Gästblogg - efteråt och debattskola

För er som missat förra inlägget - jag har gästbloggat hos Pelle Billing. Med rekordslagning i antal kommentarer som resultat.

Tidigare texter

Att det blev så mycket diskussioner beror på flera faktorer. Dels detta att jag svarade på frågor, vilket i mångas ögon säkert innebär att jag matade troll. Dels så är ju ämnet sådant som folk lätt tycker saker om. Och så var det den biten att en del av kommentatorerna kände till mig sedan innan och hade åsikter om mig sedan innan. Vad det kan innebära illustreras exempelvis av att fjärde kommentaren på mitt gästinlägg börjar med följande "Ditt inlägg är säker bra, men jag har inte läst det pga du i min bok är en person med tvivelaktiga åsikter."

Av hela mitt verk är det två inlägg som kommentatorer i den delen av bloggosfären har valt att fokusera på. Det ena är "Hej, vit man!" och det andra är "Tanjas raggningsskola". Jag läser inte om mina egna blogginlägg så ofta och minns inte alltid vad jag skrev. Får man mycket respons på någonting gammalt så blir det lätt att man börjar tro att bilden av inlägget man möter i reaktionerna är objektiv. Därför tänkte jag kolla vad det egentligen var jag skrev i inläggen.

"Hej, vit man!" brukar beskyllas för att jag grupperar vita hetero (medelklass, normalfungerande, ja, ni fattar) cismän och säger att de fått en massa konkreta fördelar för det. Låt oss då se hur inlägget börjar.

Det här inlägget riktar dig till dig, vit normalfungerande heterosexuell medelklassman som varken föddes i annat land eller i kvinnokropp. Du som känner dig tillhöra den sista folkgruppen som man får skämta om. Du som själv inte tar illa upp om man skämtar om dig. Du som känner din illa behandlad för att alla jobbiga inte tycker du ska vara normen. Du som inte känner av några privilegier, utan bara att du får diskrimineras till skillnad från alla andra. Du som inte känner igen dig i att du skulle ha makt.

I ljuset av inledningen blir det, i mitt tycke, mest rimligt att tolka inlägget som en kommentar på inställningen "vita [...] män är den enda gruppen som är diskriminerad i dagens samhälle". Att det handlar om just vita män beror på att det är den kombinationen jag oftast hör av dess representanter påstås vara den enda gruppen man får diskriminera mot. Eller skämta om. Det var just den klyschan jag ville komma åt. För tycker man att vita [...] män är den enda gruppen som diskrimineras och skrattas ut så är man garanterat verklighetsfrånvänd och sannolikt korkad. Ungefär på samma sätt som att man är verklighetsfrånvänd och korkad om man tror att den gruppen har all makt och alla privilegier alltid.

Så jag håller helt enkelt inte med om att inlägget grupperar alla normmän och säger att de inte ska gnälla nånsin. Däremot att de ska inse att bara för att de själva inte märker av alla gånger de har fördelar så betyder det inte att fördelarna inte finns. Och bara för att man tillhör en grupp som det diskrimineras mot och skämtas om, så är det inte den enda gruppen som får den behandlingen.

Jag kan däremot hålla med om att jag fokuserar mycket på man och kanske ställer det mycket normal-man mot avvikande-kvinna. Där hade jag kunnat vara tydligare. Men jag utgick ju från just uttalanden som handlar om vita [...] män.

Det andra inlägget, min raggningsskola, dras också gärna upp i otid. Kritiken är att den är ytlig, oseriös, att den skuldbelägger offer, att den enbart riktar sig till ena könet, att den är kommersiell och verklighetsfrånvänd.

Vi kan börja med följande: när jag i inledande stycket utlovar larvig tjejtidningstext ska man kanske förvänta sig just den typen av seriösitet. Vad gäller ytligheten i betydelsen utseendefixering så finns det, mycket riktigt,  en rubrik om utseende. Bland flera rubriker. Det påminner om den gången jag bloggade hos Pär Ström och i två punkter av elva skrev om smink och kläder. Jag skulle vilja ha en förklaring till varför så många väljer att utifrån att det finns en punkt om utseende kalla mig för utseendefixerad. Vad är det med smink och kläder som provocerar så mycket att människor inte kan se övriga inlägget?

