#2 Felskickat SMS

Nu ska jag berätta en historia ur mitt relationsliv. Den är rolig.

En sak många av er kanske inte vet att jag är, som flickvän, ganska... eldig är väl det positiva sättet att uttrycka det på. Eller till exempel att jag är i kontakt med mina känslor och tydligt kommunicerar dem. Det är också ett sätt. Eller att jag är hysterisk psykobitch. Det blir helt enkelt dramalama ibland när man är ihop med mig. Som den gången då.

Den dagen skulle jag och killen efter jobbet först på Skansen och sen på jampub där vi ämnade dansa. Bästa dagen! Jag satt på jobbet och han sms:ade och frågade om var vi skulle ses. Jag började skriva "Kom hit", men sedan kom jag på att jag skulle säga mer saker också, så jag ringde istället. Vi sågs, vi gick på Skansen, det småduggade och sälarna var fåniga och man fick se hela två duttrar. Bra start på kvällen, och bättre skulle vi bli.

Vi kom till puben, bytte om till danskläder, började dansa... utan att gå in på detaljer kan man väl säga att det råkade sägas fel saker och två danser senare rusade jag ner för trappan, och VILL INTE SE DIG och klädde på mig och kutade till tunnelbanan och skulle hem och vara fruktansvärd sårad. Jag hade för all del anledning att vara ledsen, men jag hade också kunnat stanna kvar och prata med killen och inte säga en massa bitterheter tillbaka. Man kan faktiskt bråka utan att krossa porslin, smälla i dörrar och slänga av sig dansskor.

Jag stod på perrongen och väntade på pendeln. Killen hade förstås försökt ringa, och jag hade förstås inte svarat, för jag skulle vara omöjlig. Nu fick jag plötsligt ett SMS. Jag öppnade messet och började läsa. Han bad om ursäkt. Jag skulle inte låta honom komma undan med ett futtigt SMS, jag...

...

Jag har en iPhone. SMS-funktionen ser ut som ett chattfönster, ungefär, så har man skrivit någonting så står det kvar och väntar på att man ska komma tillbaka, skriva klart, skicka eller radera.

Jag läste förlåtförlåt-SMS:et, men hjärnan uppfattade att det stod någonting i skrivfältet, och hjärnan uppfattade att det skulle skickas. Plötsligt hade min tumme utan min inblandning tryckt på skicka-knappen och jag stod där som ett fån, tittandes på hur SMS:et skickades och blev till en grön pratbubbla. Jag hade inte hjärta att skicka ett till och berätta var "Kom hit" kom ifrån. Det fanns inget annat att göra än att kapitulera, inse att öde inte ville att jag skulle bråka, åka hem och vänta på killen. Jag berättade förstås omedelbart för nu var allt okej och det var faktiskt en fruktansvärt roligt.

Det här är min andra bästa felmess-historia. Min första bästa har med samma kille att göra, men den berättar jag kanske en annan gång. Fast jag varnar, den är en ganska konventionell pinsams SMS-historia, inte alls lika dramaturgiskt roligt som den här.