Problemlösning, kreativitet, och en massa humblebrag

Senare kommer det facit. Lös innan, om du vill.

Alltså, ursäkta att vi har en humblebrag-february här (eller möjligen humblebrag-2012) men idag ska jag blogga lite om kluriga problem. Och humblebrag-delen är relevant, lovar.

Det började typ förra veckan med att nån länkade till en artikel om att man löser problem bättre på fyllan. Eller, inte bättre, men mer kreativt. Läs här, för sen ska jag spoila.

Artikeln innehöll problem från studien och det skulle såklart lösas! Problem 1 såg ut såhär. Man skulle flytta en pinne så att det matematiska uttrycket stämde.

IV = III + III

Lösningen är såklart att man gör om IV till VI. Det är romerska siffror och 4 blir till 6. Nästa problem skulle vara mer utmanande för kreativiteten och spg ut såhär.

III = III + III

Innan jag ens hann börja tänka kom jag på en lösning:

III ≠ III + II (eller andra varianter)

Men jag började tänka. Det skulle vara ett nyskapande sätt, sa de. Då skulle man kanske tänka på III som hundraelva? Jag testade. Det hjälpte inte. Så jag tänkte att suck, okejdå. Då är det väl VI = III + III en gång till och det kreativa blir att V:et blir snett. Jag kollade facit. Facit sa

III = III = III

Man skulle alltså flytta bort en pinne från plustecknet och göra det till lika med-tecken. Visserligen inte snett, men hade man flyttat riktiga pinnar hade man inte fått ett perfekt lika med-tecken i alla fall, så jag tyckte at mina två förslag höll. Sen kom jag på att man kunde göra III < III + III också.

Sen var jag apasur på testet. Det fanns minst tre jävligt uppenbara svar utöver deras (varav mitt första är cleanare än deras förslag). Dessutom var motiveringen typ:

Why does brain damage dramatically improve performance on a hard creative task? The explanation is rooted in the unexpected nature of the solution, which involves moving the vertical matchstick in the plus sign, transforming it into an equal sign.

Vad är det för jävla förolämpning mot kreativiteten? Hur jävla är man kreativ om man pratar om ett korrekt svar när det finns fler? Så upprörd var jag.

Några dagar senare såg jag bilden ovan på Facebook. Jag scannade av siffrorna, tänkte "dagisbarn", kollade på skillnader mellan de talen som består av fyra lika siffror och kom fram till att man ska räkna antalet hål. Det tog typ 20 sekunder.

Jag vet, humblebrag. Men relevant, lovar.

Anledningen till att jag hade så lätt för att lösa problemen är inte att jag hade tur, eller (enbart) att jag är intelligent. Anledningen är till stor del att jag är vältränad på att lösa problem. I båda fallen gick jag tillväga systematiskt, scannade av möjliga tolkningar och sätt att se på informationen jag hade framför mig. Jag drog nytta av tidigare shortcuts i hjärnan, och jag testade snabbt flera sätt att tänka på för att inte fastna i samma spår från början.

En av de bästa sakerna jag gjorde under grundskoleåret var att tävla i matte. Det var där jag lärde mig hur man löser problem. Och det har jag så jävla mycket nytta av att ni anar inte. Nej, givetvis, generellt i verkliga världen behöver jag inte göra om romerska siffror till arabiska (eller testa om de också är bokstäver). Men problemlösning är, som process betraktad, ungefär densamma oavsett vad det är för problem som behöver lösas. Senast idag på jobbet hade jag nytta av min vana att läsa instruktioner, att formulera vart jag vill, att zooma in på detaljer och sen zooma ut till helheten.

Hade jag inte tävlat i matte (eller på något annat sätt varit jätteengagerad i att lösa kluringar) hade jag inte alls utvecklat den här färdigheten lika bra. Det fanns inga skolämnen där man faktiskt fick pyssla med problemlösning på riktigt. Skolmatten handlade ju om att stoppa in siffror i standarduppgifter, inte lösa någonting. Inte lära sig hur man hittar vägen till aha-upplevelser. Så jävla synd att det ska vara så.

Visst hade jag löst de här uppgifterna även utan träning, men det hade tagit mycket längre tid. Den ena tidsbesparande åtgärden är att jag kan problemlösningsteknik. Den andra är att jag kan färdiga lösningar, och en del av tekniken är just att kolla om jag möjligen kan slippa återuppfina hjulet. Och det tycker jag är intressant, för jag har i mina dagar löst fruktansvärt många uppgifter som påståtts mäta kreativitet genom att systematiskt applicera färdiga lösningar. Och då snackar jag både kluriga uppgifter typ de som ovan och situationer i verkliga livet. De som känner mig kan intyga att jag klassas som sån där kreativ idéspruta.

Innan Tanye helt tar över tänker jag alltså lyfta det där lite. Hur ser ni på problemlösning och kreativitet? Kanske på idéplan, men ännu hellre i vardagen. Är det närliggande koncept, eller är begreppen helt olika, fast överlappar ibland, att man kan lösa ett problem kreativt, typ. Är problemlösning som koncept nåt ni tänker på överhuvudtaget? Jag gör det för att jag gör det, välinövat och medvetet, men annars talas det sällan om det. Utanför ingenjörsutbildningar, i alla fall. Och tror ni på att sån där "inövad" kreativitet kan döda "äkta" kreativitet? Och i så fall - vad är äkta kreativitet och när gör man det?

Jag vet att jag är världskassast på att svara, men kommentera gärna ändå! Jag läser och bryr mig, lovar!

PS. Så har jag bloggat om manlig utlösning på Ottar-bloggen!