Got a bow on my panties because my ass is a present

Hej Blekk har skrivit om paketsexualitet, ett ord jag hittade på för nåt år sedan. Jag håller helt med om att det finns helt tråkiga regler om hur sextransaktioner ska se ut, men det är egentligen inte riktigt det jag menade med ordet. Michaela pratar mer om det som ska leda till sexet, jag pratar mer om själva sexet. Vad en ska förväntas tända på. Vad ens roll förväntas vara när man väl avklarat restaurangnotan och de första tre dejterna.

Men det mina tankar kanske främst fastnar i är att Michaela skriver om att "köpa" en kvinna. Jag skriver om kvinnan som en "gåva". Jag funderar på vad skillnaden skulle vara. Det kan ju bara vara det banala, att bilden av kvinnan som en gåva tar bort det tråkiga från att erkänna att byteshandel äger rum. Typ på samma sätt som personer försvarar prostitution med att prostituerade är jättekåta och hittar ett sätt att stilla kåtheten och tjäna pengar på köpet.

Fast det är också något mer där, i skillnaden mellan gåva och köp. Det är nåt med begär, och att begära att vara en gåva. Och det är någonting med agens. Fast jag vet inte riktigt hur.

Jag mindes mitt inlägg om paketsexualitet när Nicki Minajs Pinkprint kom ut. Jag ondgjorde ju mig över alla jävla inslagningar jag kan köpa åt mig själv i sexbutiker (och på underklädesavdelningen i ca varenda klädkedja) och att jag inte hade minsta lust att slå in mig själv och hävda att det handlar om min sexualitet. Men på Get On Your Knees (ljud, text) rappar Nicki "Got a bow on my panties because my ass is a present". När jag hör den raden har jag en intensiv känsla av agens och styrka över detta med att slå in sig själv. Jag känner att det är en sexuell handling. Sedan går det alltid över.

Jag kommer nog tänka på detta ett tag till.

När jag pratar om paketsexualitet pratar jag inte främst om när det är "tillåtet" att sex äger rum. Jag pratar mer om vad en förväntas begära, vad en begär. Att såväl slampor som fina flickor förväntas begära att slå in sig i spets och snöre. Och vad det nu kan innebära när heteroparet väl nått till punkten då sex har "förtjänats".

Hej alla glada mitt i bröllopssäsongen!

En sak jag tycker är väldigt fascinerande är detta med bröllop, och hur normalt funtade människor med självdistans helt tappar det när det ska giftas.

Jag har uppfattat det som så att ambitiösa bröllop har ökat senaste åren. Jag har som tur är minst yngre vänner så massbrölloppandet har inte riktigt nått mig, men jag har ju hört en del. Det är mycket att man ska samla alla man älskar på konstig ort och där ska det firas en massa. Och eh, visst, fest. Men jag hade aldrig fått för mig att skriva det här:

Kära NN och AA!

Ni är härmed inbjudna till min fest en helg 8 augusti. Festen hålls i Liepaja. Ni får betala resan och boendet själva, men jag bjuder på middag, liveband och frukost!

Festens tema är att jag får ha vit klänning, men inte ni.

OSA senast 8 juni

Tanja

PS jag förväntar mig implicit att ni ordnar en hel dag tillägnad bara mig med en massa aktiviteter som ni betalar för

Jag är en jävel på att ordna kul fest, men inte ens jag skulle ha fräckheten att skicka ut något sånt, och sen förvänta mig att folk ba "oj vad kul vi kommer självklart!". Jag utgår liksom från att mina vänner har rätt mycket annat att göra på sommarhelger. Att de har liv. Stugor. Att de själva vill bestämma vart de ska åka på weekend och inte dras iväg till fest i Liepaja. Att det är oförskämt att förvänta mig att folk ska ordna mig en egodag med aktiviteter där jag inte behöver betala.

Det är inte för att jag inte har vänner. Det är för att jag inte är Kanye West (som för övrigt, tror jag, betalade allas resa och boende till sitt exotiska bröllop). Det är för att jag har nån form av omdöme. Jag vet inte, kanske för att my mama raised me well. Men folk tycker att det där är, liksom, normalt?

