Amandra Andrews - My Life

För ungefär ett år sedan frågade Stef Gaines mig om jag kunde rita en serie till en webbserietidning som just då skulle ha tema "självbiografiskt". Jag tänkte såklart först göra nåt av min egna självbiografi, men kom inte på nåt roligt alls. Så jag gjorde det här. Det var tight deadline då, men det blev aldrig av att serien publicerades, så jag gör det här. Första serien jag hade gjort på fyra år. Fett nöjd mtp omständigheterna. 

Att bli till i kontakten med andra

Jag tror på individens kraft och makt att påverka sin situation. Jag tror också att individen inte finns. Jag tror på att man ska vara sig själv. Jag tror också inte att man är falsk om man är olika person med olika människor.

Jag tror att vilka vi är, vår personlighet och vårt så kallade sanna jag definieras till en stor del av vilka man umgås med. Jag upplever att det socialt är lite oklart med hur okej det ses. Å ena sidan kan man bli kallad falsk om man "anpassar" sig efter sammanhang. Å andra sida blir man socialt bestraffad för att inte passa in. Man kan bli anklagad för att "inte vara sig själv" sedan man börjat umgås med någon person. Man kan bli klandrad för att inte ha förändrats trots att att man inlett någon ny relation (även om dety oftast rör sig om relationsformen snarare än personen, dvs "blivit förälder", inte "blivit förälder till just precis individen Liam").

Hur som, jag tror verkligen att vilka vi umgås påverkar hur vi är. Att förändringar i uppvisad personlighet oftast inte är en fråga om att man anpassar sig, utan att man är olika med olika personer. Och det stannar förstås inte vid tillfällen när man aktivt umgås med personerna, vi påverkas av dem vi umgås med även när vi är med andra. Relationerna som är centrala i ens liv just då påverkar även hur man är i andra relationer, i andra situationer och sammanhang. De kommer påverka en framåt.

En av de mest givande sidorna av flersamhet i mitt liv är att jag kan vara på så många olika sätt parallellt, både "personlighetsmässigt" och sexuellt. Om jag får spekulera så tror jag inte att den här grejen är lika uppenbar i monogama relationer. Har man en partner i taget blir det kanske lätt att se skillnaderna hos sig själv som "perioder", som beroende av någon annan faktor än vilka ens närmaste var, eller vem man hade sex med. Klart att vissa förändringar är uppenbart relationsberoende, men jag tror man kan bli hemmablind och lätt missa andra förändringar och egenskaper.

När jag träffar ny partner som jag umgås mycket med så märker jag hur nya sidor kommer fram med den personen. Ofta så hade jag innan jag mött honom inte tänkt att jag är sådan, som gör de där sakerna jag gör med honom. De nya/nygamla sidorna känns fullt rimliga och Tanja-kongruenta i efterhand, men det är sällan jag på förhand skulle kunna förutsäga att jag skulle gå genom en sådan förändring. Nya sidor kommer fram, medan gamla sidorna också finns kvar i de relationerna jag redan har. Jag är så fruktansvärt glad att jag får uppleva det. Jag blir en mer intressant och komplex person. Jag får större förståelse för andra. Jag blir inte lika låst i vem jag är och inte är. Jag blir inte heller rädd för att förändras, att bete mig olika i olika situationer. Jag blir inte rädd att förlora mig själv. 

Vad har jag som kvinna att erbjuda män?

Jag har senaste året, och framför allt månaden, haft nån sorts "nu får det vara nog"-känsla över att bli överkörd i samtal. Jag började observera hur samtal runt mig faktiskt ser ut och insåg att det inte bara var en känsla och upplevelse. Det var helt enkelt så att vissa avbröt, bytte ämne, tog plats, ställde inga frågor och visade inget intresse. Det fanns personer som uppmuntrade vissa att prata men tystade andra. Det hela var ganska könat. Och det var personer som, om man frågade dem rakt ut, hade sagt att de är mina polare och tycker såklart jag är bra och intressant människa.

Under midsommarfirandet hände ett par saker som spikade kistan. Den ena var en diskussion om brister i organisation inom vården där tre personer formellt deltog, och två personer hördes. Den ene jobbar med IT. Den andre läst ekonomi och har inte direkt jobbat i vuxen ålder. Den tredje var jag och blev avbruten, överröstad och inte lyssnad på.

Det andra var att jag då ett par dagar innan hade fått ett prestigeuppdrag som jag var stolt över. Jag insåg att jag inte ville berätta det i midsommarsällskapet eftersom det fanns stor risk att den nyheten skulle bli bortviftad, sänkt, och hanterat som någonting extremt ointressant.

