Kvinnoönskerier

Johanna Sjödin bloggade nyligen om reaktioner hon möts av när hon skriver att hon gillar stora kukar. Samtalet handlar bland annat om att kvinnor motarbetas i att uttala sig om sina preferenser i sängen, och jag kom på att tänka på den där gången jag skrev om True Blood, och hela samtalet kom att handla om att ett mansideal jag kunde tänka mig innehöll ordet "dum".

Jason, som ni ju såklart har märkt, kännetecknas av att han är dum, snygg, snäll och bra på att knulla. Om nån skulle be mig att beskriva min idealman skulle jag, i alla fall vissa dagar, lista upp just de egenskaperna. 

Den dagen fick jag veta att jag levde på Internet. En fascinerande upplevelse.

Jag kan inleda med att förklara varför "dum" skulle kunna ingå i ett av mansidealen jag skulle kunna rabbla upp. Såhär - jag är objektivt smart. Så är det. Och det är ett av mina mest kännetecknande egenskaper. Folk gillar mig för det. Den egenskapen har hjälpt mig att klara mig ur knipor. Jag älskar att vara smart. It's my gift. It's, också, my curse. Jag tänker mycket, folk har förväntningar på mig, intelligens färgar av sig på hela min tillvaro. Jag gillar det. Men det skulle vara befriande att inte ha den aspekten ibland. Jag tror inte att jag skulle kunna ha en relation med ett intellektuellt jämlike (eller någon över mig) där intelligensen inte skulle finnas med som faktor alls. Därför har jag en idealbild av en befriande intelligensfri relation, och för en sådan behöver jag en person som är märkbart mindre intelligent. (Och detta ordet "dum", jag hade ju säkert uttryckt mig annorlunda om inlägget handlade om mansideal eller riktiga män, och inte fantasifiguren Jason Stackhouse)

Det handlar alltså inte om att jag vill ha nån att vara intellektuellt överlägsen över. Det handlar om en relation helt befriad från dimensionen "intelligens". Jag tycker det är rätt jämförbart med klassikern när nån brukas ses som snyggt ögongodis, och så blir hen sedd för sin personlighet av nån som inte bryr sig om ytan det minsta. 

Det vanligaste skälen att störa sig som angavs var att kommentatorerna tyckte det var oetiskt att önska sig en maktobalans i relationen. Ett - det är inte det som är grejen för mig. Två - intressant att de reagerade så på just "dum". Nu är det bara gissningar, förstås, men hade jag vart dum och önskat mig en smart kille hade reaktionerna nog varit rätt lugna. Hade jag sagt att mitt ideal är en äldre man, eller en man från överklassen, hade nog rätt få sagt pip. Inte heller, tror jag, om jag sa att jag gillar typ hantverkare (jag tänker mig att jag som välutbildad medelklass är i maktposition över hantverkare). 

Så reaktionerna, de kom. Personer blev provocerade. En del kommenterade att det till sist och syvende handlade om att de inte tyckte det var rimligt att ha partnerideal och prata om dem. Men dessa personer pratade ändå bara om "dum" i idealet, inte "snygg", inte "bra ligg".

En del kommenterade att det var exkluderande av mig att säga som jag sa. Återigen var det inte "bra på att knulla" som exkluderade dem som inte är det. Det var "dum" som exkluderade... För problemet, om jag förstod förvirrande Twittertrådar rätt, var att "dum" var en negativ egenskap. Jag tänker spontant att det borde väl vara bra, om nåt, om man skulle attraheras av en egenskap som normalt inte anses vara attraktiv? Inte så att jag väntar mig en medalj, men det borde ju inte vara nåt dåligt heller? Skulle det vara mer passande och mindre exkluderande om jag sa att idealet är en smart man som... som... är det nån i True Blood som är smart? 

Den enskilt mest intressanta kommentaren, tycker jag, är följande: 

Anonymus Maximus sa...Känns som att du letar efter någon som inte känner att de måste bevisa något för sig själva.
Du letar efter en mycket smart kille. Mycket, mycket smartare än jag.

Det intressanta är ju... som om jag inte var en del av relationen? En mindre smart kille är ju tänkt att rädda mig från mig själv och min stimulanskrävande hjärna. Med en mycket smart man vid min sida skulle jag varken vilja eller klara att hålla den sidan av mig borta.

Och i verkligheten är personer jag umgås med - vänskapligt, romantiskt sexuellt - i regel intelligenta. Föga förvånande, man hittar ju lättare ett gemensamt språk, man har lätt intressen av samma typ om man ligger på samma nivå, man överstimulerar inte varandra och tråkar inte ut varandra. Jag skulle inte vilja ha en vardagsrelation, en långreintensiv relation, men nån långt ifrån min placering på IQ-kurvan. Det skulle påverka vardagen för mycket. Det skulle färga av sig på bråken, på gemensamma aktiviteter, på hur vi sköter ekonomin och fattar stora beslut. I en vardagsrelation behöver jag en motkraft till att jag är bright verbal psykolog. Men en mindre intensiv, icke-vardaglig relation, en sån skulle nog kunna gå problemfritt på det (irrelevanta) intelligenta planet. 

Jag uppfattade det som att många läste något fientligt när jag förklarade detta med att relationen förmodligen inte skulle vara en del av vardagen, och att den skulle vara med stort fokus på det sexuella. Personen verkade läsa in saker som att jag skulle utnyttja Jason, eller använda honom som sexleksak enbart, eller manipulera honom. Det känns ärligen tråkigt. Dels vill jag inte att folk ska tro sånt om mig. Dels tycker jag det är otrevligt att folk lätt uppfattar det som att relationer som inte varar länge och intensivt inte är lyckade, inte är värda att existera, inte kan existera och vara positiva samtidigt. Jag såg framför mig trevligt umgänge, och känslor, och ingen tidsbegränsning. Skulle kunna vara livet ut, men bara lite i taget. Eller vara i tre dagar, men vara awesome. Det handlar ju inte ens så mycket om vad jag vill, utan mer om vad Jason skulle vilja ha för relation med mig. Jag anar att han inte vill flytta ihop och gifta sig med en prettobrud som mig. De som argumenterade med mig verkade snarare se nåt känslokallt och utnyttjande. Tråkigt.