[Viktigt] Lolita

Från en drive jag hade 2006 att rita en illustration till varje bok jag läste. Kom tyvärr av mig innan jag svepte Roman om ett brott-böckerna.

Jag: Den blev ett sådant central, viktig, bok för mig. Jag läste ju den när jag var femton.
Iggy: Och insåg att du var en mycket speciell flicka?
Jag: Helt tvärtom, jag insåg att jag inte var det.

Stanley Kubrick dog 1999, veckor innan min femtonårsdag. Teve och Cinemateket ordnade Kubrick-special och min styvpappa förbjöd mig att se A Clockwork Orange när SVT sände den, han sade att det var en massa våld och porr. Jag var upprörd, men nästan ännu mer chockad - det måste ha varit första gången någonsin som någon förälder försökte att aktivt censurera vilken kultur jag fick ta del av. Jag såg filmen ändå, på något sätt, och Lolita såg jag nog på Cinemateket när de hade hyllningsvecka senare.

Jag gick i åttan och avskydde min svensklärare. Hon är än idag en av de väldigt få människor som jag uppriktigt vill illa. Läraren kunde rätta fel, men kunde inte uppmuntra eller känna igen kreativitet och talang för att uttrycka sig. Jag var ett begåvat understimulerat barn som vid Kubricks död hade läst Lolita på svenska, fyra år efter att jag kom till landet. Hon lyckades inte döda språklusten i mig, men hon måste ha hunnit släcka många elever innan hon fick en mer administrativ position. Mina två kompisar i klassen gick i annan svenskgrupp och av en slump blev de inblandade i att hjälpa författaren Mats Wahl med ett projekt. De fick göra det på svensktimmarna, och jag lyckades haka på.

Mats Wahl är kanske personen som man främst ska tacka för att jag fortsatte skriva. Han uppmuntrade mitt skrivande, jag fick hans mailadress och små novelluppdrag. Vi höll kontakt i något halvår innan den rann ut i sanden, på mitt initiativ (om ordet initiativ är användbart här). Nu när jag tänker tillbaka inser jag att jag borde skicka honom ett brev och tacka honom för det han gjort för mig. När man talar om ungdomar på glid talar man om vikten av att någon vuxen ser dem. Det Wahl gjorde i praktiken var inget stort - han läste ett par A4:or, skrev några kommentarer och vänliga ord. Men han såg mig.

Som tack för hjälpen med projektet fick vi varsin presentcheck på Akademibokhandeln. Jag minns precis vilka böcker jag köpte, och känner mig ett halvt liv senare väldigt nöjd över högstadieprettots urval: A Clockwork Orange, Lolita, och en Taschen-tegelsten med titeln The Male Nude. Lolita var på engelska den här gången, man ska ju läsa på originalspråket i den åldern.

Den sommaren var jag femton, jag läste Lolita, och världen omkring mig utgjorde en perfekt kuliss för min coming-of-age. Jag hittade porr på styvpappas dator - tjejer med tofsar och bildnamn med mycket "teen" i. Jag minns att det jag reagerade mest på var hur klyschigt det var, och hur lustigt i ljuset av boken (han har dock aldrig visat mig sådant intresse alls). Jag åkte ner till Svarta havet och umgicks med pappa som visserligen var van att se mig med långa intervall, men skillnaden mellan hösten 1997 och sommaren 1999 var uppenbart svårast att smälta. Jag läste Lolita på engelska på bussen, och för min enormt intellektuelle men enspråkige far måste det ha varit den klaraste bilden av att hans dotter gled ifrån honom. Ett av sommarens största hits som spelades på alla strandcaféerna var Alsous Зимний сон, enda gången jag sett en ung kvinnlig artist faktiskt spela Lolita när hon spelar lolita (och som Lana Del Rey senare visar Alsou att man inte spelar Lolita med tunn röst och fnitter).

