 60-talet. Sen var vi kvar.

Baltikum är Europa. S:t Petersburg är f ö också Europa. Moskva - ja, där märker man ju att det inte längre riktigt är Europa. Men Lettland är verkligen verkligen Europa. Alla svenskar som hävdar upplevd erfarenhet av att ha vistats utanför Europa för att de vart på baltikumkryssning är inget annat än töntar utan koll. Det är okej, man får vara det. Men lita på mig bara, det är Europa. Och baltryssar är väldigt europeiska ryssar. Några generationer in så har det blivit en del av identiteten att vara europé. Allt är lugnare, och smakfullare, och lite mindre extremt. Mindre vulgärt, mer av det som man skulle kalla civiliserat. Baltryssar är stadsryssar. Det är förstås en direkt följd av politiken (Lettland har fortfarande sned uppdelning med mer letter på landsbygden och mer ryskspråkiga i städer), och av landets kultur.

Så jag är baltryss. Inget snack om saken. Sen är jag också kosack. Det är på pappas sida.

En av mina favorittavlor någonsin. Typiskt kosacker som beter sig som kosacker gör. 

Kosacker är typ ett folk som består av livegna bönder som rymt, allmänna rövare, och typer som gillade att ha lite action i livet. Kosacker blev väl en grej på 1600-talet, då började de leva rövare vid ryska väldets gräns vid Svarta havet. De fick hållas på premissen att de höll koll på denna gräns. Och de verkade tycka det var en bra deal. Det fanns massor med handelsvägar att plundra och fiender att hugga ner från hästrygg. Sen hade Ryssland expanderat sina gränser så pass att kosack-områden I Zaporozhje blev en del av landet, och kosackerna ombads av Potemkin att sticka och fara. Så småningom gav Katarina den Stora dem tillåtelse att bosätta sig kring floden Kuban. (Det finns även Don-kosacker, som i Stilla flyter Don, men dem pratar vi inte om, för att jag inte är en sån.)

Kosackbosättningar är ca paramilitära klansamhällen. För att vara ryssar är kosacker väldigt uttalat förtjusta i frihet, på ett sätt jag helt kan relatera till. De har traditionellt varit väldigt lojala till Ryssland, så länge de fått göra som de vill. Så fort de inte fick göra som de ville så var det inte lika roligt. Ni som sett mig vara föreningsaktiv kan nog känna igen detta. Till kulturen hör uppsluppen stridsanda, jordbruk på bördig mark, rida på häst, sjunga mycket, att kvinnorna är handlingskraftiga. En detalj som jag tror är vanligt i samhällen som bygger kring våld, är att kontrollförlust inte är nåt som ses väl på. Hedern är viktig. En kosack ska kunna supa till, men inte supa ut sig, för att ta ett exempel. Där finns det, skulle jag påstå, en klar skillnad mot inlandsrysshet. Inlandsrysshet innebär också det ryska vemodet i blicken. Jag kan ibland åberopa slaviskt vemod när jag gillar Sjostakovitj, men spontant har jag närmare till kosackandan - aggressiv och glad.

En annan skillnad mot inlandsrysshet har min pappa en gång sammanfattat med att "Kuban-regionen är ju traditionellt rik". Det är träffsäkert. Det är verkligen traditionellt rikt. Det ligger precis där Kaukasus-bergen börjar. Det är kulturblandning, det är islam tätt inpå, det är klansamhälle och än relevant adel (nåt som inlandsryssland inte ens försökt återskapa efter Sovjets fall, medan det aldrig helt försvann i Kaukasus). Det är tjänster och gentjänster, handelsvägar, svartjord, vackra vapen, stora bilar, mattor, kryddor, modernt jordbruk, vindruvor, connections, teatrar, Svarta havet. Människor för sig annorlunda än i inlandsryssland. Inlandsryssar skäms ständigt för sitt elände. I Krasnodar ber man inte om ursäkt.

Det är den delen av Ryssland som är närmast Krim. Man ser Krims kust från Tuzla, en smal halvö på flera kilometer som delar av Svarta havet från Azovsjön. Det är därifrån Ryssland nu vill bygga bro till Krim. Lokala affärstidningar skriver om hur annekteringen påverkar business (man kan dock inte exportera varor till Krim för att det är för fattigt, juridiska konsultationer och säkerhetsfirmor). Regionen ligger geografiskt i Ryssland, mycket av det som på senare tid synts i nyheterna kring Ryssland har hänt där (Ukrainakonflikten, OS i Sotji), men det är inte Ryssland.

En av mina bästa anekdoter någonsin är att för kanske tio år sedan så hade Tuzlas fäste sköljts bort från fastlandet, vilket gjorde halvön till en ö, och innebar att Ukraina fick mer rätt till avgifter från skepp som passerar Kertj-sundet. Ukraina påminde Ryssland om det lite taktfullt sådär, och diskussioner om hantering av situationen började i Moskva. Under tiden tog regionschefen i Kuban ett gäng värnpliktiga, ett gäng lastbilar med grus, åkte dit över natten, och fyllde igen den delen av halvön som sköljts bort. Höjdarna i Moskva tittade på det och sa "okej, låt gå, men blir det konsekvenser så blir de ditt problem".

Jag struntar helhjärtat i hur sant detta är. För mig är det en fantastisk modern sammanfattning av min kosackidentitet.

Det här med nationell identitet är lite som horoskop, såklart. Man tar det man tycker passar. Och så är det ju såklart beroende av ens faktiska erfarenheter och uppväxt - jag växte ju upp blandat i baltikum och Kuban. Och om någon frågar mig om jag känner mig rysk så svarar jag solklart ja, jag gör det ju. Men av någon slump eller högre makt har det fallit så att båda mina ryska identiteter inte är... ryska. Ja, ni fattar.

Naturliga barnamatande bröst

Såg denna bild i en feministisk grupp, och började skriva kommentar, men insåg sedan att jag vill utveckla detta mer offentligt och ordentligt. Och det jag pratar om gäller inte endast den här bilden, utan argumentationen kring bröst i offentligheten överlag.

När personer försvarar rätten att ute i samhället visa det som uppfattas som kvinnobröst så används ofta argumentet att det borde åtminstone tillåtas i två sammanhang

1) När bröst ammar barn, ty det är deras naturliga funktion

2) När brösten inte är sexuella

Jag tycker det borde vara fritt fram att visa brösten offentligt. Fucks sake. Men jag är helt emot den där argumentationen, av två anledningar. 

För det första är det sexuella också bröstens naturliga funktion. Bröst och bröstvårtor är ofta erogena, så det är ju lite shaky att säga att brösten är till att mata barn och därför borde vara tillåtna. Bröst är till för att mata barn och för att vara erotiskt trevliga. Och överlag är det ju rätt fånigt att prata om olika kroppsdelars naturliga funktioner. Vad är händernas naturliga funktion? Ögonbrynens? Kukars och fittors? Varför pratar vi om naturliga funktioner av olika kroppsdelar lverhuvudtaget? Jättekonstig diskussion. Men ska vi prata bröstens naturliga funktioner så är babymat inte den enda.

För det andra är det dumt att säga att saker är okej att visa för att de inte är sexuella. Sexuella bröst är nämligen exakt lika 100% ofarliga att beskåda som asexuella bröst. Läs här om ett konkret fall där jag förklarar hur man plaskar i den vanliga sexnegativiteten när man tycker att glada naturliga bröst inte är anstötväckande. 

Om vi ändå håller på - det här väcker så många frågor... Vad sitter bruden på bilden i för sorts transport egentligen? Ser ut som ett baksäte i bil men ändå inte. Varför har hon inte bälte? Var är hennes tumme?

Rosa Viagra

Från The Onion

Det är nån sorts "rosa Viagra" som FDA (USAska Läkemedelsverket typ) godkänner. Jag stör mig. Det är så mycket dumt som kommer upp till ytan i samband med detta. Igår flippade jag på Twitter. Idag skriver jag här.

• Vi kan ju börja med det positiva - nu kommer feminister kanske äntligen sluta skriva dumheter om att manlig sexualitet är prioriterad för att för kukfolk har man forskat fram Vaigra men för fittfolk så har läkemedelsbolag inte forskat fram nåt alls. 

Nu till det negativa.

• Kan folk sluta använda "Viagra" som synonym för "magiskt sexmedel"? Viagra är inte superoptimalt som sexpiller. Pfizer är säkert jätteglada att ordet används så, men utöver detta blir det mest fel och dumt.

• Här har jag ett förslag på en sexförbättrande åtgärd - ha sex på sätt som funkar. Jag har tjatat sönder Twitter om det som kallas för the Orgasm Gap, och jag kan tjata ännu mer nu. Fittor är rent potentialmässigt lika bra på att ge bäraren orgasm som kukar. Det beror dock på hur man stimulerar dem. Och idéer om hur Riktigt Sex(tm) går till har mer med kukorgasm än fittorgasm att göra. Så vill man förbättra kvinnokåthet bör man använda munnen till annat än att snacka rosa Viagra. Och händerna till annat än att skriva om rosa Viagra. Och teknik till annat än att Twittra. Om ni fattar vad som menas. 

• Ja ja, man kan ha bra sex utan orgasm. Men blir det standard så är sex inte så kul. Jag har skrivit om det förut. Klart att jag har.

• Den här artikeln från satirsajten the Onion som jag snott toppbilden ifrån. Den är rolig för att den rätt typiskt visar att det nog kan finnas annat som tar fram kåthet än piller. Typ omständigheter. Typ vem man är kåt på.

• Apropå det så läs allt av Emily Nagoski, typ nånsin. Lite väl mycket snack om män och kvinnor som skilda, för min smak. Dock delvis för att det är förankrat i forskning som gärna jämför män och kvinnor som grupper. Hon har skrivit en bok nyligen, Come As You Are. Läs den förihelvete. Annars drar jag in ert körkort för "skriva om kvinnlig Viagra".

• Alltså, den här Huff Post-artikeln om att det kanske är bra att det här pillret hjälper att hålla kvar sexglöden i långa monogama relationer. Det är ju intressant hur folk gärna håller fast vid långvarig exklusiv tvåsamhet för sakens skull. Jag har sett liknande resonemang kring "rosa Viagra" förut. Med tanke på att de där pillrena ska öka lust, tror folk verkligen att den lusten självklart kommer kanaliseras till den monogama maken?

• Lust är för övrigt till stor del responsiv. Först utsätts man för sexuella stimuli och kroppen kommer igång. Sen kommer lusten. 

