Jag har flugit mycket i hela mitt liv. Första gången som tre månader gammal bäbis, som glatt kissade ner mamma. Sen bodde mamma och jag i Lettland och pappa i Krasnodar, och jag flängde mellan på somrarna. Sedan bodde jag i Sverige och släkten i Ryssland och Lettland. Och så fick vi råd att nöjesresa på detta, vilket ledde till ännu mer flyg.
Flygrädslan kom plötsligt, när jag var 24 och skulle till Nice. Det som gjorde att jag inte gick av tåget och vände hem var att folk skulle tycka att jag var knäpp i huvet om jag hade gjort det. Så jag flög till Nice när jag var 24, och har fortsatt fluga sedan dess. Fast med en klump i magen. Det måste ha hänt någonting i mitt huvud då, för ungefär samtidigt blev jag rädd för färjor, hissar och rulltrappor. Varandes KBT-psykolog har jag också sedan dess alltid tagit hiss eller rulltrappa om det alternativet funnits. Fobin har lugnat ner sig mycket, den har aldrig varit på en jobbig nivå, men jag känner att jag måste exponeras för att hålla den tyglad. Att bo åtta trappor upp hjälper.
Jag har inte heller undvikit flyg eller färjor. Däremot har flygresor blivit till min me-time för att tänka på döden. Flyger jag med sällskap har jag inga problem alls med fobin, den är som bortblåst. Flyger jag själv, som det oftast blir, blir jag vemodig. Förut skickade jag gärna SMS till vissa nyckelpersoner innan jag satte mig på planet, såna där som skulle vara fina som sista grejen de hört från mig. Numera gör jag inte det, jag har insett att det är rätt dumt att blanda in andra i min fobi.
När man talar om ångest inom KBT talar man bland annat om tröstetankar. När man börjar tänka på någonting som är jobbigt att tänka på (exempelvis "Lisa sa att hon skulle komma hem åtta, men nu är klockan fem över och hon har inte hört av sig, hon är säkert död i en rännsten!") tänker man en tröstetanke (exempelvis "Lisa har säkert bara fastnat i rustrafiken"). Då känns det genast bättre. Oftast är det inget problem, men vissa människor kan hamna i såna loopar. Man tänker en katastroftanke, sen en tröstetanke, det känns bra för en stund, men sen hoppar man tillbaka till katastroftanken så man kan tänka en tröstetanke igen. Hamnar man lätt i såna loopar får man sannolikt problem med ångest och oro, och kan behöva hjälp med att lära sig handskas med det.
En av sakerna man gör i terapi är att exponera. Man tvingar sig att tänka den hemska tanken full ut, stanna upp i den istället för att rusa till tröstetanken.
När jag sitter på flygplan och ägnar mig åt metakognition inser jag att mina dödstankar skulle kunna ses som exponering. Men det är de inte. Att exponera sig skulle vara att vara där och då, istället för att tänka på döden och hitta alla möjliga katastrofscenarion. Jag har livlig fantasi, så det har hunnit bli ganska många scenarion sen jag flög till Nice. Att tänka katastroftankar kan också vara ett sätt att fly. Katastroftankar kan också vara tröstetankar. Det är så lurigt.
Jag låter mig själv ha dödsstunderna. Jag flyger ofta, men inte så ofta att det är ett problem med lite flygfobi och lite katastrofscenarion. Hade pendeltåget haft samma effekt på mig hade det varit en annan femma.
Förutom tankarna får jag låtar på hjärnan.
En låt är El-P:s Flyentology. Det är ju ganska straighforward, den handlar om att alla blir religiösa när planet skakar lite.
En får jag bara på hjärnan i själva planet. Loopade den senast hela vägen hem från Nederländerna i torsdags. Coming In On a Wing and a Prayer heter den, en glad schlagerdänga som för mig fyller någon sorts funktion genom att påminna att man kan flyga rätt bra även om delar av planet pajar. Då tänker jag också på alla plan som mirakelnlandat. Och så blir man ju rätt käckglad av den. Svårt att tänka på döden då.
Tredje låten har jag på hjärnan på själva flygplatsen. Det är Zemfiras vemodiga "Flygplan" som handlar om (som det heter i en svensk låt som riktar sig till ca samma klientell som Zemfira) att stå på en flygplats och vänta på känslan. Ungefär såhär i första versen. 100% träff som temamusik på intermationellt territorium i TaxFreen.
"Så många flygplan i mitt liv
Man vet aldrig var det inte landar
Jag betalar för alla dessa bokstäver och siffror
Kan flyga rakt in i nyheterna
Du, låt mig ringa dig en gång till
och vara tyst
Vi kan le mot varandra"
Flygrädslan kom plötsligt, när jag var 24 och skulle till Nice. Det som gjorde att jag inte gick av tåget och vände hem var att folk skulle tycka att jag var knäpp i huvet om jag hade gjort det. Så jag flög till Nice när jag var 24, och har fortsatt fluga sedan dess. Fast med en klump i magen. Det måste ha hänt någonting i mitt huvud då, för ungefär samtidigt blev jag rädd för färjor, hissar och rulltrappor. Varandes KBT-psykolog har jag också sedan dess alltid tagit hiss eller rulltrappa om det alternativet funnits. Fobin har lugnat ner sig mycket, den har aldrig varit på en jobbig nivå, men jag känner att jag måste exponeras för att hålla den tyglad. Att bo åtta trappor upp hjälper.
