Diktatorn

Som de som följer mitt liv tätare vet håller jag på att se om Galaxhjältarna. Inte bara ser jag om den, jag är dessutom helt kär i den, har svårt att prata om annat, och att marathona den är det enda jag vill ägna min semester åt just nu. Jag är är i serien, jag är kär i hälften av rollfigurerna; jag vill ha dem, jag vill vara dem. Det senare väcker mitt Sovjetbarnboksinfuserade blod. Jag vill också vara amiral, jag vill också stå på rymdskeppets brygga och skrika "Feuer!", jag känner mig barnsligt besviken över att jag inte kommer bli en hjälte i ett heligt krig.

Mitt i besvikelsen tänkte jag på att jag varit konsertgeneral i PromenadorQuestern två gånger, och det lugnade förstås ner mig hundraprocentigt. Så kom jag också på att vi till årets konsert tog diktatorbilder på alla konsertgeneralerna och jag kunde passa på att använda min bild som Facebookprofil (fig. 1). Den som tillsammans med liknande porträtt på de andra tre konsertgeneralerna hängde i konsertlokalen, 100 x 60 centimeter hybris. När vi diskuterade bilderna och hur vi skulle se ut pratade vi om att vi inte ville satsa på söta och sexiga, utan se ut som om det var vi som bestämde. Det var ju så.

Figur 1. Foto: Björn Ottosson och Petter Lundahl Smink: Kajsa Sundman

När jag ser bilden känner jag att jag vågar inte annat än rösta på kvinnan på bilden, fas jag får nog inte, för den kvinnan skulle inte låta någon rösta. Jag funderar på vad det är som gör mig så rädd för mig själv. I mina ögon utstrålar jag ovanligt mycket makt och auktoritet. I mina ögon ser jag ut att vara fruktansvärd säker ut på att min plats är att stå och se lite ner på bubliken, inte fria till den.

Jag tror det handlar om att jag inte är där för att vara snygg. Förvisso har jag fått kommentarer om att jag ser snygg ut på den, men ser man bara på det kriteriet utnyttjar bilden verkligen inte mitt fulla potential. Det är inte min bästa vinkel, det är inte min fotomin - jag varken ler eller särar på läpparna (fig 2 - foto med samma smink samma dag). Jag står rakt upp och ner utan att försöka visa upp kurvorna jag får i kläderna jag bär (fig 3 - tidigare foto i samma kläder). Jag är förvisso sminkad, men sminket här mer förtydligar än korrigerar. Ljuset är inte där för att göra mig så trevlig att se på som möjligt, och min hud är inte retuscherad för att ta bort alla ojämnheterna och rynkorna. Jag tror tvärtom, att jag ser äldre ut på fotot än till vardags.

Figur 2, igenkänd från Twitter

Figur 3

Jag känner mig på ett sätt manlig på bilden. Visst har jag typiskt kvinnliga attribut, men det är inte ett typiskt kvinnligt ploj-diktatorfoto. När kvinnlig makt ska visas på lek blir den uppenbart fysiska sexuella makten en stor del av utstrålningen. Gärna kurvor, gärna fetischdetaljer i klädseln, gärna leende eller sexig blick. Om jag är snygg och sexig på diktatorfotot så är jag det efter det måttstocket man bedömer män vara snygga och sexiga efter - jag är cool, ser ut att vara över 20, och jag utstrålar makt. Oslätheten i huden, som inte hör på en framställning av en kvinna, passar perfekt i just manliga sexiga maktbilder.

Min första reaktion när jag såg fotot var lite besvikelse över att jag inte blev snygg. Här skulle jag få en meterhög egobild, och det skulle inte sjösättas tusen skepp över det fotot precis. Jag skulle inte påstå att varje kvinna tänker på att vara snygg, men nog är det rätt itutat i kvinnor som grupp att de ska vara 1) snygga och först sen ha andra egenskaper. Det ska erkännas att det var något plågsamt att se utskriften på nära håll första gången, warts and all. Men samtidigt är jag oerhört nöjd med bilden. Jag som på bild oftast framställer mig som glad, söt, sexig eller lekfull behövde se mig själv som seriös, vuxen och mäktig. Det är en sida av mig. Det är faktiskt just den sidan som gör att jag tycker att meterhöga idolporträtt är en bra idé.

PS Om nigillade det här lär ni gilla Genusfotografen .