Om offerskap

Igår läste om jag det där hemska våldtäktsmordet i Ukraina i en rysk artikel en kompis länkade till på Facebook. Jag brukar inte läsa såna nyheter, det är verkligen bara misär och inget nyhetsvärde. Av någon anledning fortsatte jag läsa den här gången, och historien fastnade. Vill ni läsa mer kan ni göra det t ex på SvD, men kortfattat blev en ung kvinna våldtagen efter att hon följt några män hem från krogen, sen skadades svårt, överlevde mirakulöst, men dog tre veckor senare på sjukhuset.

Som sagt, själva historien i sig är så vidrig att det är klart man känner sig illa till mods efteråt. Men det var inte riktigt just det som trängde sig genom skinnet. Det var stycket om att det finns film som kvinnans mamma filmade på sjukhuset. Där ska den unga kvinnan önska förövarna bland annat att deras kulor skärs av och matas till hundar, och att de blir sönderknullade i fängelset.

För ett par år sedan hade jag en otrevlig kris när jag insåg att livet inte är som jag trodde. Jag hade av någon anledning lyckats behålla övertygelsen att svåra erfarenheter gör en bättre. Vid fyllda tjugofem insåg jag att svåra erfarenheter gör folk otrevliga, jobbiga, ledsna och skadade betydligt mer ofta än att de leder till upplysning. Jag insåg att tråkiga saker händer bra folk. Och det finns ingen dramaturgisk vändning, ingen rättvisa. Jag grät över det i en vecka.

Människor behöver trygghet, människor vill se samband, och människor vill tänka att hemska saker inte kommer kunna hända dem själva, eller deras älskade. Man vill inte tro att hemska saker händer bra människor, eller att hemska saker händer dem som inte har förtjänat det. Om man väl accepterat att man kan vara oskyldig och utsatt, ser man det hemska som livets egen coachingsession. Lidande leder till visdom, till ökad förståelse, till att man blir bättre människa.

När jag tänker hur offer framställs - i nyhetsmedia, på film - så är de förstås ofta inte ens offer. Ofta är den hemska händelsen en följd av tidigare val, ibland en port till att börja om livet och sona sina synder. Men när ett offer väl är ett offer, kan det inte hända utan en upplösning. Personer som drabbats av sjukdom är i tidningar idel zen-typer som kommit ut som stolta överlevare, och förstått vad livskvalitet handlar om. När de frågar "varför jag?" är det någonting de gör ibland, för att snabbt återvända till att livet går vidare, ofta bättre än förr.

Och så de som blev utsatta för andra människors dåd. De som blir arga hämnas - folk älskar Lisbeth Salander och the Bride. De som inte hämnas blir inte arga, är i alla fall inte det längre. De är ledsna, de är rädda för sina förövare, men de vill inte skära kuken av dem om de vill fortsätta vara fina tidningslämpliga offer. Om de inte vill bli oresonliga aggressiva offer.

Den ukrainska kvinnan är inte lugn och saklig, hon har inte uppnått någon upplysning, och hon kommer inte kunna hämnas. Hennes ord river upp försvaret som vi bygger upp för att slippa tänka på att hemska saker kan drabba vem som helst, och det finns ingen kosmisk rättvisa, det finns ingen hämnd som läker såren. Man säger att det som inte dödar härdar, men alla vet att det som inte dödar skadar. Hennes ord är fyllda med en desperat smärta som vi alla nog känner igen, om än (lyckligtvis) i en lättare form. Någonting osakligt, okontruktivt,och ouppbyggerligt. Sådant som fina offer och civiliserade människor som vi inte ägnar sig åt.

Ny diagnos, och kärleksförklaring

Så igår fick jag diagnos vestibulit. På Danderyd. Ni kanske minns att jag förut sa att jag inte har vestibulit, fast jag har stenkoll på det. Då hade jag inte vestibulit. Sen fick jag det, hade stenkoll och blev noll förvånad över diagnosen. Nu ska jag smörjas in med Xylocain fem gånger om dagen.

Nu har jag diagnos och behandling för både urinvägarna och slidan. Fyeah!

