Vems ångest skämtar du bort?

Ibland har jag perioder där jag verkligen inte känner för att skriva offentligt. Allt känns så banalt och tråkigt bara. Ska försöka slå mig ur det här with a little something om ångest och humor.

Jag jobbar bland annat på en mottagning för specifikt personer med ångest- och depressionsbesvär. Utomstående icke-psykologer kan ibland undra om det inte blir tungt, men jag tycker inte att det blir det. De flesta blir ju bättre relativt snabbt, och det är fantastiskt att kunna se det. Men visst, i början av en kontakt kan det finnas mycket som är tungt och ledsamt. Men jag har märkt en sak som säkert är en självklarhet för andra, men för mig var det en färsk observation. Personer vars problem är främst depression kan faktiskt vara lite tunga i början. Det ligger en tung dövande filt över rummet, man kan nästan ta på depressionen, man måste kämpa sig genom den, den suger energi ur den. Det är ju precis vad depression handlar om, det är därför dessa personer söker hjälp.

Ångestpatienter är däremot ofta väldigt roliga. Det är mer energi, det är mer fart och upp och ner, och framför allt är det väldigt mycket humor och skratt. För ett väldigt vanligt sätt att hantera ångest är att skämta, skoja bort. Precis som med alla sätt att hantera problem så finns det sällan sätt som är fel i sig. Däremot kan vissa metoder vara dåliga för en i längden. Ibland är mitt jobb att få personen att sluta skratta och börja ta sin ångest på allvar för att kunna bemöta den och hantera den. Ibland blir humorn en del i behandlingen.

Det finns två punkter som jag tycker är viktiga i samband med detta.

1. Att någon skrattar åt en situation betyder inte att personen inte upplever situationen som jobbig.
2. Man kan skratta bort egen ångest, ångest man själv väcker hos andra, eller ångest andra väcker hos en.

Jag har en bekant som har annan etnisk bakgrund än svensk, vilket märks på bland annat namnet och utseendet. Varje gång jag hamnar i umgänge med honom så tänker jag att nu kommer det en massa skämt om hens bakgrund, och det gör det alltid. Från personen själv, alltså. Hen påpekar ständigt sin bakgrund, skämtar till det, skojar på sin bakgrundsbekostnad. Jag tror att hen, om man frågade rakt ut, hade hävdat att hen inte alls upplever sin icke-svenskhet som jobbig eller hindrande. Jag tillåter mig leka amatörpsykolog och anar stora mängder ångestlindring.

Men vems ångest lindrar hen? Det kan mycket möjligt röra sig om egen ångest. Hen kanske tycker det är svinjobbigt att konfronteras med rasism och hens sätt att hantera blir att skämta om det. Någon annan hade kanske valt att tjafsa. För utomstående kan bortskämtandet leda till tankar av typen "min kompis N tycker inte alls det är jobbigt att vara icke-svensk, hen tar faktiskt själv upp det och skämtar om det!". Kära utomstående, kom gärna ihåg att bara för att N skrattar åt sin etnicitet, att A vitsar om sjukdom, eller att Y berättar anekdoter om tiden i en diktatur så är inte allt frid och fröjd för N, A och Y. Och kära utomstående, döm inte heller N, A och Y för att de hanterar sin ångest just på det sättet.

Det är också mycket möjligt att min bekant försöker lindra ångesten hen tror att hen väcker hos andra. Det är vanligt att personer upplever det som jobbigt att väcka ångest hos andra. De känner sig elaka som får andra att mp dåligt med sina egna problem. Så Y kanske berättar om misshandeln från sin partner, men avslutar med nåt muntert typ "nu har jag i alla fall nåt gemensamt med Rihanna!". Inte för att själv lindra sin ångest, utan för att Y märkte att samtalspartnern började bli upprörd, ledsen, eller visa empati. Personer som riskerar väcka andras ångest när de berättar om sin livssituation eller sin sjukdom kan lätt hamna i att ångestlindra genom skämt. Det är viktigt att inte ta det skämtandet för att allt är okej och att personen har en hälsosam distans.

Slutligen då, att lindra sin egen ångest över andras elände. Jag är en stark anhängade av principen "bara invandrare får skämta om invandrare". Delvis för att reta mina svensk-svenska polare, förvisso. Men också för att utsatta gruppers humor ofta är just ett sätt att hantera utsatthet och allt obehag som utsattheten medför. Samma skämt kan ha helt annan funktion i händerna på någon som inte själv har den utsatta positionen, inte minst kan den ha funktionen att lindra egen ångest. Det behöver inte handla om gruppen heller, det är exempelvis rätt vanligt att A berättar om sin diagnos till B som inte alls kan hantera det jobbiga beskedet, utan börjar skämta till det och försöker lätta upp sin egen ångest. Det är viktigt att komma ihåg att det inte är B:s ångest och behov som ska få prio i en sådan situation. För B är det viktigt att fundera på vems ångest skämtet skulle lindra. För vem kommer skämtet lätta den dåliga stämningen? För B? Att B:s ångest skämtats bort betyder inte alls att det var vad A behövde just då. Och B bör verkligen låta bli att se "men vadå, A skämtar ju om det" eller "jag har en kompis som är svart och hon skämtar om det hela tiden" som frikort till att skämta om sånt hen inte själv lider av.