Twitter har länkat till en artikel om hur kvinnor paparazzifotograferas och läggs upp på Internet.
Jag blir upprörd till att andras kroppar anses vara allmän egendom, att andra fotograferar kropparna, exponerar kropparna, tvingar sig innanför personers privata områden.
Men jag blir också arg över en annan sida av hur andra bestämmer över ens kropp. Jag gillar inte tanken på att bli exponerad mot min vilja, men jag gillar inte heller att jag låter bli att visa min kropp på grund av andras vilja.
Det finns nakenbilder på mig. Ett antal, från olika åldrar. En del har funnits offentligt på internet, och sedan försvunnit. En del finns bara på min hårddisk, en del har skickats till andra personers mobiler eller epostadresser. En del är tagna av andra och finns på deras kameror eller hårddiskar. Sedan jag har fått laptop med webbcamera samt kameramobil har mängden bilder ökat, men den offentliga publiceringen har avstannat helt.
Jag skulle gärna lägga upp en del av bilderna. Ibland tycker jag att jag ser bra ut på dem, ibland är de roliga eller förmedlar en stämning jag vill dela med mina medmänniskor. Jag lägger inte upp dem. Inte för att jag bryr mig om att nån ser min kropp - jag tycker min kropp inte avslöjar och blottar det som är jag. Om någon som har nakenbilder på mig lägger upp dem kommer jag inte bry mig mycket, detsamma gäller inte privata chattkonversationer.
Anledningen till varför jag låter bli att lägga upp bilder är jobb. Några från mitt nuvarande arbete följer mig på twitter, vi uppmanas att tänka på vad vi lägger upp på sociala media, och även om ingen har sagt det rakt ut anar jag att offentliga bilder skulle leda till allvarliga samtal och uppmaning att ta ner dem för fan.
Jag jobbar inte ens som klinisk psykolog där all synlighet kan ses som suspekt och oönskvärd. Men ändå, för mycket hud är inte okej och många tycks vara med på att det är en självklarhet att nakenbilder på Internet sänker ens trovärdighet som yrkeskunnig. Så jag lägger inte upp bilder, för jag har ett jobb, och jag söker nytt.
Men jag hatar det. Jag hatar att andra får bestämma över vad som är mer eller mindre lämpligt för mig att göra med min kropp. Jag hatar att andra bestämmer hur det är lämpligt att min kropp exponeras. Jag hatar överhuvudtaget när andra säger åt mig vad jag ska göra, och när de ska bestämma över min kropp - och att det är så jävla självklart i vårt samhälle - får mig att inombords koka av ilska. Varför anses det vara så självklart att man får sluta respektera en person om man sett dennes bröstvårtor på foto?
JA! Jag skrev en längre kommentar på detta men den fick hamna på fb under ett filter p.g.a... Samma problematik (även om inte direkt kopplad till specifikt bilder)! Haha.
SvaraRaderaAlltså ja! Men inte bara nakenbilder, utan överlag vad man skriver om. Sociala medier är så sjukt konstigt, för helt plötsligt kan jobb ta reda på vad du gör och säger, och du behöver representera dom och tänka på vad du säger även utanför jobbet. Det kan vara förståeligt om du säger nåt dåligt om jobbet eller uttalar dig korkat/rasistiskt/sexistiskt i random fråga, men när det handlar om att vissa saker verkar oseriösa eller sänker din trovärdighet blir det konstigt. För var drar man gränsen?
SvaraRaderaLäser någon på jobbet för övrigt din blogg? Och hur ställde dom sig till Phonephucker-grejen? Hade varit intressant att veta.
Mikey:
SvaraRaderaDet är inte bara bilder här heller, men med text skriver jag så mycket att jag tänker att ingen nånsin kommer orka läsa genom allt jag skrivit. Bilder har inte samma tl;dr-effekt.
Lovisa:
Jag tycker det är fett uppenbart att man inte ska skriva hemliga jobbsaker, eller interna jobbsaker, eller saker om kunder. Men man har ju hört en del om vilka konsekvenser saker på internet kan få. Herregud.
Med just det här jobbet har faktumet att jag skrivit en bok setts positivt. Blir spännande att se hur det ska gå när jag blir kliniker.
I min inkorg fick jag följande kommentar till inlägget, som dock verkar på en gång ha raderats av författaren. Då hen var anonym tänker jag att det är okej att publicera den.
SvaraRaderaTanja, tycker faktiskt dina bilder är intressantare än de du skriver. Eftersom de så rörande (omedvetet) förmedlar ungefär samma sak: Ensam grå tjej, utan kompisar, med behov att få visa upp sig > får tillslut ligga, får hybris.
Inte sant?
Jag lägger upp den av två anledningar. Tre.
1) "får tillslut ligga, får hybris"
2) Jag brukar ofta säga att jag inte får anonyma otrevliga kommentarer, en här var en!
3) En sak jag tycker är tråkig är när folk har idéer om mitt privatliv, och så vill de inte utveckla sen. Medborgare X sa till exempel en gång att mitt umgänge avslöjade mig som en del i privilegierade feministetablissemanget, men har trots att jag bad snällt inte kommit med några förklaringar på hur han kom fram till den slutsatsen. Samma med denna anonym. Jag vill se ordentlig analys av vad hen baserar sitt uttalande på, men hen ba hit and run. Tråkigt.
Internet har förstärkt den sociala fjärilseffekten nåt oerhört. Jättegrejer kan resultera i nada, och pyttegrejer i världskrig. Skulle vara kul att pröva meteorologiska förutsägelsemodeller på orsak-verkanflödena på sociala medier.
SvaraRaderaOch intressant nog tar artikeln inte upp den eminenta sajten tubecrush med ett enda ord.
SvaraRaderaDr. Dengroth
Tanja: Ja, jag är nog lite väl nojig vad gäller det där med text. Samtidigt vet jag hur jag själv kan hålla på när jag vill veta mer om någon och att en, när en gör det, kan hitta en massa intressanta grejer, även om en inte läser allt... men du har absolut rätt, bilder blir ju väldigt direkta.
SvaraRadera