Trots att vulvamottagningen på Danderyd ska vara ca himmelriket, tyckte jag inte bemötandet var strålande. Det var uppenbart att läkaren inte riktigt lyssnade på mig och inte var med hela tiden. Men jag fick en kartong Xylocain, jag fick löfte om att ses igen om tre månader och utvärdera. Jag ska väl se till att vara vaksam, men just nu orkar jag inte vara sur. Just nu blir det kärleksförklaring till mottagningen där de fixar mina urinvägar.

Fast först bara en liten grej om Danderyd till pga roligt. Eeeeeeh-känslan efter att gyn sa "Jag känner faktiskt inte dina spiraltrådar, men det är ju inte så att du skulle kunna tappa bort den utan att märka det". Det blev livat efter att jag förklarade min sida av saken. Men jorå, den är kvar.

Men ja, slut på Danderydsnack. Nu ska vi prata UroGyn. Det är en privat mottagning i centrala Stockholm. De är änglar.

Jag blev skickad dit av en slump. Det var efter att det hade uppdagats att jag har celler, och då hade jag inte fått remiss på en månad fick jag veta att kliniken jag hade testats på hade väntetid på fyra månader. Jag lackade, ringde vårdgarantin, och fick tid med kort varsel. (Om ni är nyinvigda i mina smärtor, här kan man t ex läsa mer, och lite annanstans på bloggen)

Här kan man läsa mer om mina första intryck. Men jag blir fortfarande helt tårögd när jag kommer dit, och jag får inte längre ångestpåslag av läkare på just deras mottagning. Däremot på andra.

Jag vet inte var jag ska börja. Men typ detta att de har tider. De ber om ursäkt när de inte har en tid om en vecka.

De kommer ihåg mig. Jag hade kulturchock första veckorna med silverkloridbehandlingen när läkaren kom ihåg hur jag hade reagerat föregående veckor. De hejar på mig i receptionen. Jag behöver inte visa leg och frikort.

De verkar vilja att jag ska bli frisk. Vi har provat en behandling, som hjälpte en del, men inte helt. Vi provade en annan, lättare, sen. Den funkade inte. Vi gick tillbaka till första behandlingen, utglesat. Jag känner att de inte vill släppa mig förrns jag blivit frisk.

De har fattat att sexet är mitt stora problemområde, och frågar mig om hur det funkar.

Jag har fått samma procedur kanske tio gånger. De pratar alltid med mig under proceduren och berättar vad som kommer hända. De låter mig nynna, kvida och svära i gynstolen. De ber om ursäkt om det gör "onödigt" ont.

Idag var det en ny undersköterska med, hon skulle prova att lägga på smärtlindringen medan min vanliga tittade på. Hon gjorde någonting som gjorde extra ont på mig, tryckte på nån punkt som är öm hos mig, fast inte hos vanligt folk. Hon körde inte vidare, utan lät den vanliga ta över och visa hur man ska göra med mig.

Jag går hos urolog. De har egna gynekologer också, men de tycker jag ska va på Danderyd för Danderyds vulvateam har spetskompetens. De kollar alltid av hur det går med Danderydbesöken. Frågar mig, kollar vad jag får för behandling där.

De har en sjukgymnast-ish som jag fick tid hos helt naturligt, de föreslog det som en självklar del i behandlingen. De verkar fatta att smärtor på ett ställe leder till problem i hela kroppen.

De bokar tider tillsammans med mig istället för att skicka brev som jag sen kanske måste avboka. De har förståelse när jag är tvungen att avboka tiden ändå.

Jag... jag får inte fram nåt bra och sammanhängande. De får mig att känna mig sedd. De har tid för mig. De är snälla utan att vara kletiga. Jag får kontinuitet. Jag får tid. Jag känner att de vill få mig frisk.

Sådant borde vara självklart. Det är det tyvärr inte.

Så med risk för att locka fler personer till mottagningen, och på det sättet sabba min möjlighet att få bra tider - jag rekommenderar verkligen dem.

Nån som vill ha V6?

Hej!

Som ni ser har Vecka 6 varit lite sömnig på sistone. Nåt hände vid årsskiftet och det har aldrig riktigt lyft igen. En anledning är att jag, som ska dra i projektet, har börjat jobba och har inte längre tid att peppa och följa upp.

Om det finns någon vänlig själ som vill ta över projektet så är det helt fantastiskt. Jag tror det kan bli hur bra som helst. Slå i så fall en signal till vecka6@gmail.com

Tänk om jag vaknade en morgon, och det var snygga karlar överallt!

