Sveland borde kanske inte fått just det tillfället att finansiera sitt bokskrivande

I senaste Ottar finns en text av Maria Sveland som fick mig att reagera. Dels på själva innehållet. Dels på att den överhuvudtaget var med i tidningen. (Uppdatering - här är den online)

Texten har rubriken "Dagbok från feministisk skrivarverkstad" och Sveland presenteras som en person som skriver en bok om hat mot feminister. Texten består av "13 saker som fått mig att skratta lately" och bland dem finns exempelvis följande.

Jag vet inte hur ni funkar, men jag tycker Billing har helt rätt i att det här är ett typiskt sammanhang där man lyfter fram kvinnor och barn, men låter bli att nämna vuxna män. Det är ungefär skolboksexempel på osynliggörande. Det fanns säkerligen män bland offren, de dog, det står inte om dem - osynliggjorda. Som feminist borde man också inse att framlyftandet av kvinnor och barn handlar om att de likställs som försvarslösa och svaga*. Den föreställningen har feminister fått kämpa mot ett bra tag, så tankegången borde vara bekant och man borde därför som feminist själv reagera på kvinnorobarn. Det gör inte Sveland, hon tycker det är lustigt att nån tar upp att män osynliggörs. 

En annan sak som fått Sveland att skratta lately är "[n]är jag läser att Pelle Billing finansierar sitt bloggande med kvällsjobb som tangolärare". Det är bara så lilla gubben att jag smäller av. På hans blogg kan man läsa "Jag är även tangolärare sedan många år tillbaka, och jobbar med ledarskap från ett kroppsligt perspektiv.". Av det drar jag slutsatsen att han finansierar sin mat, boende, kläder, busskort och övriga liv med att jobba som tangolärare. Jag förstår inte varför det är roligt, eller varför man måste skriva om det så jävla spydigt som Sveland gör. 

Överlag tycker jag att det här är typisk ett exempel på hur vissa feministiska skribenter förstör mitt rykte som feminist. Med fast övertygelse om att de sparkar uppåt och fast övertygelse om att deras tunnelseende är det rätta häver de ur sig dum- och otrevligheter som jag och andra feminister sedan får smäll för. Det är verkligen inte okej med mig. Jag vill inte behöva ta konsekvenserna för att Sveland, när hon finanserade sitt bokskrivande med text i Ottar, tyckte att det var skoj när tangolärarn klagade på att man inte nämner att män också kan dö i massaker.

Efter den första reaktionen - "vafan skriver hon?" - kom den andra - "varför är texten ens med?!". Ottar är "tidskrift om sexualitet och samhälle från RFSU". Ska man citera knasigheter från icke-feminister finns det en hel del sexualitetrelaterat att copypastea. Den enda någorlunda sexrelaterade punkten handlar om Assange, och man kan nog lugnt konstatera att artikeln är med i tidningen på grund av kopplingen sexualitet-feminism. Som läsare håller jag med om att det finns många beröringspunkter, men jag läser Ottar för sexualiteten. Gärna sexualitet + feminism. Eller sexualitet + mat, sexualitet + politik, sexualitet + sälar. När man tar bor sexuaiteten från det hela blir det konstigt**. I samma nummer finns det artiklar som kombinerar båda, artikeln Blonde on blonde behandlar den blonda kvinnans roll i samhället, men den rollen är till stor del sexuell och artikeln berör sexualitet. Svelands text är, i mitt tycke som Ottarläsare, på fel sida. 

Så det är tråkigt, tycker jag. Det är en onödigt otrevlig text, och till råga på allt är jag tveksam till att den ens borde vara med i tidningen till att börja med. På Twitter har jag fått svaret att Ottar är en feministisk tidning. Gärna för mig så länge det innebär att tidningen publicerar texter om sexualitet med ett feministiskt perspektiv. När jag vill läsa texter om feminism med ett feministiskt perspektiv köper jag Bang. 

*Kul fakta apropå genus, barn och krig: Infanteri har samma etymologiska bakgrund som infantil.
** Jag kommenterade typ samma grej i somras när ett inslag i Ligga med P3 handlade om manliga programledarens icke-sexuella erfarenheter av att bära kjol.