I Sovjetryssland approprierar kulturen dig

Min kompis Tomas Antila hade 30-årsfest med tema ironi. Jag hade svinkul och försökte vinna alla tävlingar för att man ska aldrig ge mig tävlingar. Då det inte fanns några män under 25 på festen missade jag min möjlighet att sopa hem bästa ironiska 30-årskris, så jag fokuserade på ironisk tatuering. "Rita mig en svanktatuering!" sa jag åt min BFF. "Vad ska jag rita?", frågade en av de väldigt få av personerna på festen om inte var serietecknare. "Stjärnor!" skrek jag. Jag tänkte först typ Rihanna i Shut Up and Drive, men ändrade mig på vägen: "Och hammare, och skäran!".

"Och veteax" hade jag till, när han höll på. Han suckade och sade att jag skulle få ett hakkors gjord av kukar.

Jag blev förstås överförtjust över det färdiga resultatet och försökte göra en fin coverbild till Facebook, men det blev svårt, och jag började under processen fundera på vad den eventuellt skulle sända ut för signaler. Sen kom jag på att jag ändå tänkte skriva om varför just jag, men inte vem som helst, får göra en ironisk tatuering med hammaren och skäran.

Jag har länge känt mig väldigt obekväm när jag konfronterats med personer som uppsluppet använt och konsumerat sovjetisk kultur och symbolik. Jag kunde dock inte sätta ord på obehaget till senaste månadernas diskussion om cultural appropriation i samband med Miley Cyrus twerking med mera, och "indian"-inspirerade huvuddon med fjädrar. Det är först nyligen som det slog mig att det som händer är precis cultural appropriation, det är bara att det är rätt sällan som kulturen ifråga är Sovjet.

Jag blir ju exempelvis aldrig lack på personer som faktiskt verkligen intresserar sig för sovjetisk kultur och vill prata om det med mig. Det är mer än okej, för det är sällan det händer och det är massor av kulturellt kapital hos mig som annars bara samlar damm. Men oftast så är det typ nån som ba "jag älskar Sovjetiska affischer!" och så är det uppenbart att "sovjetiska affischer" är i hens ögon exakt all affischkonst med kyriller på som typ gjorts mellan 1920- och 80-tal. Det personen är ute efter är ju egentligen laddningen, själva grejen att det är från Sovjet, och Sovjet är lite farligt och spännande.

Tobbe i Äkta Människor vet nog ingenting om affischerna på sina väggar utom att de typ är coola och stilrena och från Sovjet å så. 

Jag funderar på parallellerna till ett sammanhang där man ofta pratar om cultural appropriation - när vita trygga personer snor från svart amerikansk kultur. Det som av trygga vita ses som en del av kulturen är för personerna som skapade kulturen en del av livet. Att det anspelas så mycket på våld, och sälja knark, och sitta i fängelse beror inte på att man vill verka cool, det beror på att allt detta är en del i livet man lever. Inte en accessoir man kan ta på och av. Alla de orden och uttrycken som tycks höra till kulturen hör egentligen till livet.

Jag tänker att det som stör mig är två saker. Dels det falska ytliga intresset, att de personerna som pratar Sovjet med mig sällan egentligen är intresserade av vad jag har att säga om Sovjet. De nöjer sig med att lyssna på en cool MP3:a, men ryggar tillbaks såfort man föreslår att de ska läsa på såpass mycket att de lär sig om ifall låten är en snordrypande krigsballad eller en finstämd hyllning till en yrkesgrupp. Den väldigt aktiva oviljan att faktiskt lära sig någonting om en kultur som man gärna använder som accessoir. Då känner jag mig också som en lättavfärdad accessoir. Coolt att du gått på dagis i Sovjet, Tanja, men försök inte berätta nåt om Mosfilm.

Dels är det förstås att man snor symboler för att få en bit av ett sammanhang (röd stjärna är ju inte coolt i sig, den är cool för att den är en sovjetisk röd stjärna), men man har som västerlänning friheten att bestämma vilket sammanhang man vill få med och vilket man vill välja bort. Det har ju inte jag, på samma sätt. För mig finns sammanhanget alltid med; i mina föräldrars liv, i mina far- och morföräldrars liv, i deras föräldrars liv. Böckerna jag läst och den första musiken jag minns. Min barndom, mitt blod. Och när jag skriker att jag vill ha hammaren och skäran som ironisk svanktatuering handlar det också om att synliggöra någonting som alltid finns under huden. Ett sätt att hantera att jag både är svensk åttitalist och perestrojkabarn. Att hantera att det som är det enda landet jag har hemlandskänslor för också är en kommunistisk diktatur. Jag kan inte riva ut symbolerna ur ett sammanhang. Cultural appropriation är i det här fallet att ta sig friheten att göra det.

(Av ren slump - om du inte har nåt att göra i Stockholm ikväll så kan du kolla på asbra sovjetisk hipsterfilm på Cinemateket)