Jag plockade upp hen-numret av Nöjesguiden häromveckan. Berömvärt initiativ och allt, men jag blev samtidigt lite extra trött på omslaget. Två bruds i kamratporrig pose (som jag uppfattat är personerna vänner). Så jävla tråkigt, och det som är intressant är ju att man kanske inte spontant uppfattar det som porrigt eller sexuellt. Det påminner mig om en gång då jag kartlade alla annonser i Metro under en dag. Jag konstaterade att kvinnor generellt sett visade mer hud. En kommentator skrev att hen inte alls uppfattade det så, och jag kommenterade att om det t ex är en bild på man och kvinna i trikåtoppar så är mannens halsringning mycket mindre än kvinnans. Kommentatorn skrev att det är ju så mans- och kvinnokläder ser ut. och ja, jusste. Det var ju min poäng.

Samma med den här bilden. Man uppfattar den inte som särskilt provocerande nu, nu är den mest bäh. Bakgrundsbrus. Fatta om det där var två killar som var kollegor och polare. Fatta vad den här bilden hade vart ett statement för att de är sköna killar som tycker HBTQ är okej. Fatta vad den bilden hade varit homoerotisk.

Hannah Lemoine skrev inatt om att manlig sexualitet sällan framställs som någonting trevligt, samtidigt som den är väldigt närvarande ca överallt. Ordet homoerotisk kom upp där också, och jag kommenterade, och vill utveckla det lite här.

Jag är en heterokvinna. Jag gillar män. Gärna snygga och unga, och hemskt gärna på bild tillsammans i sexuella situationer. Men det är inget krav.

Varje gång den här diskussionen kommer upp blir jag hemskt avundsjuk på män som tänder på kvinnor. De får så mycket serverat. De kanske inte tänker på det till vardags, och det gör nog inte jag heller, men när jag tänker till blir jag helt förskräckt. När jag står i det offentliga rummet och ser alla bilder på kvinnor tänker jag inte hur sensuella de är. Sedan tänker jag män i samma poser och med samma ansiktsuttryck och herrejävlar asså! Hade man bytt kön på folk på bilderna i offentligheten hade jag haft svårt att få nånting gjort dagarna jag har ägglossning. De övriga dagarna skulle jag bara behöva byta trosor lite oftare än jag gör nu.

Men man tänker inte på det så ofta. För sexiga ansiktsuttryck är så standard för kvinnor som poserar på bild att man glömmer att de ens kan se ut på andra sätt.

När väl anammar sensuella poser och ansiktsuttryck kallar man gärna bilderna för homoerotiska. Bilden Hannah exemplifierar med är homoerotisk på riktigt, det är två män i en sexuell situation. Men även bilder på ensamma män som ser sexiga ut för åskådarens nöje benämns gärna homoerotiska eller gay. För att en man ska få se sexig ut på bild måste det antingen till med brudar som visar att han är hetero, eller action - I'm on a horse.

Jag tycker det här är så tråkigt att det ryker ur öronen på mig. Dels begränsar det män. Dels bekräftar det den manliga blicken - the male gaze - som utgångspunkt för bilder. Dels osynliggör det mig, för om de bilderna är homoerotiska så är jag antingen bög eller så finns jag inte. Men fuck you. Jag finns och är heterobrud, och det är circa rimligast i världen att jag tycker att sensuella män är hot hot hot.

Och jag förbehåller mig rätten att bli sur på alla bilder som jag hade velat dreggla ner om de var riktade till mina sexuella preferenser. Men som nu är utan nån som helst eftertanke riktade till heteromän (ja, de är ju det, de är inte riktade till lesbiska eller bipersoner), som om heteromän led brist på ögongodis. Jag tar det som personlig förolämpning. Och kom inte släpandes med att marknaden bestämmer och jag får vad jag vill om jag efterfrågar och betalar - jag betalar för Nöjesguiden precis lika mycket som alla andra.

Rädd att flyga

Jag har flugit mycket i hela mitt liv. Första gången som tre månader gammal bäbis, som glatt kissade ner mamma. Sen bodde mamma och jag i Lettland och pappa i Krasnodar, och jag flängde mellan på somrarna. Sedan bodde jag i Sverige och släkten i Ryssland och Lettland. Och så fick vi råd att nöjesresa på detta, vilket ledde till ännu mer flyg.

