Om polyparlörer och andra rutor i polyartikelbingo

Måndag morgon loggade jag in på Polyheart för att kolla om nån bryr sig om att jag ska föreläsa om poly på fredag. Där möttes jag av informationen att Dagens Nyheter skulle ha en Insidan-serie om poly. Där och då såg jag dagens tröttaste tidningsupplevelse framför mig. Okej, det skulle vara någon smånördig, och som fann poly och nu umgås mycket i polykretsar. Det skulle stå att det inte bara handlar om sex, och så skulle man diskutera hur polys gör med svartsjuka. Och ordlista.

Med konstaterat polyartikelbingo började jag gnälla på Twitter redan på pendeln in till jobbet. Jag mötte invändningar och det blev spännande diskussioner. Nu ska jag på fler tecken artikulera vad jag tycker är problemet med såväl gårdagens som dagens artikel. Alla artiklar i serien (även kommande) finns här.

Var börjar vi? Kanske från ordlistan. Det är ju den som är roligast att lol:a åt för att kreplits. Den sammanfattar också allt som jag har svårt för när media belyser poly. Mitt problem är att poly framställs som en subkultur eller en krets. Ja, det finns polysubkultur och kretsar, men poly är inte de, poly är ett sätt att ordna relationer. Många sätt, till och med. Är man insatt är det förhoppningsvis uppenbart att man inte behöver ha med kretsar eller subkultur all göra för att leva poly. Men artiklarna riktar sig inte till de insatta.

Så vad mer förmedlar "Polyamori - och andra begrepp i polysfären"? (Polysfären - ni vet, sfären? Den som finns? The sfären?) Att det finns termer man behöver kunna för att vara med i gruppen och prata om poly. Fact: nä, det finns inte. Man kan prata om poly superbra utan att använda ordet poly. Man kan verkligen prata om poly jättebra utan att använda orden "metamour", "vätskeförbund" och "kreplits". Det senare är någon sorts enhet för tid och energi som säkerligen funkar jättebra i Kristers kompiskrets, men nu låter det som att det är någon sorts vedertagen term i någon sorts polysammanhang.

Att polysfären har viss terminologi förstärker inte bara bilden av att poly är en krets, utan dessutom bilden av att poly är kompicerat, akademiskt, och svårbegripligt. Det förstärks av att ungefär alla existerande intervjuer med polylevande har inslag om svartsjuka och att poly inte bara är enkelt och roligt. Vi matas dagligen av bilder av monogama par som inte fungerar perfekt (vad annars skulle skvallerpressen leva av?), men monogamin kommer obelyst undan. När ett polypar berättar att de sökte lite stöd och råd på nätet så är det förstås polycommunityn. Polypar får polyproblem och går ut på polyinternet. När monogama par gör samma sak på Familjeliv är det förstås inte monoproblem de har och inte ett monoforum de söker sig till.

Man kan invända att det är ett rimligt sätt att skriva i en artikelserie om poly. Ja, och så länge vi har atikelserier om tossiga polys som hanterar svartsjuka så kommer poly förstås belysas som någonting subkulturellt, komplicerat och orelaterat till de flestas verklighet. Orelaterat och omöjligt att relatera, för polys verkar ju mest umgås med andra polymänniskor, och när de vandrar bland oss är de hemliga.

För mig har poly alltid handlat om mitt val och mitt liv, och därför har jag aldrig behövt en polyrörelse eller velat bli representerad av eller förknippad med personer som framställer poly som en subkultur. Om någon tvivlar på att jag förknippas med en polybild som man ser i media kan jag berätta en anekdot. När min nuvarande kille beskrev mig för en kompis tidigt i relationen sa kompisen "hon låter som en lajvare". Så. Talande. Både för att det finns en mediebild av organiserade lajvarlika polypersoner, och att jag förknippas med dem.

Jag vill inte förknippas med lajvare, kreplits eller polysfärer. Både för att jag har svårt för att förknippas med grupper (utom lite studentorkestrare och manganördar) och för att det vore missvisande. Jag vill leva mitt liv som jag vill och älska vem jag vill. Just jag har alltid varit väldigt trygg i det. Men hade jag behövt lite stöd i det, hade jag behövt en putt i form av att i media se att det finns såna som jag, så hade jag snarare blivit avskräckt av det som normalt visas. Den typen av rapportering hade fått mig att känna att jag vet inte vad jag är, men nu vet jag att i alla fall inte är poly. Man skulle kunna tänka sig att jag är ett undantag, att de flesta poly ändå vill hänga i någon sorts polykrets. Men jag känner nog ett tiotal personer som lever eller har levt icke-monogamt utan att röra något polycommunity med en pinne.

Mina klagomål är inte anklagelser mot polyfolk som ställer upp i artiklar. All kredd till dem. Det är sättet man skriver som jag har problem med. För givetvis är föreningsaktiva lättare att hitta som journalist. Mig hittar journalister ibland genom bloggen, men för att hitta mina oorganiserade polybekanta skulle man verkligen behöva anstränga sig.

Det blir även lätt att hitta på topp tre spontanaste frågor ("hur gör ni med svartsjuka.."), det är roligt att skriva ordlista med lustiga begrepp och det är jobbigt att stanna upp och reflektera. Som poly tänker man lätt att det viktigaste är ju ändå att poly får synas i media, och svarar glatt på journalistens platta frågor om "hur gör polys" utan att tänka att man i och med det representerar alla polys på jorden i läsarnas ögon. Resultatet blir ännu en artikel om att poly är lätt men också svårt (!!!) (!!) (svårt!!) och som poly kommunicerar man och hanterar svartsjuka istället för att ha jättemycket sex med en massa folk. Eftersom man kommunicerar så mycket behövs det en parlör för att prata med polys. Kul fakta: i polysfären finns det en SI-enhet som beskriver både tid och energi.

Okej, det sista var omoget. Men jag orkar inte vara mogen när en av våra största tidningar publicerar en text som kommer att få folk att förknippa mig med kreplits.

***

På fredag kommer jag att försöka prata om poly på ett annat sätt. Kanske inte bättre, men jag ska verkligen försöka hoppa bort från klyschorna och prata lite om det viktiga. Hur kan relationer se ut? Varför då? Kom om du vill.

En kommentar som kan komma när man klagar på hur poly framställs i media är "men ställ upp själv då". Been there, flera gånger. Här får ni en anekdot.

För fyra år sedan intervjuades jag för ett program i (gissar jag) P3. Det gick helt okej, de spelade in och sände ett par dagar senare. En kompis till mig berättade sedan att han hört programmet och tydligen tyckte programledaren att det var en bra idé att efter det inslaget köra en liten käck sammanfattning av intervjun och avsluta med "don't spread yourself too thin".