• Innan man ens börjar prata att män har lust mer än kvinnor, så tycker jag att man ska tänka på det här. Alltså återigen att hur lust ser ut på ytan, vem har det eller inte, det kan se ut olika helt enkelt på grund av hur sexpraktiker funkar. Vilka som är vanligast. Att lusten är responsiv. Etc.

Jag gillar posthumanism. Jag gillar piller. Men jag gillar också att man tar till enkla rimliga lösningsmodeller. De här tre faktorerna tror jag är viktigare i "problemet med kvinnors bristande lust" än alla mirakelpiller.

1) Inlärning som påverkar framtida beteenden sker till stor del genom tidigare erfarenheter, men även sådant man lär sig av att lyssna på andra. Grundläggande KBT, detta.

2) Den generella uppfattningen om vilka sexpraktiker som används vid "vanligt sex" gynnar dem med kuk och missgynnar dem med fitta.

3) Lust är responsiv, och kommer upp som resultat av tolkning av input. Input kan vara fysiska signaler, tankar, omständigheter. 

Skriv upp på lapp, sätt upp lappen på kylskåp, meditera över detta. Tack.

Älska din kropp. Älska ditt liv. Lyssna inte på läkare.

Hej okej. Jag har hittat en tidskapselvinnare. Det är tidningen Hälsa & Fitness från i mars i år och den är i särklass lämplig att lägga i en tidskapsel. Den har allt. Den har kakor gjorda av bönor. Den har latte gjord av svamp. Den har hjärngympa. Men det här är kronan på verket. Det här är en kröniketext om hur en PT går till ortoped pga smärta i hälsenorna, ortopeden säger att personens hälsenor inte lämpar sig att springa med, och personen bestämmer att skriva en hel text om hur hon struntar i ortopedens råd.

Jag citerar bara lite best of för er som inte pallar hela texten. Den finns f ö i bra kvalitet på PDF genom personens hemsida.

"Där och då ville jag ge henne en rejäl smocka och be henne flyga och fara! Hur kunde hon? Fem års studier eller vad det nu kan vara för att sitta där med sin fina titel som ortoped och efter att ha tittat på mina hälsenor i vadå? Nittio sekunder. Iskalls säga att de inte lämpar sig att springa med."

Sen får PT Frida A. Werander tips om inlägg, vilket hon fnyser åt hela texten.

"Det är klart att det kommer vara svårt, svårare och rent ut sagt en utmaning för mig eller vem som helst att bli smärtfri i sin hälsena eller var smärtan nu sitter." 

När man vet att ortopeder står rätt långt ner i hierarkin bland läkare (källa: läkare) blir det här förstås extra roligt.

"Det ska gå. Jag vet att det går att få den smärtfri. Om inte annat för att jag vill bevisa för den där Dr. Ortoped med sina fina betyg att jag visst lämpar mig för löpning. Att jag visst kan. Jag vill inte lägga mig platt som något offer och ge upp. Lyssna på hennes ord och få dem till en sanning. Hennes ord får det verkligen att koka inom mig. Hur många andra har hon sagt så till? Hur många fler själar har hon dömt ut och sagt att de aldrig mer kommer kunna springa?"

Efter denna utläggning om Dr. Ortopeds djävulska själadömande natur fortsätter Werander till att ifrågasätta ortopedens yrkesetik.

"Ge mig inte bara ett inlägg och säg att det kanske hjälper. Jag får ont av en anledning på grund av en felställning, broskbildning något som stör och det måste ju kunna gå att fixa. Inte sant? Jag vet att det går. Precis som att alla sår läker. För jag har inte brutit benet, det är inget som gått av. Men att säga att något är kroniskt. Att det aldrig någonsin kommer att bli bättre är för mig helt skrämmande. Vad är hennes yrkesmoral?"

Vad har du legget till, Dr. Ortoped?!?! Hade du sagt det till Akilles, till exempel? Ja jusste.

"Tänk om jag skulle säga så till mina PT-kunder? --Nä, du lämpar dig helt enkelt inte för att vara smal"

Ja, tänk om. Eftersom en bra massa folk inte kan gå ner till smal på ett hälsosamt sätt. Så det vore faktiskt bra.

"Överbelastning och skadade, onda kroppsdelar går att läka, att rehabilitera men det krävs kunskap, finess och vilja. Framför allt vilja."

Det går att läka och rehabilitera. Åtminstone till en del. I det ingår dock att man lyssnar på läkare. Gör rehab. Accepterar att vissa saker skadar en. inte...

"Jag känner mig som en trotsig tonåring med jag ska ge henne en riktig näsknäpp och springa varenda lopp som tänkas kan."

Såhär, va. Jag sitter ju också (bokstavligen typ) på långvarig och kanske obotlig smärtproblematik som hindrar mig att enkelt göra någonting jag älskar. Jag känner igen desperationen. Det innebär dock inte att man ska behandla smärtproblematik med att vägra lyssna på ens läkare och envist fortsätta att anstränga "sin hälsena eller var smärtan nu sitter". Det innebär inte heller att jag känner mig lugn inför att denna person får påverka andra genom att skriva krönika och vara PT. Människan föreläser om "kost, träning, och mental inställning". Jag är väldigt väldigt skeptisk. Men å andra sidan är den här texten föredömlig om man någon gång vill förklara vad man menar med att modern träningshets har någonting osunt i sig. För den här krönikan publicerades ju i Hälsa & Fitness med käcka sloganen "Älska din kropp. Älska ditt liv", som "har på kort tid blivit en av Sveriges populäraste tidningar om hälsa och träning". Exemplariskt samtidsobjekt. Vill ni låna så har jag lagt den i en kapsel två meter djupt, femhundra steg nordväst från tredje kärnkraftsreaktorn. 

De överkänsliga

Onödiga trigger warnings är ett ämne som många tagit sig an på sistone, senast en skribent på the Atlantic. Jag har tidigare skrivit om ett närliggande ämne, men inte egentligen tagit upp vad jag tycker i kärnämnet. Nu ska jag skriva lite funderingar jag har kring det. De rör sig om huruvida folk är överkänsliga, samt varför det kan vara rimligt att klaga på kurslitteratur som inte är PK nog.

Överkänslighet

Personer som "överreagerar" på "småsaker" anklagas ofta för att vara överkänsliga, och uppmanas att gå och ägna sig åt kamp mot "riktig rasism/sexism/transfobi/etc". Jag tror inte att dessa personer generellt sätt är överkänsliga - snarare tvärtom. Jag tror dessa personer är underkänsliga, om något. För det rör sig om personer som dagligen utsätts för små men ack så verkliga utfall av förtryck, och de reagerar verkligen inte varje gång. När jag en dag klagar på sexualiserade dekorkvinnor i reklam har jag varit tyst om ämnet de övriga 364 dagarna på året. När en transkvinna kommenterar att transkvinnor återigen blivit punchline i ett skämt på teve så har hon redan gått en hel dag i en värld som låtsas att hon inte finns. Det är väldigt sällan jag råkar på personer som är överkänsliga utan att också vara underkänsliga. Värt att tänkas på. 

Kurslitteratur

I texter om onödiga trigger warnings anklagas studenter att klaga på kurslitteratur som de helt enkelt inte gillar. Studenter anklagas också för att sakna förmåga att läsa kurslitteraturen som historisk text i ett sammanhang, och använder moderna mått på hur exempelvis könen bör skildras. Det förekommer säkert. Jag vill dock ge min bild av de gångerna jag har sett studenter klaga på litteratur för att inte vara PK nog.

I många fall jag sett har det inte handlat om att studenterna känslomässigt ogillade texterna, eller att studenter saknade ett perspektiv. Det har handlat om att texterna, genom att inte vara PK nog, inte lärde ut de kunskaper studenterna faktiskt behövde. Eller att texterna, genom att inte vara PK nog, förvrängde verkligheten de hävdade sig representera. Texterna var väl helt enkelt dålig vetenskap och dålig kurslitteratur.

Ett exempel är texter om anknytningsteori där barnets anknytningsperson ständigt benämns som "mamman". Att klaga på sexism här handlar inte om att vara överkänslig eller onödigt PK. Det handlar om att det är helt åt skogen ovetenskapligt att låtsas bort föräldrar som är pappor. Att sådan kurslitteratur får stå okommenterad innebär i förlängningen konkreta verkliga konsekvenser exempelvis för hur pappor behandlas i vården eller i vårdnadstvister. Samma sak gäller exempelvis litteratur som helt bortser från att HBTQ-personer existerar. Eller litteratur som utmålar monogama äktenskap som den enda eftersträvansvärda relationen. 

Studenter som klagar på sådant kan uppenbarligen se sammanhang och tänka på möjliga konsekvenser. På ytan kan det se ut som att studenter är lättkränkta gnällspikar, men det studenterna pratar om är inte att de personligen ogillar texterna. Det handlar istället om att texterna presenteras som god vetenskap och gott underlag för att lära sig färdigheter, men inte är det. Det skulle vara bra om texter om studenters onödiga PK-klag tog hänsyn till det. 

Känslor och allierade

Jag skrev om en nätdiskussion häromdagen och jag vill fortsätta. Jag skrev om skuld då, skuld som enligt mig inte är en känsla, utan an situation man helt enkelt befinner sig i. Nu vill jag skriva om skuldkänslor. Huruvida det är bra eller inte att de privilegierade får jobbiga känslor. För det talas ofta om att det bara är negativt. Att människor inte kommer lyssna om man ger dem negativa känslor.

Vi börjar med en kort genomgång av känslor och vad känslor är. Jag kommer förenkla lite, men i stora drag ser jag på känslor på följande sätt - känslor är typ signalsystem och de har ett antal funktioner. Vill du läsa på mer kan du läsa det här till exempel. Men vi börjar med dessa tre punkter.

1. Att bedöma en situation. Exempelvis att känna fara innan man ens är klar med att tänka genom situationen. Eller att känna behag när man umgås med en viss person.
2. Att reagera adekvat i situationen. Kroppsfunktioner aktiveras för att kunna bete sig passande i en situation. Exempelvis att pulsen ökar och man vaknar till fara, så att en kan slåss och springa bättre.
3. Att kommunicera med andra. Exempelvis underlätta omgivningen om att det är fara utan att behöva förklara, utan bara genom att rädsla "smittar". Eller genom att vara glad och på det viset muntra upp andra.