Flygrädslan kom plötsligt, när jag var 24 och skulle till Nice. Det som gjorde att jag inte gick av tåget och vände hem var att folk skulle tycka att jag var knäpp i huvet om jag hade gjort det. Så jag flög till Nice när jag var 24, och har fortsatt fluga sedan dess. Fast med en klump i magen. Det måste ha hänt någonting i mitt huvud då, för ungefär samtidigt blev jag rädd för färjor, hissar och rulltrappor. Varandes KBT-psykolog har jag också sedan dess alltid tagit hiss eller rulltrappa om det alternativet funnits. Fobin har lugnat ner sig mycket, den har aldrig varit på en jobbig nivå, men jag känner att jag måste exponeras för att hålla den tyglad. Att bo åtta trappor upp hjälper.

Jag har inte heller undvikit flyg eller färjor. Däremot har flygresor blivit till min me-time för att tänka på döden. Flyger jag med sällskap har jag inga problem alls med fobin, den är som bortblåst. Flyger jag själv, som det oftast blir, blir jag vemodig. Förut skickade jag gärna SMS till vissa nyckelpersoner innan jag satte mig på planet, såna där som skulle vara fina som sista grejen de hört från mig. Numera gör jag inte det, jag har insett att det är rätt dumt att blanda in andra i min fobi.

När man talar om ångest inom KBT talar man bland annat om tröstetankar. När man börjar tänka på någonting som är jobbigt att tänka på (exempelvis "Lisa sa att hon skulle komma hem åtta, men nu är klockan fem över och hon har inte hört av sig, hon är säkert död i en rännsten!") tänker man en tröstetanke (exempelvis "Lisa har säkert bara fastnat i rustrafiken"). Då känns det genast bättre. Oftast är det inget problem, men vissa människor kan hamna i såna loopar. Man tänker en katastroftanke, sen en tröstetanke, det känns bra för en stund, men sen hoppar man tillbaka till katastroftanken så man kan tänka en tröstetanke igen. Hamnar man lätt i såna loopar får man sannolikt problem med ångest och oro, och kan behöva hjälp med att lära sig handskas med det.

En av sakerna man gör i terapi är att exponera. Man tvingar sig att tänka den hemska tanken full ut, stanna upp i den istället för att rusa till tröstetanken.

När jag sitter på flygplan och ägnar mig åt metakognition inser jag att mina dödstankar skulle kunna ses som exponering. Men det är de inte. Att exponera sig skulle vara att vara där och då, istället för att tänka på döden och hitta alla möjliga katastrofscenarion. Jag har livlig fantasi, så det har hunnit bli ganska många scenarion sen jag flög till Nice. Att tänka katastroftankar kan också vara ett sätt att fly. Katastroftankar kan också vara tröstetankar. Det är så lurigt.

Jag låter mig själv ha dödsstunderna. Jag flyger ofta, men inte så ofta att det är ett problem med lite flygfobi och lite katastrofscenarion. Hade pendeltåget haft samma effekt på mig hade det varit en annan femma.

Förutom tankarna får jag låtar på hjärnan.

En låt är El-P:s Flyentology. Det är ju ganska straighforward, den handlar om att alla blir religiösa när planet skakar lite.



En får jag bara på hjärnan i själva planet. Loopade den senast hela vägen hem från Nederländerna i torsdags. Coming In On a Wing and a Prayer heter den, en glad schlagerdänga som för mig fyller någon sorts funktion genom att påminna att man kan flyga rätt bra även om delar av planet pajar. Då tänker jag också på alla plan som mirakelnlandat. Och så blir man ju rätt käckglad av den. Svårt att tänka på döden då.



Tredje låten har jag på hjärnan på själva flygplatsen. Det är Zemfiras vemodiga "Flygplan" som handlar om (som det heter i en svensk låt som riktar sig till ca samma klientell som Zemfira) att stå på en flygplats och vänta på känslan. Ungefär såhär i första versen. 100% träff som temamusik på intermationellt territorium i TaxFreen.