Jag låg på stranden i Anapa och skrev på en liten novell jag sedan skickade till Wahl - om den fula ankungens alldeles vanliga syskon, som aldrig blev mobbad eller sedd. Liksom Wahl gav mig styrka att fortsätta skriva trots att jag inte till fullo behärskade språket har Nabokov betytt mycket för mitt skrivande. Inte för sitt sätt att skriva just, men för att originalspråket för Lolita var engelska. Nabokov var förvisso flerspråkig från sin borgerliga barndom, men för mig var det oerhört viktigt att han, en rysk expat, kunde skriva en roman på sitt nya lands språk. Inte vilken roman som helst heller, Lolita var inte bara känd för innehållet utan just för hur Nabokov behärskade språket. Det var oerhört viktigt för mig, jag behövde en sådan person i mitt liv. Med otrolig lättnad tänker jag nu på att jag hade tur som inte upptäckte Ayn Rand på högstadiet.

Jag förstod den magin som Nabokov beskriver hos nymfetter, och jag förstod också att jag inte hade den. Jag visste att jag inte var ett sådant väsen, och från Lolita kunde jag ta avstamp till att bli en kvinna som skapar sig själv, en kvinna som inte förtrollar, inte en musa. (Vill ni ha en snyggful metafor? Jag är inte en kvinna som har en mystisk dragningskraft för män för att hennes själ är ett svart hål.) När jag var femton var jag klumpig och plufsig, inte vän eller feminin, verkligen inte magisk. Det finns en bild på mig från den sommaren som jag fullständigt älskar just för att ingenting hos mig är tilldragande.

VDNKh, Moskva, 1999

Jag mindes mig själv som sådan mycket länge, trodde att jag aldrig varit ett särskilt attraktivt barn. Sedan fick jag se fotoalbum från 1996-97 och insåg att det någonstans vid 13 gick en tydlig gräns. På foton efter är jag den unga kvinnan jag minns - rödblossig, med fettigt hår och knubbiga knän och total frånvaro av charm till utseendet och sättet. Men på foton där jag är 11-12, precis innan puberteten slog till på allvar, ser jag helt annorlunda ut. Lugn, och glad, och med någon sorts naturlig attraktionskraft (inte nödvändigtvis sexuell, bara insugande) som jag inte visste att jag någonsin haft tills jag såg bilderna i vuxen ålder.

När Lana Del Rey slog föll jag hårt och självklart. Referenserna till Lolita hörde jag förstås direkt, men hela konceptet, hela trubbelkvinnan, är Lolita som har vuxit upp. En fristående fortsättning. Det är samma cynism, samma medvetenhet om den sexuella attraktionskraften man har och hur lite gott den för med sig, samma americana. Jag kan inte slita mig, och jag vet alldeles tydlig att det inte är den kvinnan jag är.

***

När jag var barn, under det tidigaste nittiotalet, fanns det en barntidskrift som hette Трамвай (som i Tramway, alltså spårvagn). Det var svårt att prenumerera på tidskrifter då, allting var ett kaos. Tidningen överlevde inte längre än tre år, men är än idag bland den bästa barnkulturen jag varit mer om. Tidskriften var aldrig tråkig eller vuxen, men den tog barn på allvar. De tog upp filosofi, traditioner, det absurda. Det fanns så mycket som var intressant eller roligt, utan att man kunde sätta fingret på det. Jag hittade några gamla nummer, delvis sönderdragna av mina yngre kusiner, under ett besök i Lettland.

När jag bläddrade hittade jag en liten berättelse om en pojke och en flicka som möttes på en strand. Det var en gullig historia om två barns förälskelse som jag mindes från den tiden jag läste tidningen som barn. Nu lade jag märke till ytterligare sak, en liten fotnot som förklarade var texten kom ifrån. Berättelsen var ett utdrag ur Nabokovs självbiografi. "När du blir stor kan du läsa fler böcker av Vladimir Nabokov" stod det. "Exempelvis Lolita".