Det var då nånstans jag verkligen kopplade att de aldrig kommer lyssna på mig och behandla mig som en värdefull intressant människa. (Inte alla på festen, men flera, och även en massa folk utanför just det sällskapet). Jag hade alltid trott att bara jag blev tillräckligt duktig, framgångsrik, och kollförsedd så skulle de börja lyssna. Men såklart var det inte så det funkade. Det var inte jag. Det var de. Jag gick hem, tänkte några varv, och skrev följande på Facebook.

Lystring, framför allt manliga vänner! 

Ni kanske har märkt att jag har funderat mycket på detta med utrymme man ger och tar på sistone. Det har ju alltid varit så att snubbar jag umgåtts med har getts och tagit sig mer utrymme än jag fått eller tagit. Inte alla snubbar alltid. Men övervägande snubbar. Nästan bara snubbar. Ofta har jag hamnat i konversationer med män som hävdar att de vill umgås med mig, men det slutar med att jag tillbringar mer än halva tiden med att lyssna och validera monologer. Och vid fyllda 30 är jag rätt less. 

Så hädanefter tänker jag sluta umgås med folk som behandlar mig som tråkig, ointressant, och som ensidig mottagare av deras tal. Så om du är manlig polare så föreslår jag att du ser till att jag får halva utrymmet i våra samtal och i vår relation. Du får visa intresse för sådant jag tycker är intressant. Du får ta och lyssna på vad jag har att säga. Och DU får se till att det blir så, det är verkligen inte för mycket begärt att du ska behandla dina vänner med respekt. Det är inte mitt jobb att se till att du kan bete dig. 

Om detta inte efterlevs tänker jag helt enkelt ta mig friheten att inte bli överkörd. Det kanske betyder att jag säger rakt ut att jag fått nog av dina utläggningar och att du inte ger mig utrymme att tänka högt. Det kanske betyder att jag inte kommer fika eller luncha med dig nåt mer. Det kanske betyder att jag reser mig och går mitt i ett samtal. Oartigt? Kanske det. Men det var du som började. Det är även oartigt att sno andras tid och energi utan att ge tillbaka. 

OBS att snygga killar eller snubbar jag ligger med kommer nog få särbehandling och få hålla monologer. Orättvist? Som fan. Men vad ska jag göra, jag gillar ju kuk och snygga snubbar! 

Känner du dig inte träffad? Va bra. Då kommer jag kanske inte resa mig och gå nästa gång vi möts på en fest!

Nu blev det väldigt mycket intro, för jag skulle egentligen skriva om en detalj här. Detta med undantaget för snygga snubbar och snubbar jag ligger med. Jag var beredd på att få mothugg där, att folk skulle klaga på att jag belönar snubbar som beter sig som as. Kanske till och med jag (som alla kvinnor alltid, you know) vill att män ska vara as mot mig för att jag ska se dem som attraktiva. Det var ingen som sade nåt, men det är intressant att tanken ens kom upp.

Det är så himla typiskt att just sex ses som den stora belöningen en kvinna kan ge en man. Inte sitt sällskap, tid, intressant konversation eller kloka tankar. Om jag fortsatte ligga med en man som håller monologer och inte bryr sig om min kompetens skulle det ses som att jag belönar honom, även om jag i övrigt knappt pratade med honom, aldrig gav honom nånting av mitt intellekt, min humor eller mitt engagemang i hans liv. Jag skulle aldrig visa honom tecknad film från Japan, jag skulle aldrig skrika med i Gangsta Gangsta med honom, jag skulle inte resa med honom och inte ens promenera genom sommarnattsstockholm, jag skulle inte berätta om min hemstad. Men det skulle ses som att jag belönar honom, om jag låg med honom. För det är ju det enda en man kan vilja ha ut av en kvinna.

Hur det går med projektet? Rätt bra, faktiskt. Har inte haft tillfälle att göra slut med polare än, men det kommer nog. Har däremot bara slutat lyssna och gått iväg vid ett antal tillfällen. Kändes fantastiskt på kort sikt och som sjukt bra val på lång sikt. Rekommenderas.

Vems ångest skämtar du bort?

Ibland har jag perioder där jag verkligen inte känner för att skriva offentligt. Allt känns så banalt och tråkigt bara. Ska försöka slå mig ur det här with a little something om ångest och humor.

Jag jobbar bland annat på en mottagning för specifikt personer med ångest- och depressionsbesvär. Utomstående icke-psykologer kan ibland undra om det inte blir tungt, men jag tycker inte att det blir det. De flesta blir ju bättre relativt snabbt, och det är fantastiskt att kunna se det. Men visst, i början av en kontakt kan det finnas mycket som är tungt och ledsamt. Men jag har märkt en sak som säkert är en självklarhet för andra, men för mig var det en färsk observation. Personer vars problem är främst depression kan faktiskt vara lite tunga i början. Det ligger en tung dövande filt över rummet, man kan nästan ta på depressionen, man måste kämpa sig genom den, den suger energi ur den. Det är ju precis vad depression handlar om, det är därför dessa personer söker hjälp.