"Så många flygplan i mitt liv
Man vet aldrig var det inte landar
Jag betalar för alla dessa bokstäver och siffror
Kan flyga rakt in i nyheterna
Du, låt mig ringa dig en gång till
och vara tyst
Vi kan le mot varandra"

Ström och Billing - en jämförande memoir

Allt åt Alla är nätverket som gett oss överklassafarin. Deras projekt den här veckan var att krascha pubmötet som Ström och Billing ordnade i Stockholm nu i måndags.

Jag läste om det och twittrade med väl valda negativt laddade ord. Jag skrev även på eventets sida, mer diplomatiskt, och uttryckte åsikten om att de hade fel medan jag var föredömlig. För jag har nämligen under hösten och vintern varit på flera sådana pubmöten. Jag gick dit för att få ett ansikte på personerna som kommenterar och skriver att jag är dum utan att ens lyssna på min åsikt. Som dissar ner mig även när jag tycker likadant som de, för jag är feminist. Jag ville se hur de såg ut, och jag ville se hur de pratar AFK.

Under kvällarna har jag fått ansikten och röster. Jag har diskuterat frågor, och bara snackat i allmänhet. Jag har alltid bemöts vänligt. Vi har ofta tyckt olika och ingen har nog direkt ändrat åsikt, men tonen har varit accepterande och nyfiken.

Jag har också valt att inte blogga om mötena. Jag twittrade lite, men även det restriktivt, och Twitter är en plattform där allt glöms väldigt fort. Jag ville låta dem ha möten för sig själva. Jag ville att de som var nyfikna på det som sades skulle ta sig dit. Som jag hade gjort.

Det är sällan jag känner mig ha mandat att hävda att jag är moraliskt och etiskt föredöme åt andra, men det här är ett sådant fall. De som skulle krascha, de som kom dit och var as - ni borde vara som jag för då skulle världen vara bättre.

Det kom nämligen folk och både Ström och Billing har bloggat om det. Redan i skillnaden på rubrikerna märker man att de två har olika bilder, och sannolikt fick olika bemötanden. Billing berättar att det trots allt lugnade ned sig till slut och det blev intressanta möten. Ström fick en bild på snopp med klipplinje.

Jag har ofta hört att skillnaden mellan Billing och Ström är enbart tonfallet och man inte ska låta sig luras av Billings mjuka lömskhet. Jag skulle inte säga det. Jag har varit i kontakt med båda, jag har gästbloggat med båda, och skillnaden i bemötandet handlar inte enbart om trevlighet. Det handlar om vilja att föra dialog, av att utvecklas som tänkare. Det handlar ombetydligt mer än att den ene har en något mer aggressiv stil.

Det finns ett tidigare inlägg som sammanfattar min historia med Pär Ström. Jag rekommenderar att läsa det för att  få exempel på vad jag menar när jag säger att Ström inte visar något tecken på intresse för att få en mer nyanserad världsbild än den han redan har. Han misstolkar ett gästinlägg utan att diskutera den med gästskribenten. Han efterlyser osaklig kritik och ignorerar konstruktiv, för att sedan hävda att kritiken mot honom endast är osaklig. Han visar inga tecken på att vilja läsa på om ämnet han faktiskt diskuterar - feminism.

Pelle Billing har under senaste tiden haft en drive gällande att samtala med feminister och se vilka likheter och olikheter, vilka nyanser, det finns i sätt att prata jämställdhet. Jag frågade honom om jag kunde få gästblogga, och han sade att han själv hade tänkt det. Inför gästbloggandet snackade vi ihop oss på Skype. Han raderade personangrepp mot mig i kommentarerna, och uppmanade folk att vara sakliga. Mitt inlägg finns här.

Det handlar inte om grader av trevlighet. Det handlar om att den ena är trångsynt och opåläst, och den andra konstruktiv. Det finns säkert många som inte tar Ström på allvar på grund av hans åsikter, och hade varit otrevliga oavsett hur öppen och nyfiken han var. Men man lurar sig själv om man inbillar sig att det enbart handlar om åsikterna. Jag har verkligen försökt att ha en dialog med honom. Det har verkligen inte gått.

Vill man läsa mer om varför Ström är svår att ta på allvarr, har Sleepless skrivit ett utmärkt inlägg i ämnet.

Oavsett hur bra eller dålig eller konstruktiv eller ohederlig en debattör är ska man inte krascha pubträffar, sabotera, och rita avklippbara könsorgan. Det borde vara självklart för alla som gått ut dagis.