Känslor är typ som en varningslampa, eller brandlarm, eller andra liknande signaler som man behöver ha koll på men inte behöver lyda blint. Tänk brandlarm. Ett brandlarm i sig är ju inte farligt, men kan vara svinjobbigt. Att agera blint på ett brandlarm är att varje gång det tjuter dränka sitt kök i vatten och brandsläckarskum. Att permanent stänga av brandlarmet för att det är jobbigt kan innebära att ens kök brinner upp. Det man ska göra är att när larmet tjuter kolla av vad som händer, och tjuter det av en anledning så släcker man branden. Tjuter det utan anledning så kan man förhoppningsvis få larmet att tystna. Fast det är svårt att alltid lyckas med att få känslor avstängda med vilja. Så ett falsklarm lär sluta med att du sitter med ett tjutande larm och försöker sköta ditt fast det är jobbigt.

Jämförelsen håller kanske inte 100%, men det håller tillräckligt. Så funkar känslor, typ. I idealfall ska man kunna märka av dem utan att nödvändigtvis dras med. Fast i många fall så kommer den känslomässiga reaktionen att vara rimlig och bra för en.

Och nu är vi tillbaka till skuldkänslor som potentiella allierade kan få. Tillbaka till diskussionen om hur man ska tala till personer i privilegierad position så att de lyssnar och börjar hjälpa till i kampen mot förtrycket. Det låter ofta att man inte ska vara hård mot personer så att de inte får skuldkänslor, eller skamkänslor, eller några negativa känslor överhuvudtaget. Framför allt inte gentemot sig själva. Det låter ofta som att man inte ska framkalla/lägga på/ge sådana känslor till exempelvis män som läser om patriarkalt förtryck.

Det är fullständigt möjligt att ge personer skuldkänslor. Det är fullt möjligt att få andra att skämmas. Det är faktiskt till och med en härskarteknik, ett effektivt sätt att kontrollera människor på. Ibland nödvändigt, men oftast oönskvärt. Men för mig känns det som att det oftast låter som att de skuldkänslor som potentiella allierade får (alltså, t ex vita i samtal om rasism, män i samtal om patriarkat, cisheteros i samtal om HBTQ) antas vara pålagda. Visst kan det förekomma, men jag tror det är sällsynt. och jag tror vi borde vara mindre rädda för att någon ska råka få skuldkänslor. Det är nämligen helt rimligt att må dåligt när man gjort nåt dåligt.

Jag upprepar det en extra gång med större bokstäver, så det verkligen blir tydligt.

Det är helt rimligt att må dåligt när man gjort nåt dåligt.

Och det här borde alla tänka på lite mer då och då. Så att man inte blir rädd att någon blir ledsen om den får kritik. Så att det inte uppfattas som fel när en vit person läser om dumheter vita ofta gör. Det är liksom poängen med känslor, att signalera att man gjort fel när man gjort fel. Sedan bör man såklart gå till signalen och kolla om den är rimlig i ens tycke, och sen bör man agera. Vi lever i ett samhälle där man ofta förväntas agera tvärtemot sina känslor . Det är behagligt att ligga kvar i sängen och obehagligt att ringa samtal till Skatteverket. Ändå förväntas människor klara av det för det mesta. Hindras man så pass av rädsla eller skam att man inte kan funka i vardagen så rekommenderas man uppsöka ett proffs *vinkar* Jag vill se mer av denna attityd när det kommer till allierades läsning av texter om förtryck. Det vore underligt om det kändes behagligt att läsa om att man deltar i förtryck. Det är bara rimligt att det känns dåligt. Det är bara mänskligt.

Det är många som pratar om att de inte gillar att "känna sig anklagade". Men det är rimligt att känna sig anklagad när en blir anklagad. Det är också rimligt att inte gilla att bli anklagad, att det känns obehagligt. Och jag vet att jag nu tjatat om samma sak i ett allt för långt inlägg. Och jag vet att jag inte alltid lyckas med detta själv, men ju mer jag försöker desto bättre blir jag. Men det jag vill se är större tilltro till egna och andras förmåga att ha känslor, tänka "handlar det här om mina känslor?" och agera utifrån svaret på frågan. Som väldigt ofta är "nej".  

Den som är satt i skuld är inte fri

För ett tag sedan startade jag en diskussion i ett forum. Den handlade om att jag inte begriper människor som hävdar att de inte vill känna kollektiv skuld så fort någon nämner att en priviligierad grupp de tillhör förtrycker. Det blev ett bra samtal, som bland annat berörde skuld och skuldkänslor. Jag har tänkt på det samtalet och andra liknande samtal. Det finns två saker jag vill skriva om.

Jag har funderat på detta skuld som jag borde eller inte borde känna som exempelvis vit, cis, hetero, medelklass. Jag tror att jag landar i att skuld i detta fall inte är en känsla utan ett faktum. Jag har fått fördelar på andras bekostnad. Andra har jobbat och jag har tagit. Jag är i skuld till dessa personer eller grupper eller hur man nu väljer att se det. HBTQ-personer har exempelvis jobbat för ett trevligare samhälle hur länge som helst, och fått genom en massa förändringar som även jag som hetero mår bra av. Jag är i skuld, och andra hetros med - och det är liksom fakta, ingen åsikt. Likaså folk som arbetar nästintill gratis så att jag ska få billig mat - detta för att jag råkade få flytta till Sverige lagligt och med alla papper fixade, men inte de. Jag är i skuld. Denna skuld är ingen känsla.

Got a bow on my panties because my ass is a present

Hej Blekk har skrivit om paketsexualitet, ett ord jag hittade på för nåt år sedan. Jag håller helt med om att det finns helt tråkiga regler om hur sextransaktioner ska se ut, men det är egentligen inte riktigt det jag menade med ordet. Michaela pratar mer om det som ska leda till sexet, jag pratar mer om själva sexet. Vad en ska förväntas tända på. Vad ens roll förväntas vara när man väl avklarat restaurangnotan och de första tre dejterna.

Men det mina tankar kanske främst fastnar i är att Michaela skriver om att "köpa" en kvinna. Jag skriver om kvinnan som en "gåva". Jag funderar på vad skillnaden skulle vara. Det kan ju bara vara det banala, att bilden av kvinnan som en gåva tar bort det tråkiga från att erkänna att byteshandel äger rum. Typ på samma sätt som personer försvarar prostitution med att prostituerade är jättekåta och hittar ett sätt att stilla kåtheten och tjäna pengar på köpet.

Fast det är också något mer där, i skillnaden mellan gåva och köp. Det är nåt med begär, och att begära att vara en gåva. Och det är någonting med agens. Fast jag vet inte riktigt hur.

Jag mindes mitt inlägg om paketsexualitet när Nicki Minajs Pinkprint kom ut. Jag ondgjorde ju mig över alla jävla inslagningar jag kan köpa åt mig själv i sexbutiker (och på underklädesavdelningen i ca varenda klädkedja) och att jag inte hade minsta lust att slå in mig själv och hävda att det handlar om min sexualitet. Men på Get On Your Knees (ljud, text) rappar Nicki "Got a bow on my panties because my ass is a present". När jag hör den raden har jag en intensiv känsla av agens och styrka över detta med att slå in sig själv. Jag känner att det är en sexuell handling. Sedan går det alltid över.

Jag kommer nog tänka på detta ett tag till.

När jag pratar om paketsexualitet pratar jag inte främst om när det är "tillåtet" att sex äger rum. Jag pratar mer om vad en förväntas begära, vad en begär. Att såväl slampor som fina flickor förväntas begära att slå in sig i spets och snöre. Och vad det nu kan innebära när heteroparet väl nått till punkten då sex har "förtjänats".

Hej alla glada mitt i bröllopssäsongen!

En sak jag tycker är väldigt fascinerande är detta med bröllop, och hur normalt funtade människor med självdistans helt tappar det när det ska giftas.

Jag har uppfattat det som så att ambitiösa bröllop har ökat senaste åren. Jag har som tur är minst yngre vänner så massbrölloppandet har inte riktigt nått mig, men jag har ju hört en del. Det är mycket att man ska samla alla man älskar på konstig ort och där ska det firas en massa. Och eh, visst, fest. Men jag hade aldrig fått för mig att skriva det här:

Kära NN och AA!

Ni är härmed inbjudna till min fest en helg 8 augusti. Festen hålls i Liepaja. Ni får betala resan och boendet själva, men jag bjuder på middag, liveband och frukost!

Festens tema är att jag får ha vit klänning, men inte ni.

OSA senast 8 juni

Tanja

PS jag förväntar mig implicit att ni ordnar en hel dag tillägnad bara mig med en massa aktiviteter som ni betalar för

Jag är en jävel på att ordna kul fest, men inte ens jag skulle ha fräckheten att skicka ut något sånt, och sen förvänta mig att folk ba "oj vad kul vi kommer självklart!". Jag utgår liksom från att mina vänner har rätt mycket annat att göra på sommarhelger. Att de har liv. Stugor. Att de själva vill bestämma vart de ska åka på weekend och inte dras iväg till fest i Liepaja. Att det är oförskämt att förvänta mig att folk ska ordna mig en egodag med aktiviteter där jag inte behöver betala.

Det är inte för att jag inte har vänner. Det är för att jag inte är Kanye West (som för övrigt, tror jag, betalade allas resa och boende till sitt exotiska bröllop). Det är för att jag har nån form av omdöme. Jag vet inte, kanske för att my mama raised me well. Men folk tycker att det där är, liksom, normalt?

Innan ni tycker att jag överdriver så kan jag berätta att för några år sedan blev min dåvarande pojkvän inbjuden till bröllop. På nån form av fin plats i tjottahejti. På nyårsafton. Utan att jag (personligen eller som hypotetisk +1) var bjuden. Jag har inte träffat dessa personer, men jag utgår från att de vanligtvis har omdöme om huruvida de är universums mittpunkt. Men inte just när det ska giftas, då utgår man från att folk inte har bättre saker för sig på nyårsafton än att se dem ha fest med tema Egocentri. Och det verkade som att det bara var jag som reagerade. Alla andra verkade tycka det är helt rimligt.

Jag har hört om massor av liknande påhitt från andra håll. Vänner som åker iväg på helger för att nån vill gifta sig på en ö. Vänner som har möhippor inbokade varje helg, och mellan dessa har de bröllop de går på. Och om du nu känner dig träffad, eller om du tycker jag dömer andra... Alltså, gör som ni vill. Men det är ju så att bröllop ger extremt mycket utrymme för att vara krävande och egocentrisk, och jävlar vad folk verkar glufsa åt sig av detta! För det är ju inte bara att tacka nej till ett bröllop, det förväntas påtagligt mer att man dyker upp på ett bröllop än på någon annan fest. Det är socialt rätt o-okej att missa någons bröllop eller ens möhippa/svensexa utan jättebra anledning.