Ibland får jag höra att min raggningsskola är verklighetsfårnvänd, att mina tips inte skulle funka. Så får jag ett motexempel, på nån som uppenbart får ligga, fast hen inte följer min skola. Det intressanta är att det alltid går att peka på någon punkt i inlägget som förklarar läget. Allas favoritperson senaste tiden har varit Charlie Sheen. Varför får han ligga? Jo, för att ca alla kändisar får ligga om de vill, för att de är intressanta. Och Sheen utstrålar nog väldigt mycket att han vill ligga med en massa kvinnor. Då blir det lätt så. 

Jag kan absolut hålla med om att raggningsskolan knappast är allmängiltig och den enda bibeln man behöver.  Det var ju inte poängen heller, och jag tog inte texten på särskilt mycket allvar när jag skrev den eller senare. Men en del verkar göra det, och det vore trevligt om de kunde tagit sig tid att läsa hela texten innan de kommer med kritik som råkar vara irrelevant.

Tanjas debattskola

Många frågar mig hur jag orkar. Antagligen är det en retorisk fråga, men jag tänkte skriva några tips.

Jag är intresserad av hur andra tänker. När jag diskuterar är jag ofta mer intresserad av motståndarens åsikt än av min egen - jag vet ju redan vad jag tycker. 

Jag vill pröva mina åsikter. Jag vill vässa mina argument. Att diskutera med människor som ogillar en och inte håller med är brutalt, men kan göra mycket nytta. 

Jag är mån om mitt rykte. Många gånger har jag fruktansvärt snygga elaka comebacks i diskussioner som jag inte använder mig av. För man kan tävla i olika grenar när man diskuterar. När jag tävlar i vem som kan äga motståndaren kan jag gillra avancerade fällor och jaga in motståndaren i ett hörn. Det är för all del kul, men inte särskilt svårt, och inte så jag vill tävla. Jag vill tävla cleant, snyggt och sakligt. Om man tillåter sig excesser i form av snygg verbal misshandel kommer det sedan finnas dirt på en. Man drar ner sig i smutsen bara för att dra med sig motståndaren. Det funkar i stunden, men jag tror det slår tillbaka senare. Det varvar upp tonen. Om jag väljer att svara lugnt när jag blir provocerad och får en öppning, så är det istället motståndaren som förlorar på det. Och jag vinner, lite i nuet och väldigt mycket i längden. Jag tycker det är värt det. Och blir jag provocerad så tar jag några djupa andetag, tänker på vad Oscar Francoise de Jarjayes skulle gjort, och går och avreagerar mig någon annanstans.

Fredrik Stangel har lärt mig en fruktansvärt bra grej. I en debatt ska man inte försöka övertyga motståndaren - man ska vinna publiken. När två personer går in i en diskussion blir det sällan så att någon av dem faktiskt ändrar åsikt. Man tappar ju ansiktet då, man förlorar, det vill man inte. Och ju mer övertygande motståndaren är desto mer aggressivt håller man fast vid sin ursprungliga åsikt. Så man ska inte sikta där. Man ska istället tänka att människor kommer att läsa diskussionen och förhoppningsvis övertygas av det man säger. Det är här man vinner sjukt mycket på att vara lugn och saklig. 

En annan sak som Stangel har lärt mig är att hålla sig till ett ämne. Om du kommenterar ett blogginlägg  - välj en sak och kommentera det. Håll dig till ämnet. Börjar motståndaren diskutera någonting annat och komma in på andra trådar - klipp dem och håll dig till ditt ämne. Jag är ofta kass på det, men det blir jättebra om man gör så.

Slutligen: jag tycker det är roligt och har mycket fritid.