Ångestpatienter är däremot ofta väldigt roliga. Det är mer energi, det är mer fart och upp och ner, och framför allt är det väldigt mycket humor och skratt. För ett väldigt vanligt sätt att hantera ångest är att skämta, skoja bort. Precis som med alla sätt att hantera problem så finns det sällan sätt som är fel i sig. Däremot kan vissa metoder vara dåliga för en i längden. Ibland är mitt jobb att få personen att sluta skratta och börja ta sin ångest på allvar för att kunna bemöta den och hantera den. Ibland blir humorn en del i behandlingen.

Det finns två punkter som jag tycker är viktiga i samband med detta.

1. Att någon skrattar åt en situation betyder inte att personen inte upplever situationen som jobbig.
2. Man kan skratta bort egen ångest, ångest man själv väcker hos andra, eller ångest andra väcker hos en.

Jag har en bekant som har annan etnisk bakgrund än svensk, vilket märks på bland annat namnet och utseendet. Varje gång jag hamnar i umgänge med honom så tänker jag att nu kommer det en massa skämt om hens bakgrund, och det gör det alltid. Från personen själv, alltså. Hen påpekar ständigt sin bakgrund, skämtar till det, skojar på sin bakgrundsbekostnad. Jag tror att hen, om man frågade rakt ut, hade hävdat att hen inte alls upplever sin icke-svenskhet som jobbig eller hindrande. Jag tillåter mig leka amatörpsykolog och anar stora mängder ångestlindring.

Men vems ångest lindrar hen? Det kan mycket möjligt röra sig om egen ångest. Hen kanske tycker det är svinjobbigt att konfronteras med rasism och hens sätt att hantera blir att skämta om det. Någon annan hade kanske valt att tjafsa. För utomstående kan bortskämtandet leda till tankar av typen "min kompis N tycker inte alls det är jobbigt att vara icke-svensk, hen tar faktiskt själv upp det och skämtar om det!". Kära utomstående, kom gärna ihåg att bara för att N skrattar åt sin etnicitet, att A vitsar om sjukdom, eller att Y berättar anekdoter om tiden i en diktatur så är inte allt frid och fröjd för N, A och Y. Och kära utomstående, döm inte heller N, A och Y för att de hanterar sin ångest just på det sättet.

Det är också mycket möjligt att min bekant försöker lindra ångesten hen tror att hen väcker hos andra. Det är vanligt att personer upplever det som jobbigt att väcka ångest hos andra. De känner sig elaka som får andra att mp dåligt med sina egna problem. Så Y kanske berättar om misshandeln från sin partner, men avslutar med nåt muntert typ "nu har jag i alla fall nåt gemensamt med Rihanna!". Inte för att själv lindra sin ångest, utan för att Y märkte att samtalspartnern började bli upprörd, ledsen, eller visa empati. Personer som riskerar väcka andras ångest när de berättar om sin livssituation eller sin sjukdom kan lätt hamna i att ångestlindra genom skämt. Det är viktigt att inte ta det skämtandet för att allt är okej och att personen har en hälsosam distans.

Slutligen då, att lindra sin egen ångest över andras elände. Jag är en stark anhängade av principen "bara invandrare får skämta om invandrare". Delvis för att reta mina svensk-svenska polare, förvisso. Men också för att utsatta gruppers humor ofta är just ett sätt att hantera utsatthet och allt obehag som utsattheten medför. Samma skämt kan ha helt annan funktion i händerna på någon som inte själv har den utsatta positionen, inte minst kan den ha funktionen att lindra egen ångest. Det behöver inte handla om gruppen heller, det är exempelvis rätt vanligt att A berättar om sin diagnos till B som inte alls kan hantera det jobbiga beskedet, utan börjar skämta till det och försöker lätta upp sin egen ångest. Det är viktigt att komma ihåg att det inte är B:s ångest och behov som ska få prio i en sådan situation. För B är det viktigt att fundera på vems ångest skämtet skulle lindra. För vem kommer skämtet lätta den dåliga stämningen? För B? Att B:s ångest skämtats bort betyder inte alls att det var vad A behövde just då. Och B bör verkligen låta bli att se "men vadå, A skämtar ju om det" eller "jag har en kompis som är svart och hon skämtar om det hela tiden" som frikort till att skämta om sånt hen inte själv lider av.