Man kan ju tänka sig att bröllop skulle vara nåt särskilt för att det är en stor händelse. Men är det verkligen det största som händer folk? Är det verkligen just det tillfället i livet som är allra viktigast och centralt? Har folk inte gjort någonting viktigare?! Och kom inte och sig att det här gör man bara en gång i livet...

Jag är ingen Ribbing, men jag tänker såhär - det är jätteroligt att folk har sin stora kärlek, men det är orimligt att förvänta sig att alla andra ska vara så pass engagerade i detta. Get a room och sluta anta att era polare inte har bättre saker för sig på sommaren än att agera statister till er romans.

PS detta om att tvinga gästerna utomlands är förstås lite annorlunda om bröllopet sker mellan personer som kommer från olika länder. 

PTSD/TW

Lisa Magnusson har skrivit en text om senaste tidens snackis trigger warnings på högskola. Jag har ett par kommentarer jag vill utveckla. Läs texten först.

Hur högskoleundervisning läggs upp kan nån annan prata om, och jag ska prata om det jag kan  - PTSD-behandling. Jag har, ba så ni vet, diskuterat det här med kollegor, som på den här punkten är rätt eniga. Because science. Magnussons punchline är ju lite att trigger warnings är dåligt för att PTSD behandlas med att utsätta sig för triggers. Som hon uttrycker det - "Ifall de hade läst på skulle de ha vetat att PTSD bara förvärras om man undviker triggers. Att den enda kända boten faktiskt är att utsätta sig för rädslan, ge traumat fingret" Det håller verkligen rätt kasst, som argument betraktat.

Ifall Magnusson hade läst på hade hon vetat att exponeringsbehandling inte den enda fungerande PTSD-behandlingen. En del traumatiserade är för sköra för det. Då får man jobba med annat, kanske fokusera på att personen tar hand om sig på ett bra sätt när den får en attack. Kanske att återerövra nån sorts vardag. Det får kanske vara det som är fokus, och det finns manualer och allt möjligt. och inget av detta är att "ge traumat fingret".

Men även om man går in på exponeringsbehandling så är det långt från att plötsligt utsättas för triggers i en miljö där man ska plugga. En del av exponeringsbehandling är faktiskt tvärtom att man är förberedd på - förvarnad om - att triggern kommer. TW är således nästintill tvärtom, nödvändiga för en PTSD-behandling. I vissa fall hade det kanske funkat att bara utsätta patienten helt utan förvarning, men det är inte så man behandlar folk. Det är inte så manualerna ser ut. Det är inte helt etiskt heller, om man ska va sån.

Att jag skriver det här beror delvis på att rätt ska minsann vara rätt. Men mycket för att jag tror att det här ofta är lite av den populära bilden av hur psykologi och praktiskt terapiarbete funkar. Ett av många populära missförstånd. Det finns massor av kassa konsekvenser av att mitt yrke missförstås, och en konsekvens är att personer som behöver vård inte söker vård. Att skriva om att ge traumat fingret är ungefär lika korrekt som att säga att personer med inflammerad blindtarm behöver hugga sig med kniv. Det är liksom lite sant, men don't try this at home. Tur för er att ni har mig, och jag har en extra halvtimme efter jobbet för att bedriva upplysande verksamhet. 

Sexlust och orgasmsug med heteroparet Emma och Mats

Jag har varit inblandad i faktiskt intressant diskussion om sex på annat håll på nätet. Det berörde bland annat könsskillnader i lust i heterorelationer. Hade väl det här om "kvinnligt viagra" som utgångspunkt. Vi kom också in på det jag pratar om i det här inlägget - att standardsexuella praktiker oftast leder till orgasm för den med kuk och inte den med fitta och JÄVLAR vad det borde påverka skillnader i sexlust. Jag kom på på en grej jag vill utveckla, gällande det.

Det kommer vara hetero, cis, och generaliserande kring en viss typ av fall. Jag vet mycket väl att verkligheten är mer komplex, men nu pratar jag inte om alla relationer någonsin, utan om en viss situation som jag ofta sett beskrivas - i litteraturen, på nätet, i frågespalter. Ca det fallet beskrevs också i reddit-texten jag länkar till från inlägget om oralsex. Jag sammanfattar det relevanta i ett fiktivt fall. Jag kommer också att likställa man med att ha kuk och kvinna med att ha fitta. 

FALL 1 Mats och Emma är gifta sedan flera år. Mats har fortfarande sexlust, men Emma vill mycket mer sällan. Mats tycker det år tråkigt att Emma inte vill ha sex med honom. Emma tycker att sex känns tråkigt och mekaniskt och önskar mer kyssar och smekningar på andra ställen än könet. 

Just detta upplägg upplever jag är väldigt vanligt. Kommentarer på detta kan bli att det är tröttsamt typiskt att det låter som att kvinnan vill ha mer kyssar och romantik. Och typiskt att mannen är den med sexlust, medan kvinna är den utan. Min poäng idag kommer vara att det egentligen är Mats som saknar sexlust i det här upplägget, och Emma den som har sexlust.

Om jag själv skulle beskriva den enskild största skillnaden mellan mäns och kvinnors sexualitet i Sverige idag så skulle det vara att de praktiker som räknas som "riktigt sex" är påtagligt mer sannolika att leda till orgasm hos män än hos kvinnor. Detta har väldigt många olika konsekvenser.

Sedan vill jag också införa två begrepp som vi ska skilja på - sexlust och orgasmsug. Sexlust är lusten till att ha sex med en partner, ge och ta, ha ett samspel. Vid sexlust ses det som nåt kul och inte en uppoffring att göra grejer som är mer sexuellt och orgasmiskt stimulerande för partnern än för en själv. Orgasmsug är att vara sugen på en orgasm men att inte vara sugen på all interaktion runtomkring. Vid orgasmsug känns det inte kuli sig att smeka sin partner när det inte ger en själv nåt som tydligt medel till orgasm.

Så låt oss gå till Mats och Emma och se hur det uppfattas när den ena har sexlust och den andra orgasmsug.

Tänk er ett att Mats har sexlust och Emma orgasmsug. Den sannolika utvecklingen är då följande.

FALL 2 Mats försöker ha sex med Emma. Han börjar smeka och gosa henne, kyssa henne, ge henne sexuella komplimanger, göra inviter, bära till sängen, försöka skapa stämning. Emma är dock inte sugen på sex, fast hon kan vara sugen på orgasm. Emmas säkraste och bästa sätt att komma är att onanera i duschen. Hon gör det i smyg från Mats så att hon kan få sin orgasm och samtidigt slippa förklara varför hon vill onanera men inte ligga med sin make.

Tänk er nu tvärtom, att Emma har sexlust och Mats har orgasmsug.

FALL 3 Ett bra sätt för Mats att få orgasm är att ligga med Emma. (Han får orgasm och på ytan ser det ju ut som att de har sex, så han slipper fundera över jobbiga frågor och förklara dem för Emma) Mats initierar samlag, men är inte sådär jätteintresserad av annat än att komma. Emma vill ha sex. Hon försöker interagera med Mats, och hon vill själv att han interagerar med henne. Smeker henne, kysser henne, gör annat än att onanera i henne. Efter ett tag blir Emma opepp på att försöka nåt mer.

Fall 1 och fall 3 är ju egentligen densamma. Ändå tolkas situationen ofta att det är Mats som har sexlust och Emma som saknar den. Det kan se ut som att Emma vill ha fluff och romantik, medan Mats vill ha sex, när Emma egentligen vill ha sex och Mats vill ha en orgasm. (Och sedan kan man ju skriva kilometer om att "fluff" nedvärderas som en mindre bra och riktig sexuell praktik och böjelse)

Vad tänker ni? 

Fritt trams och lek kring guld i äktenskap

Okej så SvD har en text där två personer intervjuat gifta par som vart gifta i 50 år. Ett citat är "Min erfarenhet är att otrohet eller polyamori är ödeläggande." och en del personer är ju såklart inte glada i detta uttalande. En har frågat mig om jag har nåt att säga. Klart jag har.

Att nån persons erfarenhet är att polyamori är ödeläggande bryr jag mig ganska lite om, även om denna person tillåts prata i SvD. Det jag tycker är ett jävligt stort problem är däremot detta babblande om att 50 år av äktenskap är eftersträvansvärt, baserat på -- vadå?

Det som hänt är alltså att två personer intervjuat 30 par som firat guldbröllop - dvs vart gifta med varann i 50 år. Och det är jättespännande förstås, jätteintressant, det är ju verkligen bra att man lyfter fram avvikande och ovanliga relationsformer! De flesta är ju inte gifta i 50 år, så det är jättevärdefullt att lyssna på dem som är det.

Sen kan man ju låta bli att bygga jävligt oklara resonemang på att vissa har varit gifta i 50 år. Och det lyckas Crafoords inte med. Som det där citatet ovan, låt oss se det i kontext:

Bland de 30 paren berättade en del om otrohet, något fler kvinnor än män. Paren hade hanterat konflikterna som följde på olika vis. För några tog det år att komma över, vissa sökte hjälp, andra hade ett slags överenskommelse om att ”privata förehavanden på annan ort behöver inte redovisas”. 

Clarence fortsätter att förklara varför han i  dag förespråkar monogami och trohet. 

– Annars sätter man stopp för den vuxna sexuella passionens utveckling. Min erfarenhet är att otrohet eller polyamori är ödeläggande.

Såtteh... det som hände att en del av paren hade såväl otrohet som överenskommen icke-monogami för sig. Och det gick ju ändå bra med projektet "vara gift i 50 år". Clarences själva tycker att parens gemensamma nämnare är resiliens, förmågan att återhämta sig från svårigheter. Det låter bra. MEN VAR I HELVETE KOMMER HOPPET TILL MONOGAMIN IFRÅN? Goddag yxskaft.

Kul i sammanhanget är förresten att denne Clarence Crafoord är inne på sitt fjärde äktenskap. Där nånstans kan man ju tycka att han kanske borde reflektera om att monogami inte funkat så jädra bra för honom, för av det jag förstått hade han aspirationen att vara mono i alla dessa och hittills misslyckats i tre fall av fyra (hur det gått i hans icke-registrerade relationer vet jag ju inte, men anar att även dessa har inte varit särskilt lyckade i att vara livslångt monogama). Men Clarence väljer att prata om 68 åch sexuell revolution istället om att monogami också liksom är ödeläggande om man ska se på hans verkliga indata.