Innan ni tycker att jag överdriver så kan jag berätta att för några år sedan blev min dåvarande pojkvän inbjuden till bröllop. På nån form av fin plats i tjottahejti. På nyårsafton. Utan att jag (personligen eller som hypotetisk +1) var bjuden. Jag har inte träffat dessa personer, men jag utgår från att de vanligtvis har omdöme om huruvida de är universums mittpunkt. Men inte just när det ska giftas, då utgår man från att folk inte har bättre saker för sig på nyårsafton än att se dem ha fest med tema Egocentri. Och det verkade som att det bara var jag som reagerade. Alla andra verkade tycka det är helt rimligt.

Jag har hört om massor av liknande påhitt från andra håll. Vänner som åker iväg på helger för att nån vill gifta sig på en ö. Vänner som har möhippor inbokade varje helg, och mellan dessa har de bröllop de går på. Och om du nu känner dig träffad, eller om du tycker jag dömer andra... Alltså, gör som ni vill. Men det är ju så att bröllop ger extremt mycket utrymme för att vara krävande och egocentrisk, och jävlar vad folk verkar glufsa åt sig av detta! För det är ju inte bara att tacka nej till ett bröllop, det förväntas påtagligt mer att man dyker upp på ett bröllop än på någon annan fest. Det är socialt rätt o-okej att missa någons bröllop eller ens möhippa/svensexa utan jättebra anledning.

Man kan ju tänka sig att bröllop skulle vara nåt särskilt för att det är en stor händelse. Men är det verkligen det största som händer folk? Är det verkligen just det tillfället i livet som är allra viktigast och centralt? Har folk inte gjort någonting viktigare?! Och kom inte och sig att det här gör man bara en gång i livet...

Jag är ingen Ribbing, men jag tänker såhär - det är jätteroligt att folk har sin stora kärlek, men det är orimligt att förvänta sig att alla andra ska vara så pass engagerade i detta. Get a room och sluta anta att era polare inte har bättre saker för sig på sommaren än att agera statister till er romans.

PS detta om att tvinga gästerna utomlands är förstås lite annorlunda om bröllopet sker mellan personer som kommer från olika länder. 

PTSD/TW

Lisa Magnusson har skrivit en text om senaste tidens snackis trigger warnings på högskola. Jag har ett par kommentarer jag vill utveckla. Läs texten först.

Hur högskoleundervisning läggs upp kan nån annan prata om, och jag ska prata om det jag kan  - PTSD-behandling. Jag har, ba så ni vet, diskuterat det här med kollegor, som på den här punkten är rätt eniga. Because science. Magnussons punchline är ju lite att trigger warnings är dåligt för att PTSD behandlas med att utsätta sig för triggers. Som hon uttrycker det - "Ifall de hade läst på skulle de ha vetat att PTSD bara förvärras om man undviker triggers. Att den enda kända boten faktiskt är att utsätta sig för rädslan, ge traumat fingret" Det håller verkligen rätt kasst, som argument betraktat.

Ifall Magnusson hade läst på hade hon vetat att exponeringsbehandling inte den enda fungerande PTSD-behandlingen. En del traumatiserade är för sköra för det. Då får man jobba med annat, kanske fokusera på att personen tar hand om sig på ett bra sätt när den får en attack. Kanske att återerövra nån sorts vardag. Det får kanske vara det som är fokus, och det finns manualer och allt möjligt. och inget av detta är att "ge traumat fingret".

Men även om man går in på exponeringsbehandling så är det långt från att plötsligt utsättas för triggers i en miljö där man ska plugga. En del av exponeringsbehandling är faktiskt tvärtom att man är förberedd på - förvarnad om - att triggern kommer. TW är således nästintill tvärtom, nödvändiga för en PTSD-behandling. I vissa fall hade det kanske funkat att bara utsätta patienten helt utan förvarning, men det är inte så man behandlar folk. Det är inte så manualerna ser ut. Det är inte helt etiskt heller, om man ska va sån.

Att jag skriver det här beror delvis på att rätt ska minsann vara rätt. Men mycket för att jag tror att det här ofta är lite av den populära bilden av hur psykologi och praktiskt terapiarbete funkar. Ett av många populära missförstånd. Det finns massor av kassa konsekvenser av att mitt yrke missförstås, och en konsekvens är att personer som behöver vård inte söker vård. Att skriva om att ge traumat fingret är ungefär lika korrekt som att säga att personer med inflammerad blindtarm behöver hugga sig med kniv. Det är liksom lite sant, men don't try this at home. Tur för er att ni har mig, och jag har en extra halvtimme efter jobbet för att bedriva upplysande verksamhet.