En sak pappa har lärt mig

Min pappa har i ärlighetens namn mest varit känd för att inte vara särskilt närvarande i mitt liv, eller inte låta mig vara närvarande i hans. Hittills har listan över saker han berättat först efter att de ägt rum (och ibland som svar på direkt fråga) innehållit sådant som äktenskap och barn. Men för all del även att han varit på minst två av Scorpions-konserterna i Leningrad 1988. Och fram till att jag flyttade till Sverige tillbringade jag varje sommar hos honom, farmor och gammelfarmor, så just i barndomen fick jag vara med pappa en hel del.

För några år sedan berättade han spontant om sin barnuppfostransfilosofi. "Jag var ju inte mycket till pappa" sade han med den avslappnade ärligheten som framgångsrika akademiker kan frammana när de pratar om hur de inte deltagit i sina barn uppfostran. "Men det fanns en grej som jag tyckte var viktig, som jag verkligen försökte att göra konsekvent med dig. Att du skulle slippa göra saker du inte ville. Det skulle inte behövas mer motivering än 'jag vill inte', ville du inte så skulle du slippa".

Jag minns såklart massor av tillfällen där jag blev tvingad till saker som barn, eller bara medsläpad utan att någon frågade, men det mesta gäller ändå grejer jag faktiskt behövde göra. Gå på dagis, snöra skorna, göra läxor, åka tre dygn tåg för att förflytta mig mellan mamma och pappa. Men jag minns faktiskt rätt få tillfällen där jag tvingades att göra "roliga" saker jag inte tyckte vara kul, bära kläder jag inte tyckte var fina, eller läsa böcker jag inte ville läsa. Nu när samtycke i sexuella situationer återigen diskuteras i media tänker jag att om man som ung farsa skulle fokusera på nåt, så är detta med att få inte vilja ändå rätt bra valt.

(Gäller för övrigt mamma med, som förutom att lära mig integritet även fick dra det mindre roliga lasset att faktiskt ta hand om mig och uppfostra mig i vardagen)