Annan rolig sak som händer är ju detta att man tar folk i en viss specifik relationstyp. Sen tar man dem som "lyckas" med det, är nöjda etc. Sedan drar man slutsatser om att dessa personer skulle vara generaliserbara och deras erfarenheter allmängiltiga.

Har de som bara haft en enda sexpartner inte gått miste om något i sina liv? 

– Nej! Det kan låta som en moralistisk stränghet. Men även för individerna är det här nog vad vi förstår tryggt och tillfredsställande för de här människorna, säger Clarence. 

– Bekräftelsen och närheten som man kan räkna med ger trygghet och gör att man vågar mer. Och så är det positivt för hälsan, immunförsvaret påstås bli bättre, säger Gunnel.

 Det är förstås ren jävla trams att man inte skulle gå miste om något om man endast hade haft en sexpartner. En femåring som inte vet vad sex är skulle kunna förklara det för en. Det är mycket möjligt att om man gillar att bara ha en partner så finns det fördelar med att bara ha en partner, men det är klart man tappar en massa potentiellt bra (eller dåliga) erfarenheter. Fan vet ni om detta med att inte gå miste om saker med endast en partner, författarna, ni har ju båda äktenskap bakom er! Men nähej, i äkta monoluftslottanda så är det ju inte så att de ser på varandra med förtroende och tillit och ba "det tillför mig ingenting att ligga med dig, eftersom jag legat med andra".

Önskar ni själva att ni hade levt i en 50-årig relation? 

– Jaa. Man gifter sig ju med den intentionen. Sen blir ju inte alltid rätt, säger Gunnel och syftar på sitt första äktenskap. Clarence lyfter fram hur allmängiltig strävan efter att leva i par är. 

– Om vi betraktar äktenskapet som frivilligt i ett jämlikt samhälle där män och kvinnor har lika mycket makt så är det vad människor vill ha. Folk vill ha allvarliga, lust- och tillitsfulla förhållanden, oavsett om de är samkönade eller inte, säger Clarence.

Man kan förstås tacka Clarences för deras otroooooliga tolerans och acceptans i att "allvarliga, lust- och tillitsfulla förhållanden" faktisk är könsoberoende. Som vanligt sträcker inte toleransen och acceptansen till att sådana förhållanden även kan innehålla olika grader av icke-monogami. Men jaja, strunt samma, kan vi prata om detta med vilja? För som vanligt blandar man ihop dagdrömmerier och vad människor faktiskt vill göra. Båda författarna ville ju uppenbarligen inte leva i tidsrekordtagande äktenskap med sina tidigare partners, annars hade de ju gjort det.

Och visst ja, det vore ju soft att hitta "rätt" från start (läs här tidigare utbrott om att den rätte anses definitionsmässigt vara mono, dafuq), men det är typ som det här med att kvinnor vill vara hemmafruar. Det är ju rätt få som vill vara hemmafruar om det innebär halverad inkomst och hårt slit. Det är nog många som skulle vilja vara hemmafruar om det innebar att slippa jobba och bara softa. Att vilja ha livslånga monogama relationer är samma kategori som att vilja vinna på Triss, leva i ett slott, vara en alv, och annat som man gärna tänker att man vill, men för det mesta har vett att inte räkna med.

Det hära med "jämlikt samhälle där män och kvinnor har lika mycket makt" är för övrigt också ganska mycket sagostund. Men för mig ett betydligt mer intressant mål att kämpa för än att människor ska leva i statligt registrerade parrelationer i exakt 50 jordsnurr.

Så vad tänker jag om det hela? Jag tänker att man ska ge fan att dra generella slutsatser av en skevt urvald grupp. Och ska man dra slutsatser så får man väl åtminstone skärpa sig och se till att man håller sig till infon man fått från dessa 30 par, och inte till att passa på och prata om sina monogama värderingar helt plötsligt. Och så är det ju alltid roligt hur man inte kan vaska fram par som faktiskt är livslångt monogama ens till en text som hyllar livslång monogami.

Och till alla som lever i relationer som de trivs i och vill vara i - grattis! Fan va kul för er!

Väninnekörens behov av Tanja

Jag har just läst ut Utan Personligt Ansvar och det har varit nån form av intresse för att jag ska uttala mig. Så jag ska uttalar mig om det vanliga.

Vi kan börja med att jag tycker att Ester Nilsson är dum i huvet. Nu tycker nån kanske att jag saknar litteraturanalys, men jag tror ändå att Egenmäktigt förfarande och uppföljaren tillhör genren där man ska vilja ta ett fika med huvudpersonen och säga "girlfriend...". Så jag säger, girlfriend, du är dum i huvudet. 2013, när boken fick Augustpriset och allt var jag också inblandad i sån där oklar relation. Jag har full förståelse för att våndas, försöka släppa, försöka att få klarhet, få lyckorus när telefonen plingar. Men vet du vad jag gjorde parallellt med det där, Ester? Jag träffade andra! Herregud, man kan ju inte låta sig gå olagd och odejtad bara för att nån typ på två gånger fyra bokstäver inte kan bestämma sig. Är du dum eller? Hur mycket har du fått ligga i två romaner, Ester? Typ som jag får på en månad. Visst herregud jag fattar att man kan bli införd i brainfuck, men man ska ju inte släppa allt annat för det! (Och min relation gick bra till slut. Symptomatiskt. Herregud, girlfriend...) Min första professionellt hållna workshop nånsin handlade om att problemlösa genom poly. Man tog alltså frågor i Vecko-Revyn eller kända filmer och ba "dejta både Jacob och Edward, problemet löst, nästa!". Här ser jag solklart fall av självspäkning medelst mono. Skärp dig, Ester. Det är okej att älska svin, men man behöver ju inte hålla sig till ett?

Men nu ska jag skaffa lite litteraturanalys och fortsätta prata om mitt bästa ämne ligga. Jävlar vad jag inte är nere med sexskildringarna i UPA (EF minns jag inte så mycket av på den fronten). Det är klassisk pryd roman över det hela. Ester längtar efter Olof Sten (det är alltså Hugo Rask 2.0) men när de väl ligger är det liksom "han trängde in i henne" och nåt om naken hud utan blygsel. Stånd heter "fysisk reaktion". Jamen ni fattar. Och nu säger nån kanske att stor litteratur inte behöver pornografiska skildringar i minsta detalj. Problemet är bara att dessa skildringar utelämnar detaljer (och med "detaljer" menar jag här "jättestora viktigt frågor") som faktiskt borde vara lika viktiga och talande för relationen som Olofs SMS-frekvens.

Han tränger in sig i henne. Ok. Har de preventivmedel? Det nämns inte alls, nämligen. Och jag tänker att här har vi alltså ett otroget as och en kvinna med ytterst sexuellt sparsamt liv. Är det verkligen irrelevant med hur de skyddar sig? Om de inte gör det alls - vore inte det en väldigt viktig markör i relationen? Det här att Olof kan låtsas att sexet liksom bara hände? Oplanerat? När Ester förbereder sig för det egentligen väldigt planerade sexet, skulle det inte vara av värde att nämna att hon skaffar p-piller? Eller är det bara relevant att nästintill skriva ut receptet på maten hon tänker laga, och exakt vilken sort blus hon köpt? Jävla instagramsamhälle.

När Olof är på och av, vore det inte rimligt att det kanske även avspeglade sig i hans kondomanvändning? Var han ejakulerar? I vilka typer av sex de har, ställningar, praktiker, engagemang i hennes orgasm? Vi får ibland veta att samlaget var kort, men det är det enda. När det uppdagas att Olof vänstra med ytterligare en kvinna, borde inte Ester åtminstone gått och testat sig? Borde inte Ester tänkt på den rent fysiska risken Olof utsatte henne för, eller är Ester så uppe i tankar om moral och etik att hon glömt att klamydia inte alltid ger symptom?

Jag gillar romanerna. De är meditativa, det är liksom samma grej om och om igen, och det är lättläst. Jag blir invaggad i en sorts ro som passar tågresor, och så känner man igen sig själv ibland och ler lite plågat. Men det är samtidigt väldigt talande hur en roman om en köttslig passion skriver mer om vilken kött personer köper över disk, och knappt någonting alls om sexualitetens praktik. Som om sexualiteten saknade nyanser bortom ifall sex hände eller inte. Jag antar att det kan finnas någon sorts tanke med det här, att ställa intellekt mot sexualitet (vilket Ester ju oroar sig att Olof gör i hennes fall), men jag bryr mig inte om denna poäng. Jag vill veta om Ester får orgasm. Jag vill veta om Ester blir slickad. Jag vill veta om Ester oroar sig för graviditet. Jag vill att väninnekören ska ha en Tanja som kan berätta om multiresistenta gonorré. Det är okej att älska svin, men använd kondom! 

Tre bröllop och tre monos som pratar flersamhet

Jahapp, nytt bidrag till "monos som inte har en analys" då. Precis vad vi behövde.

I tider av otrohetssajter och polyamorösa förhållanden, hur nödvändig del är monogamin i äktenskapet?

Martina: Visst får man tycka att kändisar på tv är snygga trots att man är gift? Jag gillar han Bengt Alsterlind i ”Hajk”. Och Lasse Kronér! Tror ni inte att han är som ett djur i sängen? Nej, men seriöst, vad tycker ni om monogami? Jag är för den i mitt eget fall. 

Maria: Jag personligen har kommit fram till att jag har för dålig självkänsla för att kunna leva med någon som även är med andra. Jag önskar att jag var en sådan som klarade det och jag tror verkligen att det finns par som är så pass trygga med varandra att det funkar för dem, men det är inte min grej.

Anna: Jag håller med och tänker att en utmaning med till exempel öppna förhållanden är att det är svårt att få det jämlikt, att båda är lika mycket med på det. Snarare är väl risken att den ena raggar järnet, och den andra inte gör det. Och så måste man ha en massa regler, typ inte bli kär, aldrig hemma i vår dubbelsäng, inte under stora högtider. 

Maria: Dessutom kräver ju ett förhållande mycket omvårdnad, och att då ha flera partner samtidigt känns som väldigt mycket jobb. Men vi är alla olika. 

