31 animédagar: hamstring och att tvinga sig genom animé

Dag 5: Hur viktigt är animesamlandet för dig? För de flesta svenskar är animetittande nästan oskiljaktigt från piratkopiering, det ska erkännas. Förutom piratkopieringen finns också laglig "streaming". Men det finns ändå många av oss som inte riktigt kan låta bli att uppskatta synen av en bokhylla full med anime och manga. Är samlande på figurer, DVD-volymer, mangapocket eller andra relaterade saker en viktig del av din hobby – eller ligger allt i verken? Köper du hellre en T-tröja och en affisch än en film? Varför samlar du? För att stödja industrin? För att det ser fint ut med en lyxig Blu-ray-utgåva? Eller för att visa vem du är genom din filmhylla? 

Det här är faktiskt en aktuell fråga. Som sagt är jag ju nuförtiden med jobb, och kan egentligen köpa saker. På gymnasiet och första åren på högskolan var det viktigt att köpa animé man tyckte om. Jag sparade i ett halvår för att ha råd med en regionfri DVD-spelare och CowboyBebop-boxen. Jag beställde Otaku no Video från utomlands, vilket på den tiden inte var trivialt. Problemet är, förstås, att tekniken ändras. Att ladda ner är enklare och kvaliteten blir bättre. Och jag som sett VHS och DVD passera är lagom pepp på att köpa dyra BluRay-skivor. Jag har inte ens en spelare. Och jag ser typ aldrig på DVD, har inte vanan. Jag har en bra och sällsynt TV-serie som jag hittade på DVD som är svår att ladda ner, och jag vill egentligen se om den, men det blir aldrig av för jag har inte vanan inne. 

Manga känns däremot som rimligare att köpa, och Thomas hjärta som snart kommer på engelska ska inhandlas omedelbums. Min Versailles ros-manga ska ingenstans från min bokhylla. Så fort jag omgorkar ska jag köpa Dance till tomorow, så serieteket kan få ha sin ifred. 

Animémässigt blir den mest en symbolisk fetischhandling att köpa serier, men jag tror jag ska ta och skaffa den nya Utenautgåvan. Jag har förut bara haft box 2 och 3 av tre, och dessutom har en person lånat box 3 för typ fem år sedan och jag har fortfarande inte fått den tillbaka. Sen verkar det som att Versailles ros-animén kommer på engelska iår, och den har jag dessutom inte ens sett på fem år minst. Galxhjältarna ska ju ha kommit på franska, och jag är lite sugen, men det blir i så fall rent stöd- skrytköp. 

Dag 6: Har du någonsin tvingat dig igenom en hel anime som du hade svårt att se? Vad tyckte du om den efteråt? 

"Bra medicin smakar alltid beskt" lyder ett japanskt ordspråk (fast på japanska då), men det är ju knappast sant att allt som är beskt är medicin. Dagens fråga gäller de där "beska" animeserierna och -filmerna som vissa av er säkert har sett, något som ni hade svårt att se – kanske för att det var dåligt, kanske för att det "kom för nära" eller var plågsamt pinsamt, kanske för att det var så bra att ni aldrig kände er redo – men till slut tog er igenom. Hur kändes det efteråt? Ångrade ni er, eller tyckte ni att ni borde ha gjort det tidigare?

I mitten av 00-talet blev det väldigt populärt med någonting som kallades Suzumiya Haruhis melankoli. Det verkade fullständigt ointressant, men det visade sig snart att det här var mer än en populär animé. Det var någon sorts ikon, vattendelare, ett verk som definierade animédecenniet. "Suzumiya Haruhi är nya generationens Evangelion", konstaterade en rysk animéprofil, och tillade "sådan generation - sådant evangelium". För ett par år sedan insåg jag att det var dags att ge den en chans. Jag laddade ner 26 avsnitt, jag såg ett, jag ville inte längre. Research visade dock snabbt på att det egentligen bara fanns 13 avsnitt, fast de kom i antingen kronologisk eller icke-kronologisk ordning. Jag kände en oerhörd lättnad - trekvart per dag och så skulle jag klara av hela serien på en vecka. Det verkade inte omöjligt. 

Jag har fortfarande inte sett mer än 6-7 avsnitt. Nej. Bara nej.