Jag har inte heller undvikit flyg eller färjor. Däremot har flygresor blivit till min me-time för att tänka på döden. Flyger jag med sällskap har jag inga problem alls med fobin, den är som bortblåst. Flyger jag själv, som det oftast blir, blir jag vemodig. Förut skickade jag gärna SMS till vissa nyckelpersoner innan jag satte mig på planet, såna där som skulle vara fina som sista grejen de hört från mig. Numera gör jag inte det, jag har insett att det är rätt dumt att blanda in andra i min fobi.
När man talar om ångest inom KBT talar man bland annat om tröstetankar. När man börjar tänka på någonting som är jobbigt att tänka på (exempelvis "Lisa sa att hon skulle komma hem åtta, men nu är klockan fem över och hon har inte hört av sig, hon är säkert död i en rännsten!") tänker man en tröstetanke (exempelvis "Lisa har säkert bara fastnat i rustrafiken"). Då känns det genast bättre. Oftast är det inget problem, men vissa människor kan hamna i såna loopar. Man tänker en katastroftanke, sen en tröstetanke, det känns bra för en stund, men sen hoppar man tillbaka till katastroftanken så man kan tänka en tröstetanke igen. Hamnar man lätt i såna loopar får man sannolikt problem med ångest och oro, och kan behöva hjälp med att lära sig handskas med det.
En av sakerna man gör i terapi är att exponera. Man tvingar sig att tänka den hemska tanken full ut, stanna upp i den istället för att rusa till tröstetanken.
När jag sitter på flygplan och ägnar mig åt metakognition inser jag att mina dödstankar skulle kunna ses som exponering. Men det är de inte. Att exponera sig skulle vara att vara där och då, istället för att tänka på döden och hitta alla möjliga katastrofscenarion. Jag har livlig fantasi, så det har hunnit bli ganska många scenarion sen jag flög till Nice. Att tänka katastroftankar kan också vara ett sätt att fly. Katastroftankar kan också vara tröstetankar. Det är så lurigt.
Jag låter mig själv ha dödsstunderna. Jag flyger ofta, men inte så ofta att det är ett problem med lite flygfobi och lite katastrofscenarion. Hade pendeltåget haft samma effekt på mig hade det varit en annan femma.
Förutom tankarna får jag låtar på hjärnan.
En låt är El-P:s Flyentology. Det är ju ganska straighforward, den handlar om att alla blir religiösa när planet skakar lite.
En får jag bara på hjärnan i själva planet. Loopade den senast hela vägen hem från Nederländerna i torsdags. Coming In On a Wing and a Prayer heter den, en glad schlagerdänga som för mig fyller någon sorts funktion genom att påminna att man kan flyga rätt bra även om delar av planet pajar. Då tänker jag också på alla plan som mirakelnlandat. Och så blir man ju rätt käckglad av den. Svårt att tänka på döden då.
Tredje låten har jag på hjärnan på själva flygplatsen. Det är Zemfiras vemodiga "Flygplan" som handlar om (som det heter i en svensk låt som riktar sig till ca samma klientell som Zemfira) att stå på en flygplats och vänta på känslan. Ungefär såhär i första versen. 100% träff som temamusik på intermationellt territorium i TaxFreen.
"Så många flygplan i mitt liv
Man vet aldrig var det inte landar
Jag betalar för alla dessa bokstäver och siffror
Kan flyga rakt in i nyheterna
Du, låt mig ringa dig en gång till
och vara tyst
Vi kan le mot varandra"
Läste i GP idag att flyga är bland det säkraste man kan göra. Rent statistiskt behöver du flyga varje dag i 7000 år innan du råkar ut för en krasch, enligt flygbranschens globala organ.
SvaraRaderaDet kanske kan vara till lite hjälp.
Säger KBT något om hur rädslan uppkommer?
SvaraRaderaDet är ju en sak om man läser om en hemsk olycka och sedan blir lite nervös, och nervositeten s.a.s. gör det hela otrevligare, och så är man inne i en ond cirkel.
Men för dig verkar det ju ha kommit som en blixt från klar himmel.
Jag brukar tänka "Dör jag så dör jag." när jag ska flyga. Funkar för mig. Men jag är ju inte fobisk, utan bara ganska skraj ibland.
SvaraRaderaOckså nyfiken på om du har något förslag på vad som hände. Det är konstigt, för något liknande hände mig när jag var omkring 22. Har också flygit hela livet, med familj och ensam, utan minsta problem. Sen började jag dels få mardrömmar när några vänner gjorde långflygningar och få tryckande känsla i bröstet när jag gick på planet och innan vi landade.
SvaraRaderaDin självbehandling känns mer vettig än min, för jag var bara "men vaFAN det här får du inte vara rädd för, sitt ner och håll käften!" till mig själv. (Ilska dämpar ångest hos mig har jag märkt. Ev en inte helt nyttig strategi).
Nu är det ganska borta... mycket för att det blivit så jobbigt att flyga med alla kontroller, så jag kan uppröra mig över det och mentalranta medan jag går ombord planet.