Martina: Ja, tänk er: ”Nu har jag inte ringt Roger på tre dagar och Kurt har jag inte legat med på en vecka och Lasse har jag inte sett på några dagar…” Vilken ångestfest.

Antar att det där anses vara öppensinnat av personerna som uttalat sig. Wow en mono sa "vi är alla olika" så jävla tolerans. Men jag tänker förstås klaga som attan. Det är detta trams om att det handlar om att vara trygg i sig själv och ha levlat upp som människa. Det är detta trams om att det kan bli ojämlikt. Det är trams om att det är regler. Det är att säga "vilken ångestfest" om nåt som för en hel del personer är typ... rätt mycket vardag? 

Jajo, visst, det kanske låter harmlöst. Om det hände i ett samhälle utan mononorm. Nu har vi ett samhälle där monosar är jättecurlade, och då kan de är det inte lika rimligt att häva ur sig saker i stor tidning. Jämför för klarhetens skull med samkönade relationer. Vad skulle hända om känd person kallade dem för ångestfest? Ja, de kanske hade fått lite feedback och inte setts som öppensinnade individer med PK-poäng. Men ickemonogami får man prata en massa strunt om. Inte bara här, utan även i RFSU:s podcast med hääärlige Erik Haag. Även på Aftonbladets webbutrymme under Pridevecka.

Alltså, detta att man har som ambition att problematisera äktenskapet och så lyckas man ändå plaska runt oifrågasatt i nån form av trygg monobassäng. Så lack jag är på detta.

"Förresten är jag beredd att slicka dig tills du skriker"

Fick en fråga på min ask.fm och kände att jag skulle besvara den här också. Se det här som hur frågespalter hade sett ut om jag tilläts skriva svar i såna och saknade redaktör.

Apropå att vissa heteromän bara tänker på sin egen njutning, medan det är mer sällsynt att de anstränger sig för kvinnans skull. Om en heteroman är av det senare slaget, bör han då informera om det? Hur? Ska han säga på första fikadejten "Förresten är jag beredd att slicka dig tills du skriker"?

Klart man kan informera, men det kan ske på olika sätt. Sättet du föreslår fungerar säkert ibland, men jag hade personligen sannolikt reagerat på formuleringen.

Som jag vunnit på lotto
Skulle du säga "jag är beredd att vinna en miljon på Triss"? Nä. Hur skulle du formulera dig om en mille på skraplott? Så tycker jag att du ska formulera dig om önskat fittslickeri. Vill du sälja in dig som en person som gärna ger oralsex så ska du nog formulera det som nåt enbart kul och positivt, inte nån drake du kan offra dig att besegra för partnerns skull. Dessutom ska du inte uttrycka dig som att du räknar med det. Det är väl f ö ett rätt bra sätt att uttrycka saker om sex även i etablerad relation.

Sen är det ju såklart den här grejen med att om det här är första dejten så känner du inte personen så väl. Att berätta vad man vill göra sexuellt med främlingar är inte alltid populärt, och riskerar att hamna i sexuella trakasserier om det blir riktigt illa. Sen vet du ju inte ens om personen ifråga vill ha fittan slickad. Hen kanske ogillar det. Hen kanske inte skriker när hen njuter?

Hade nån jag inte kände sagt det till mig hade jag snarare sett det som ett varningstecken på att han är en sån som slickar tre slick och sen vill ha fontänorgasm, medalj, tacksamhet, och twitteromnämnande som feministisk man. Att det handlar om bekräftelse och att jag ska prestera detta.

Men frågan är - vad är det du egentligen vill förmedla? Att du vill just slicka titta, eller att du är en lyhörd partner som vill ha bra och ömsesidigt givande? Det är ju sannolikt den här diskussionen som allt började med, och där låg fokus på annat. Alltså om att kunna förstå, relatera till, hur det känns att ständigt förväntas ha sex som man inte kommer av. Den här frågan låter som att fokuset är på att förmedla att man vill anstränga sig för sin partners njutning. Om man med "anstränga sig" menar göra sexgrejer som man själv inte får maximal orgasm av precis där och då. Jag är lite tveksam till just det ordet, men gillar samtidigt att man erkänner att det är ansträngande att ha bra sex. Precis som allt annat om man ska vara bra på det. Jamen, hur som, såhär kan du visa att du är pepp på att anstränga dig för din partners njutning och ha samspelande sex (hädanefter refererat till som "bra sex" för enkelhets skull). Vi har inte hela listan, men några tips!

Bästa prediktorn för framtida beteende är tidigare beteende. Ligg bra med folk, och hoppas att ryktet sprider sig. Det är också lättare att bete sig som en person som ligger bra om man är en person som ligger bra.

Var sexpositiv när du pratar. Fördöm inte sexuella praktiker bara för att du inte gillar dem. Inte ens sådär "å, rimming är ju jättestor trend nu, inte för att det är min grej", om ingen frågat dig om huruvida det är din grej. Uttryck inte att vissa sexaktiviteter gör en till en bättre eller sämre människa. Detta kanske kan vara svårt på en första dejt. I många fall har man dock umgåtts i samma kretsar innan man försökt sig på dejta. Så var alltid sån. Dels för att framtida partners ska fatta att du är bra ligg. Dels för att det är typ allmänt bra att inte fördömas folks sexualitet, och att inte koppla sexualitet till värde som människa.

Vill du visa att du är lyhörd och generös med din uppmärksamhet och ditt intresse? Visa det i hur du pratar. Visa intresse för vad dejten berättar. Låt samtalet utvecklas fritt med bådas bidrag istället för att ständigt byta ämne till det du tycker samtalet borde handla om. Lyssna engagerat även när nåt inte är jätteintressant.

Visa att du är lyhörd på samtycke och icke-samtycke. Du kanske initierar nåt lekfullt och på skoj, men tycker inte din dejt att det är skoj så fortsätt inte. Här är ett exempel:
Dejt: ...jag har så mycket spindelfobi!
Du: *retas* bla bla stora spindlar bla bla *lol cocky funny*
Dejt: Alltså, sluta det är obehagligt
Du: bla bla STOORA SPINDLAR bla bla
Dejt: Alltså, lägg av!
Var borde du slutat prata om stora spindlar om du vill framstå som lyhörd? Ja, allra senast efter att dejten säger ifrån för första gången. Och allra helst så fort du vet att dejten har spindelfobi. Det här kanske låter som en självklarhet men folk är väldigt duktiga på att köra över gränser när de ska vara lekfulla. Tagga ner detta. Ja, gränsöverskridande är väldigt äventyrligt och bad, och en hel del tycker det är attraktivt. Hitta andra gränser att gå över lekfullt än din dejts. Hoppa över ett staket eller nåt.

Visa att du är beredd att låta saker utvecklas lite som det blir, efter det som känns bra i stunden. Du kan kanske inte här och nu visa din dejt att ditt heterosex inte måste följa mall 1A och sluta när mannen får orgasm. Men du kan kanske visa att du kan läsa av stämningen i ett samtal, eller ett fika, utan att du absolut måste prata klart om ett visst ämne. Du kan visa att du är lyhörd på din dejt och din omgivning och agera utifrån det. Ser din dejt ut att frysa? Gå in nånstans istället för att promenera vidare. Eller ge hen din halsduk. Har ni inte varit inne i det här huset ni just går förbi som ser spännande ut? Gå in. Vill din dejt råna en bank? Råna inte bank, du måste faktiskt också sätta gränser.

Bra sex börjar inte när ni är nakna i en säng. Det börjar långt tidigare. Så vill du utstråla att du är bra ligg så får du ta och vara bra från första början. När börjar sex? Fan vet jag. Flörtiga ord. Blickar. Första kyssen. Att ni är nakna i en säng. Det är aldrig för tidigt att börja utstråla att man är pepp på att ligga i allmänhet, och att man är lyhörd och engagerad.

Tycker du att detta låter som en repris av min raggningsskola från 2010? Jamen, det är för att den är jättebra.

Hoppas att det var till någon hjälp.

Emotionell INTELLIGENS

Nä, nu har en man återigen sagt att kvinnor är bättre på emotionell intelligens. Jaja. Sägs ju hela tiden. Men bara ett nytt exempel som fick mig att tänka på att folk så ofta missar detta med "intelligens" när de pratar om kvinnors emotionella intelligens.

Jag tänker på mitt jobb. Jag är ju psykolog och jobbar mest med bedömning och behandling. Jag märker nu, och fått det påpekat, att mitt jobb påverkar hur jag agerar privat. Jag har blivit mycket lugnare, dras inte in i andras känslor lika lätt. Jag har bättre förståelse och acceptans för andras egenheter, beteenden och blotta existens. Jag är långt ifrån en ängel, men mitt jobb har verkligen påverkat mig. Jag har tränat upp vissa färdigheter, exempelvis att känna in andras känslor utan att dras in. Att tolka andras beteenden utifrån det jag redan vet om personen. Att se flera möjliga tolkningar på samma gång. Coolt. Jag mår själv bättre av det, och jag tror min omgivning mår bättre av att ha mig sån.

Jag har väldigt många polare som är ingenjörer eller på väg dit. Ni har kanske hört att "ingenjörer löser problem" är det nya "ingenjörer bygger broar". Det finns ändå en bild av att ingenjörernas jobb är att processa information, hitta problem och lösa dem. Ibland tänker jag på hur de flesta av dem inte inser hur mycket jag gör det i mitt jobb. För det jag tycker är rätt ballt i mitt jobb är att det handlar om att ta in stora mängder information (det patienter säger, hur de säger det, hur de rör sig och låter, hur det känns i mig), eftersöka information som saknas (fråga saker, registrera saker i formulär), lägga till min kunskap (teoretiska modeller, tidigare patientfall). Och processa all den här informationen i huvudet, live, samtidigt som jag för konversation och inte avslöjar hur mycket jag tänker.

Det finns många andra sätt att förklara vad jag gör som terapeut på. Men jag tycker det här är ett av många korrekta sätt. Att man liksom rör sig i ett informationsflöde och hanterar just information, hittar "buggar", löser problem, zoomar in och ut och ser mönster. Som mattetävlingsbarn gillar jag det.

Och här kommer jag till lite av punchlinen. Det här att tillskriva folk emotionell intelligens, och att avskriva sig ansvar för att man är av "fel" kön och besitter helt enkelt inte det. Strunt. Det som slarvigt kallas emotionell intelligens är till stor del en övningsgrej. Och till stor del nåt man gör. Man lägger ner tid och energi på att öva upp förmågan. Man lägger ner tid och energi på att utöva förmågan. Det är så "emotionell intelligens" funkar. Det är inget som bara händer av sig självt. Och det är till stor del just hantering av information och problemlösning, förmågor som en genomsnittlig (eller jätteduktig) schackspelare förmodligen besitter.

