Vad har jag som kvinna att erbjuda män?

Jag har senaste året, och framför allt månaden, haft nån sorts "nu får det vara nog"-känsla över att bli överkörd i samtal. Jag började observera hur samtal runt mig faktiskt ser ut och insåg att det inte bara var en känsla och upplevelse. Det var helt enkelt så att vissa avbröt, bytte ämne, tog plats, ställde inga frågor och visade inget intresse. Det fanns personer som uppmuntrade vissa att prata men tystade andra. Det hela var ganska könat. Och det var personer som, om man frågade dem rakt ut, hade sagt att de är mina polare och tycker såklart jag är bra och intressant människa.

Under midsommarfirandet hände ett par saker som spikade kistan. Den ena var en diskussion om brister i organisation inom vården där tre personer formellt deltog, och två personer hördes. Den ene jobbar med IT. Den andre läst ekonomi och har inte direkt jobbat i vuxen ålder. Den tredje var jag och blev avbruten, överröstad och inte lyssnad på.

Det andra var att jag då ett par dagar innan hade fått ett prestigeuppdrag som jag var stolt över. Jag insåg att jag inte ville berätta det i midsommarsällskapet eftersom det fanns stor risk att den nyheten skulle bli bortviftad, sänkt, och hanterat som någonting extremt ointressant.

Det var då nånstans jag verkligen kopplade att de aldrig kommer lyssna på mig och behandla mig som en värdefull intressant människa. (Inte alla på festen, men flera, och även en massa folk utanför just det sällskapet). Jag hade alltid trott att bara jag blev tillräckligt duktig, framgångsrik, och kollförsedd så skulle de börja lyssna. Men såklart var det inte så det funkade. Det var inte jag. Det var de. Jag gick hem, tänkte några varv, och skrev följande på Facebook.

Lystring, framför allt manliga vänner! 

Ni kanske har märkt att jag har funderat mycket på detta med utrymme man ger och tar på sistone. Det har ju alltid varit så att snubbar jag umgåtts med har getts och tagit sig mer utrymme än jag fått eller tagit. Inte alla snubbar alltid. Men övervägande snubbar. Nästan bara snubbar. Ofta har jag hamnat i konversationer med män som hävdar att de vill umgås med mig, men det slutar med att jag tillbringar mer än halva tiden med att lyssna och validera monologer. Och vid fyllda 30 är jag rätt less. 

Så hädanefter tänker jag sluta umgås med folk som behandlar mig som tråkig, ointressant, och som ensidig mottagare av deras tal. Så om du är manlig polare så föreslår jag att du ser till att jag får halva utrymmet i våra samtal och i vår relation. Du får visa intresse för sådant jag tycker är intressant. Du får ta och lyssna på vad jag har att säga. Och DU får se till att det blir så, det är verkligen inte för mycket begärt att du ska behandla dina vänner med respekt. Det är inte mitt jobb att se till att du kan bete dig. 

Om detta inte efterlevs tänker jag helt enkelt ta mig friheten att inte bli överkörd. Det kanske betyder att jag säger rakt ut att jag fått nog av dina utläggningar och att du inte ger mig utrymme att tänka högt. Det kanske betyder att jag inte kommer fika eller luncha med dig nåt mer. Det kanske betyder att jag reser mig och går mitt i ett samtal. Oartigt? Kanske det. Men det var du som började. Det är även oartigt att sno andras tid och energi utan att ge tillbaka. 

OBS att snygga killar eller snubbar jag ligger med kommer nog få särbehandling och få hålla monologer. Orättvist? Som fan. Men vad ska jag göra, jag gillar ju kuk och snygga snubbar! 

Känner du dig inte träffad? Va bra. Då kommer jag kanske inte resa mig och gå nästa gång vi möts på en fest!

Nu blev det väldigt mycket intro, för jag skulle egentligen skriva om en detalj här. Detta med undantaget för snygga snubbar och snubbar jag ligger med. Jag var beredd på att få mothugg där, att folk skulle klaga på att jag belönar snubbar som beter sig som as. Kanske till och med jag (som alla kvinnor alltid, you know) vill att män ska vara as mot mig för att jag ska se dem som attraktiva. Det var ingen som sade nåt, men det är intressant att tanken ens kom upp.

Det är så himla typiskt att just sex ses som den stora belöningen en kvinna kan ge en man. Inte sitt sällskap, tid, intressant konversation eller kloka tankar. Om jag fortsatte ligga med en man som håller monologer och inte bryr sig om min kompetens skulle det ses som att jag belönar honom, även om jag i övrigt knappt pratade med honom, aldrig gav honom nånting av mitt intellekt, min humor eller mitt engagemang i hans liv. Jag skulle aldrig visa honom tecknad film från Japan, jag skulle aldrig skrika med i Gangsta Gangsta med honom, jag skulle inte resa med honom och inte ens promenera genom sommarnattsstockholm, jag skulle inte berätta om min hemstad. Men det skulle ses som att jag belönar honom, om jag låg med honom. För det är ju det enda en man kan vilja ha ut av en kvinna.

Hur det går med projektet? Rätt bra, faktiskt. Har inte haft tillfälle att göra slut med polare än, men det kommer nog. Har däremot bara slutat lyssna och gått iväg vid ett antal tillfällen. Kändes fantastiskt på kort sikt och som sjukt bra val på lång sikt. Rekommenderas.