Lisa Magnusson har skrivit en text om senaste tidens snackis trigger warnings på högskola. Jag har ett par kommentarer jag vill utveckla. Läs texten först.
Hur högskoleundervisning läggs upp kan nån annan prata om, och jag ska prata om det jag kan - PTSD-behandling. Jag har, ba så ni vet, diskuterat det här med kollegor, som på den här punkten är rätt eniga. Because science. Magnussons punchline är ju lite att trigger warnings är dåligt för att PTSD behandlas med att utsätta sig för triggers. Som hon uttrycker det - "Ifall de hade läst på skulle de ha vetat att PTSD bara förvärras om man undviker triggers. Att den enda kända boten faktiskt är att utsätta sig för rädslan, ge traumat fingret" Det håller verkligen rätt kasst, som argument betraktat.
Ifall Magnusson hade läst på hade hon vetat att exponeringsbehandling inte den enda fungerande PTSD-behandlingen. En del traumatiserade är för sköra för det. Då får man jobba med annat, kanske fokusera på att personen tar hand om sig på ett bra sätt när den får en attack. Kanske att återerövra nån sorts vardag. Det får kanske vara det som är fokus, och det finns manualer och allt möjligt. och inget av detta är att "ge traumat fingret".
Men även om man går in på exponeringsbehandling så är det långt från att plötsligt utsättas för triggers i en miljö där man ska plugga. En del av exponeringsbehandling är faktiskt tvärtom att man är förberedd på - förvarnad om - att triggern kommer. TW är således nästintill tvärtom, nödvändiga för en PTSD-behandling. I vissa fall hade det kanske funkat att bara utsätta patienten helt utan förvarning, men det är inte så man behandlar folk. Det är inte så manualerna ser ut. Det är inte helt etiskt heller, om man ska va sån.
Att jag skriver det här beror delvis på att rätt ska minsann vara rätt. Men mycket för att jag tror att det här ofta är lite av den populära bilden av hur psykologi och praktiskt terapiarbete funkar. Ett av många populära missförstånd. Det finns massor av kassa konsekvenser av att mitt yrke missförstås, och en konsekvens är att personer som behöver vård inte söker vård. Att skriva om att ge traumat fingret är ungefär lika korrekt som att säga att personer med inflammerad blindtarm behöver hugga sig med kniv. Det är liksom lite sant, men don't try this at home. Tur för er att ni har mig, och jag har en extra halvtimme efter jobbet för att bedriva upplysande verksamhet.
Alltså, är det ett problem om man har olika typer av trigger warnings?
SvaraRaderaPå vilket sätt försämrar eller drar det ner undervisningen?
Jag förstår mig inte på dessa högljudda protester, vad är det dom tycker är så hemskt och dåligt?
Folks bild av exponeringsbehandling är tröttsam i så många sammanhang. Det är hur många som helst som har bilden av att det alltid är bra att utsätta sig för ångestframkallande saker för det minskar ångesten. Som har missat det här att det handlar om att utsätta sig för det som är jobbigt och känna att man klarade av det. Utsätta sig för skit, bryta ihop och känna att man misslyckats med att hantera är inte direkt så man minskar ångest.
SvaraRaderaMattias S, problemet är gränsen för vad som är rimligt att kräva trigger warnings för. För ett litet tag sedan var jag i en diskussion på Facebook där det var en som var upprörd för att andra deltagare inte triggervarnat för att de nämnde kedjor och piskor, för att personen tyckte det var jobbigt med allt som kunde kopplas till BDSM. Själva diskussionen innehöll inte ens några beskrivningar av BDSM-sex, utan det var visst illa nog att nämna orden 'kedjor' och 'piskor' i en diskussion som handlade om helt andra aspekter av sex. Eller alla ofrivilligt barnlösa som går bananas i kommentarsfälten så fort någon förälder vågar vara annat än konstant överlycklig över sina barn.
SvaraRaderaDiskussioner om tw (de jag sett iaf) handlar ju ofta just om vad som är rimligt att triggervarna för, och om det är rimligt att kräva tw på allt man tycker är lite obehagligt.
Jag skulle uppskatta om ni kunde ha diskussion om TW i stort på alla andra hundra forum för det. Här vill jag främst fokusera på det här med PTSD.
SvaraRaderaDet här är jätteviktigt och särskilt tacksam blir jag av att du tar upp att desinformation om behandling av PTSD gör att människor som behöver vård inte söker det. Jag är nämligen en av dem. Jag har PTSD och kan inte förmå mig att söka vård för det av flera helt olika anledningar men en av dem är att jag tidigare har råkat ut för en terapeut som inte kunde särskilt mycket om trauma och exponering och hade attityden att det bara var att utsätta sig så blir det bra. Terapeuten i fråga var inte utbildad psykolog utan sjuksköterska med en kortare kurs i KBT vilket kan ha påverkat men den här attityden finns även i andra delar av vården och samhället. Attityden att det bara är att utsätta sig är skadlig. Jag har fram till nyligen tvingat mig själv till att exponera mig ett antal gånger och det har bara förvärrat situationen. Nu är jag ännu mer fast i PTSD-helvetet och ännu mer rädd för vården eftersom jag inte vågar ta risken att bli anklagad för att vara fobisk. Så ja, att sprida desinformation om hur PTSD behandlas skadar människor. / Rosa
SvaraRaderaBra och klokt skrivet, tycker jag. Min spontana tanke är att någon form av exponering vid ptsd leder framåt nästan jämt, men inte så sällan kräver så mycket förarbete på så många olika plan (för att kunna fungera) att det väldigt sällan ryms i normal sjukvård. Och att man ofta tänker helt fel i vad det är det ska exponeras för. T.ex. kan det ofta vara kombinationen av skuld/skam, rädsla och hjälplöshet man behöver jobba mest med, snarare än att exponera för t.ex. olika konkreta situationer. I min erfarenhet so far har faktiskt arbete med perspektivbyten vad gäller skuldkänslor och acceptans av (inklusive nåt slags kognitiv exponering för) hjälplöshetkänslor varit viktigare för behandlingsresultaten än exponering vid ptsd.
SvaraRaderaMöjligen relevant: http://www.scientificamerican.com/article/who-benefits-most-from-ptsd-treatment/
SvaraRadera