Så du som ba "jag är dålig på känslor och fatta hur andra tänker", här får du ett konkret tips. Mentaliseringsboken är en bok om mentalisering. Alltså förmågan att se sig själv utifrån och se andra inifrån. Jag vill ganska ofta köpa den till folk som behöver öva på det här, och ge den till dem istället för att förklara att de just bulldozrat mina och mina vänners känslor. Men jag tror tyvärr itne att det skulle få nån sorts motsatt effekt. Ni som dock menar allvar att ni skulle verkligen vilja bli mer inkännande om ni bara visste hur - här är en början. Med övningar och allt. Seså, iväg mer er och bygg broar.

Do the dishes

Mmm, älskling, när du diskat klart, är det inte dags för lite sex? Nej? Inte idag heller? Du har så låg sexdrift, jag fattar inte, i början ville du ju slicka mig jämt!

Jag har ofta hört påståendet att män har högre sexdrift än kvinnor. Ofta grundas det i att heteromän har upplevt att deras kvinnliga partners inte har samma intresse för sex som de, framför allt inte en bit in i relationen. En sexleksaksförsäljare berättar att den vanligaste frågan hon får från män är hur de får sin kvinna mer sugen. Sexleksaksförsäljaren föreslår "att skämma bort, avlasta genom att diska, städa och bekräfta henne med små överraskningar är en bra start".

Jag skulle kunna skriva nåt långt om att män borde fan diska sin disk ändå. Men jag vill prata om män som tro att kvinnor har lägre lust utan att ta hänsyn till sexpraktiker och hur det faktiska sexlivet ser ut.

Vi håller det här väldigt anekdotiskt, för min erfarenhet är att även snubbarna som pratar om att de Alltid Har Högre Sexdrift Än Deras Flickvänner håller sig till anekdotiska bevis när de hävdar att kvinnor inte är lika sexuella som män. Men jag tänker att om det är ett bekymmer för en, att ens flickvänner alltid har lägre sexintresse, så har jag en metod som man kan testa. Jag tänker kalla den SFAV. Det står för Slicka Fitta Använd Vibrator, och grattis, o sexuell man, det är ditt standardsex nu.

För åh vad jag drömmer att ta en sådan snubbe och få honom att i hans heterorelation ha SFAV som standardsex. Allt annat är bonus. Hans orgasm är bonus. Vadå, man kan ju ha skönt utan att komma? Och det är ju trevligt med närhet, och att få sin partner att njuta! Han får för all del jättegärna smeka sin egen kuk medan han slickar, för det är inte så att jag vill missunna honom en orgasm. Jag menar, fixar han inte att komma av endast SFAV så får han ju såklart använda samma teknik som när han onanerar. Och han får gärna komma före henne för att sexet är ju över när hon är klar med sin(a) orgasm(er).

Anekdotiskt brukar män här komma in och ba "Men jag slickar ju visst fitta (ibland)! Och jag kan faktiskt ha sex utan att komma (ibland)!". Och nej gölle, inte ibland. Det här är vad du ska göra som standard. Dag efter dag. Vecka efter vecka. Månad efter månad. År efter år. Låter det tråkigt? Men åh, var inte så frigid! Gillar du inte sex, eller?

Kom sen tillbaka och hävda att du är mycket mer sexuell än din tjej. Kom sen tillbaka och hävda att sex faktiskt är skönt även om du inte kommer. Kom tillbaka efter tio år och berätta att du har varit den mer sexuella i alla dina relationer. Gör det. Jag vill se det.

PS. Relevant Reddit-inlägg, Tack Mattias S

Tanja som bråkar, vi har alla stegen.

Jag har just nu hamnat i två pågående parallella processer som handlar om hur jag ställer till med bråk. Jag kom på att det faktiskt alltid finns ett mönster. Här är manualen till hur jag bråkar, steg för steg. Ni kan hädanefter underlätta för mig genom att lägga er platta vid punkt 6.

1) Tanja känner obehag.

2) Tanja zoomar ut och analyserar obehaget, inser att det inte rör sig om enskild händelse eller missförstånd, utan ett mer omfattande mönster.

3) Tanja försöker ordna upp obehagliga mönstret genom att påpeka det på icke-provokativa sätt, eller med konstruktiva förslag. Det funkar inte.

4) Tanja upprepar 3 tills hon lackar.

5) Tanja lägger ner tid och arbete på att samla in information för att bygga sitt case. Det kan innebära att prata med andra, transkribera ljud, läsa genom mailtrådar.

6) Tanja skriver en genomtänkt, mestadels vänlig, välunderbyggd text som riktas till personen som Tanja anser är ansvarig för det obehagliga mönstret. Vi borde ha ett kodnamn för personen, och det namnet borde vara Du Är Fukkad, men vi kallar istället henom för Elektron.

7) Elektron svarar med att inte alls ta till sig, vara otrevlig, och försöka vifta bort problemet.

8) Nu är det verkligen läge att kalla Elektron för Du Är Fukkad. Tanja går in i pitbulläge. Det innebär att Tanja tar sin redan befintliga information, samlar in mer information, och har dessutom ytterligare tyngd i Elektrons otrevliga svar i 7.

9) Tanja skriver ny text till personen, nu med mindre fluff. Dock fortfarande med fluff och diplomati, för Tanja vill inte ge Elektron dirt på henne. (Paradexempel på fall där det tydligt framkommer att jag kan underbygga det jag säger)

10) Elektron är skitsur på Tanja, säger att Tanja är otrevlig.

11) Tanja köper detta rakt av. Tänker "jamen jag är otrevlig, men nån måste ju vara en bitch också, det går ju inte att ordna saker som trevlig". Har dåligt samvete. Gnuggar in "otrevlig" djupare in i sin självbild. Tänker "jag är född bad cop". Tänker "jag var säkert för hård mot Elektron i 6". Pratar med kompisar om att buuuu, jobbigt att vara otrevlig. Men man måste ju liksom. Någon måste. Och ingen annan gör det, så Tanja måste.

12) Tanja läser sin originaltext och häpnar över hur hon är diplomatin mafakking själv i den. Men att Elektron ändå svarar taskigt, säger att Tanja är otrevlig och har attitydproblem. Detta dessutom efter att Tanja påpekat saker på ett väldigt trevligt sätt utan resultat.

13) Tanja blir lack på allt. Frustrerad över att hon återigen själv trodde att hon var otrevlig. Förbannar denna värld. Pratar uppgivet med vänner. Fortsätter hantera Elektron tills nån form av tillfredställande lösning uppnåtts, eller åtminstone tills denna Elektron ber om ursäkt för att ha behandlat Tanja illa.

14) Tanjas bitchrykte stärks för att eh klart att en brud som bråkar är otrevlig.

Så vad vill jag ha sagt? Ett, om jag nånsin utövar punkt 6 mot dig, så kan du underlätta ditt och mitt liv enormt genom att bara lägga dig platt och hålla med. Jag kan häva ur mig saker i affekt, men skriver jag nåt som ser genomtänkt ut (eller pratar på det sättet) så har jag tänkt genom det hundra varv, kollat med kompisar, och har ett fett case.

Två. Jag är så jäkla trött på den här dansen jag gör med 10, 11 och 12. Samma jävla fälla gång på gång. Varför vill jag så gärna tro att jag är otrevlig? Jag gör det så lätt för Elektron, när jag borde vara trygg i att jag inte är otrevlig när jag faktiskt kommer med relevant kritik.

Jag vet ju i alla fall att jag kommer gå vidare fast jag ärligt tror att jag är ett taskigt as, om jag tycker ämnet är viktigt (och har jag gjort 1-6 så tycker jag det). Men jag tänker på alla andra som försöker prata om mönster som inte är okej, och som backar vid 7, ber om ursäkt för att de finns, och känner sig som skurken.

De som vinner är ju de som upprätthåller det kassa mönstret, slipper all kritik, och kan dessutom framstå som offer för att nån var dum och otrevlig mot dem. Kul.

Jag tänker att om jag bloggar det här så kommer jag ha lättare att nästa gång minnas att inte svälja betet att se mig som otrevlig. Jag har inga problem med att vara det, men jag vill gärna ha en realistisk självbild förankrad i mitt faktiskt beteende.

Din perfekta matchning är förstås inte DIN perfekta matchning

Er som pratar om perfekta pusselbitar vill jag tillägna denna bit av att pusselbitar generellt inte är naturligt monogama.

Jag pratade nyligen med en person som sade sig vara monogam om hur hen kom på att hen var monogam. Det blev ett intressant samtal (eller ja, man kan också uttrycka det som att det blev ett underhållande korsförhör) och personen sade efter en stund att hen ändå tänkte att om man träffade någon som passade en perfekt så skulle man inte vilja vara med någon annan.

Jag svarade då att jag nyligen träffat en person som jag faktiskt verkligen passar väldigt bra ihop med. Och en av sakerna som passar ihop är att båda också vill vara med andra.

Snacket om att man bara inte träffat den rätta än är förstås inte begränsat till ickemonogama. Väldigt många personer som undviker något kön i sitt dejtande får höra att de inte mött den rätta personen av det könet än. Personer som är asexuella får nog höra ungefär motsvarande, lika som personer som inte vill gifta sig i kulturer där giftas är norm.

 

Men jag pratar om icke-monogami för att det är min grej. Och för att det är jag som möter just de här idéerna om att personen som skulle vara helt rätt för mig är en person som är helt rätt för någon annan än mig. För de gångerna jag faktiskt träffat personer som har varit förvånansvärt bra matchningar med mig har det rört sig om personer som även matchade ifråga om att inte önska monorelation.

 

Det här utgår ju såklart från iden om att alla vill innerst inte vill ha en heteromonogam samboenderelation. Och de som inte vill det har bara misslyckats eller inte fått chansen. För givetvis borde man, vid åsynen av den rätta, genast ta chansen att omöjliggöra massor av andra relationer. Att man inte tagit den chansen är beror helt enkelt på att man inte haft turen att få den.

 

Och ni som frågar vad icke-monogama ska göra om de träffar nån de vill ingå monorelation med. Tänk istället på vad monogama ska göra om de får upp intresse för nån annan än sin monopartner. För det är faktiskt ett mycket mer realistiskt scenario.

Tillåta partnern att ligga med andra

Har stött på ett inlägg om att vara den med mindre sexlust, husfridssex, och att ställa upp eller känna skuld. Inget särskilt med just det inlägget, eller inlägget den länkar till, men lyfter fram en grej som jag ofta märker i liknande sammanhang. Jag snackar om detta:

Cissi skriver att hon inte tycker man har någon sexplikt, men undrar samtidigt om man inte har ett slags ansvar och om man inte klarar av att möta sin partner sexuellt…. bör man kanske tillåta partnern att ligga med andra istället då? [originalets fetmarkering] (om man är monogam)

Det här är ju ett av få tillfällen där man i den generella monogama diskursen nämner möjligheten, och det blir så off... För på nåt sätt utgår man plötsligt från underliga premisser. Exempelvis detta att den partnern som har mer lust skulle vilja ligga med andra. Med hela snacket om att "låta" sin partner ligga med andra så låter det ju rätt mycket som att partnern låter bli för att hen inte får. Så mycket för "monogami handlar om att ömsesidigt vilja bara vara med varann".

Ja, och sen är det nån sorts syn på sex som likvärdig aktivitet lite oavsett vem man har det med. Liksom, jaha, okej, du vill ha fem enheter sex och jag kan bara ge dig två. Gå och hämta ut tre enheter sex nån annanstans. Okej? Okej. Alla nöjda?

Dessutom, alltså helt ärligt. Dessa med att sakna sexlust är ju rätt partnerbundet. Att man inte vill ligga med sin monoperson kan ju betyda att man inte vill ligga med just sin monoperson. Så det vore ju kanske vettigt att öppna upp för den med mindre lust. Eller vettigt och vettigt, det är ju i alla fall minst lika logiskt.

Och som icke-monogam blir jag förstås sådär jaa roligt! Kul att mitt sätt att ordna relationer på ses som en lösning på ett problem. Också nice att få frågor typ "varför ligger du med andra, är det för att din kille är dålig i sängen?". Bygger ju på samma idé om icke-monogami som lösning på monogama problem, när man har misslyckats med monogami. En sista utväg. Vore ju nåt om jag började ta upp monogami som en sista utväg i relationer. Okej, du och dina partners bråkar så ofta att ni tror ni kommer göra slut? Testa att dumpa alla partners utom en, få den att dumpa alla sina partners, det kanske hjälper?

Alltså, jag är helt för att icke-monogami kan vara sjukt användbart vid skillnad i sexlust. Men av såååå många olika anledningar tycker jag att det blir rätt kasst att det här sammanhanget är ca enda där man nämner icke-monogami som en möjlighet i annars mononormativa kontexter.

Work is a four letter word, so is Grey

I Grey Enterprises är vi team players. 

Det finns egentligen två infallsvinklar på 50 Shades som jag tycker överhuvudtaget är intressanta. Och ingen av dem är 50 Shades Är Dålig BDSM eller 50 ShadesVisar Inte Romantisk Relation Utan En Misshandelsrelation. Den ena vinkeln har jag tagit upp. Den andra vinkeln har kodnamnet Arbetslinjen.

I ett annat universum snubblar Ana in till en jobbintervju. I ett annat universum är kontraktet efteråt inga konstigheter.

Arbetsgivare har ett maktövertag över oss, för vi är beroende av dem.

Arbetsgivare kan ge dig laptops och telefoner, så att man blir nåbar överallt, alltid.

Arbetsgivare tvingar dig inte att jobba övertid. Men de vill att du ställer upp. Nej, såklart behöver du inte ta extrapasset om en timme. Men du vet att gör du det inte så blir det kanske inga pass alls.

Arbetsgivare vill veta om dina reproduktionsplaner. Ska du skaffa barn? Tänker du ta ut ledighet?

Arbetsgivare vill bestämma vilken sorts person du är.

Arbetsgivare vill att du ska vara social med andra på jobbet. Både under arbetstid och efter.

Arbetsgivare vill att du reser i jobbet, obetalt, men det är ju så kul att se nya städer eller länder!

Arbetsgivare vill att du slutar röka. Arbetsgivare vill att du tränar. Arbetsgivare vill att du ska bära stegräknare och tävla mot andra avdelningar. Arbetsgivare vill att du är smal.

Arbetsgivare har idéer om vad som är lämpligt för dig att göra på din fritid.

Arbetsgivare googlar dig när du sover.

Arbetsgivare vill att du ska tro att du är ett personligt varumärke.

Arbetsgivare vill att du ska bli en del av arbetets varumärke.

Arbetsgivare vill att du kallar dem arbetsgivare trots att det är du som arbetar. Arbetsgivare vill att du ska känna att de är generösa när de bjuder på tårta, fest, eller resa, trots att det är ditt arbete som tjänade in pengarna.

För tillfället är det mitt största ideologiska engagemang, detta med arbete och hur nån har lurat i oss att det är nåt vi ska vara glada över. Inför EU-valet lackade jag på att alla partier utlovade "fler jobb" som om jobb var nåt positivt. Senaste SOLO har en artikel om att för många selfies på sociala media kan skada din karriär, likaså bakisbilder eller partybilder. Det ifrågasätts inte alls. Det ifrågasätts inte att man måste justera sig ständigt för att ses som anställningsbar. Det här finns både i skitjobb och fina åtråvärda jobb. De åtråvärda jobben är förstås bättre, mindre slitiga och mer ekonomiskt gynnsamma, men där finns det än mer av en ideologi om att du ska vilja vara en person som jobbar 60 timmars veckor och är beredd att vara ditt företags ansikte utåt. Att du ska tacka efter varje piskrapp.

Och alla förväntas tycka att det bästa du kan göra i ditt liv är att skriva på det där kontraktet.

Femtio nyanser av dubbelmoral i Sydsvenskan

Vet ni vad världen behövde? Fler tyckartexter om 50 Shades of Grey! Därför har jag skrivit en text om att 50 Shades inte är riktig BDSM... skoja ba. Nej, jag har förstås skrivit att 50 Shades inte är romantiskt för att stalking inte är romantik... haha skoja igen. Här är min text i Sydsvenskan. Och klistrar även in här. Jag hade begränsning på tecken, hade annars varit mer nyanserad, förstås.


 <- br="" och="" psykolog="" sexologistudent="" yo="">

När filmversionen av ”Femtio nyanser av honom” nu går på biograferna passar många på att förfasa sig. Det är inte riktig bdsm. Människor kan få felaktiga idéer om vad en bra relation är. Christian Grey är en obehaglig stalker. ”Femtio nyanser” är ett bekvämt verk att fördöma, för att om man gör det så slipper man tänka på att det vi fördömer i den boken är det vi hyllar i vanliga fall.

Om man tänker efter är det mesta som vanligen klassas som romantiskt femtio nyanser av problem. Vad är det då som är fel med just ”Femtio nyanser av honom”?

Är problemet att Grey förföljer Ana? Att han bryter sig in i hennes lägenhet? Tänk nu på alla filmer du sett där förälskade personer har dykt upp på oväntade ställen (arbetet, flygplatsen, bokcirkeln), och detta ledde till omedelbart besvarad kärlek och att paret levde lyckliga i alla sina dagar.

Är problemet att Grey överrumplar Ana? Alla ”clickbait”-sidor med självaktning huserar minst fem videoklipp på storartade, överraskande frierier. Mycket romantiskt.

Är problemet att Grey tar till drastiska medel? I ”The Dark Knight Rises” begår Bruce Wayne en hel del våldsamma dumheter för att rädda en kvinna han legat med en gång. Jag har än så länge aldrig hört någon kritisera det upplägget för att förmedla felaktiga idéer om romantik, trots att det är vanligt i manliga filmer om coolt våld.

Är problemet att Grey ger Ana dyra gåvor som hon inte har bett om? Behöver jag ens kommentera hur detta är skolboksexempel på romantiskt beteende? Eller är parets ekonomiska ojämlikhet problemet? För just denna systematiska ojämvikt i heterorelationer – att mannen tjänar väsentligt mer än kvinnan – är vanlig, och ett mycket större problem i verkligheten än i ett skönlitterärt verk.

Är problemet att Grey är äldre än Ana? Han är 27, hon är 21. Skillnaden är verkligen inte anmärkningsvärd. I genomsnitt är män som gifter sig för första gången fyra år äldre än kvinnor som gifter sig för första gången.

Är problemet att Grey vill äga Ana? Det anses väldigt romantiskt att bestämma över vad ens partner får eller inte får göra med sin kropp, ett fenomen känt som monogami.

Är problemet att Grey vill att Ana skriver på ett kontrakt? Har ni ens hört talas om äktenskap? Sambolagar? Eller helt vanliga outtalade kontrakt som ingår i vara ihop? Grey har åtminstone vett att inhämta informerat samtycke.

Eller är problemet att Ana känner sig pressad till detta samtycke? Vänligen förklara hur det skiljer sig från all annan romantik i all annan popkultur. Eller från verkligheten.

”Femtio nyanser” är en tacksam måltavla. Man kan förfasa sig över den, känna sig lite duktig för att man genomskådade ett samhällsfenomen, och hävda att det verket beskriver inte är något romantiskt utan något osunt.

Men sluta för guds skull inte analysen där.

Att ”Femtio nyanser” är en så ömmande punkt i kulturlivet är inte för att den går på tvärs med våra föreställningar om vad som är fint i parrelationer, utan för att den så tydligt visar på att vår bild av relationer är 50 nyanser av problem.

Det ”Femtio nyanser” framför allt kommer leda till är att personer har mer – och kanske roligare – sex. Vill man kämpa mot att stalkning, utpressning och maktövertag ses som romantik är ”50 nyanser” ens minsta problem.

*Måste bara berätta om bilden. Skulle ha samtal m chef kl 11, och var rätt inställd på att inte få fortsätta mitt vick. Skulle ta selfie för pressbild strax innan tio ("de sa vit bakgrund.. vad är vitt? en whiteboard!" #psykolol) och så knackade chefen på och kom in innan jag sagt att hen fick, och tyckte vi skulle ha samtalet då. Jag sa till henom att jag inte sa att hen fick komma in. Sen sa jag att kommer strax. Postade iväg den minst orimliga selfien. Gick till chefen. Tokägde en tête-à-tête i en timme. Fick behålla jobbet. Tänker att många nog skulle kunna anse att rosa läppstift och blomma i håret påverkar ens grad av badass i jobbsamtal. Lol heller.