Hur jag bodde

Finns en grej (an act, hade man sagt på engelska) jag brukar köra med min kille som handlar om att jag pratar om att han växte upp i slott och jag var fattig (med darr på rösten). Så också nyligen när killen packade för segling med familjen och jag pratade om att jag aldrig seglat, och inte vill heller för det finns ingen dusch. Under uppräkning av aktiviteter som inte innehåller dusch kom tältning upp och jag kom på att jag aldrig har tältat mer än en natt i streck. Som argument framförde jag följande: "När vi var fattiga HADE VI INGET TÄLT! Och sen när jag är rik vill jag inte va nånstans utan DUSCH!".

Och det var typ då jag kom att tänka på att jag faktiskt inte hade dusch som liten.

Jag tänkte jag ska berätta lite hur jag bodde som liten. Kan vara lite kul för er att veta.

Jag föddes som bekant i Leningrad 1984. Mina föräldrar pluggade på högskola och bodde i studentkorridor. Eftersom mamma var studentaktiv lyckades hon ordna att familjen fick ett eget rum. Nio kvadrat var det. Med toa och kök i korridoren, och dusch och tvättstuga i källaren. Vi hade en teve också, den var svartvit och man bytte kanal med en vridkontroll fram. Utom teven fanns kackerlackor. En av mina första meningar löd ungefär "kackerlacka, slå med toffla" ("атаан тапком бибить"). På natten sprang de på taket och ramlade ibland ner.

När jag var tre flyttade mamma till Lettland för att jobba. Och jag, då. Först hade vi ingen bostad och bodde i mormors tvåa, med mormors man och min moster i äldre tonåren. Sen fick jag och mamma rum i korridor.

Bostad, såväl som dagis, var på den tiden ofta kopplad till var man jobbade. Mamma jobbade på Biolar och bodde i Biolarkorridor, och jag gick på Biolardagis, så många av mina dagiskompisar bodde i samma hus. Det var faktiskt jättebra att bo i korridor som barn för man kunde leka i trapporna och korridoren nästan som utomhus. Hoppa hopprep på vintern och så.

Rummet var avgränsat av en garderob i två delar. En farstu och matbord, och så resten. Mamma sov på bäddsoffa, jag på bäddfåtölj. Ville man ringa fick man gå ner till vaktisen, vilket jag har uppfattat var lite besvärande när jag var typ fem och hade över 40 i feber. Teven var kvar och mamma ställde in den på rätt kanal de gångerna jag skulle vara ensam hemma, för kontrollen var för trög för mig. Annars - två kök, ett i varje ände av korriddoren. Två toa och badrum, en herrarnas och en damernas. Toan var ett stort rum med tre toastolar bredvid varann.  Badrummet var ett stort rum med handfat och så... Jag vet inte om det finns ett ord, men det var liksom byggd en kant som avgränsade ett kaklat utrymme med kranar. Jag antar att man skulle sitta på kanten och plaska på sig vatten från kranarna. Dusch fanns i källaren, så när jag skulle tvätta håret (en gång i veckan typ)  gick vi antingen dit eller till mormor ett par hundra meter bort. Hon hade badkar.

Fabriken byggde även nya bostäder på andra sidan stan, Nya Sidan kallades den. En och en började familjerna från korridorbostaden flytta till nybyggda lägenheter. Mina sista år på dagis bodde i stort sett alla mina dagiskompisar i hus runt samma gård på Nya Sidan, och jag och mamma var kvar. Mamma lyckades hyra rummet bredvid som lekrum för mig. Jag hade en matta på golvet och mina leksaker, det var allt. Det var också fruktansvärt lyxigt med så mycket stort tomt eget utrymme.


När jag var runt åtta var det inte sovjet längre. Många av mammas kompisar var precis som hon inflyttade unga ingenjörer, och de skyndade sig tillbaka till där de hade släkt. Korridorhusen blev tommare, och man bestämde att de sista som bodde i vårt skulle flytta till ett annat. Jag grät i skolan när jag fick veta att vi skulle flytta. Skolvaktisen frågade min dåvarande bästis varför jag bölade. Dåvarande bästisen svarade "hon måste flytta från korridor". Vaktisen tyckte jag var knäpp.

Nya rummet var på 18 kvadrat, och gick samma planering till mötes som det förra, men en garderob. Vi bodde nära köket och kackerlacksproblemet var större än i förra huset. Jag utvecklade mer och mer aversion mot de djuren ju äldre jag blev, och det började närma sig rätt otrevlig fobi när jag flyttade. En del av problemet var just att jag inte klarade att slå ihjäl dem, för att den enda saken som var värre än en levande kackerlacka var en halvdöd en som vägrade dö ordentligt. Nuförtiden har jag lite kackerlackfobi och skämtar gärna om den, varpå vissa ibland tycker jag är en tönt. Då berättar jag hur de kunde springa upp för en hand och sen sked när man åt.

Förutom köket fanns det dusch i källaren, och badrum med liknande upplägg som i förra huset, och toaletter med bås i grönmålad spånskiva. Ibland glömde grannarna spola när de bajsat. Ofta luktade det fyllepiss. Jag vågar än inte fråga mamma hur hon hanterade detta med mens. För att jag inte skulle behöva gå ut från rummet ensam på natten om jag behövde gå på toa hade jag en grön plasthink i farstudelen av rummet. Jag tvättade mig också över den på kvällarna, men varmvatten från en plastkanna. Kisshinken var bra att ha när mamma var borta och jag ville kunna sträcktitta på teve utan att behöva gå ut och låsa rummet och allt.

I det här huset bodde det betydligt mer blandad klientell än i det förra. Där var det mest personer som jobbade i kemiindustrin. Här var det alla möjliga som inte hade lägenhet. Ensamstående mammor, musiklärarinnan från dagiset, en kvinna som fyllde sitt rum med papper, barnfamiljer. Jag fick putta ut en stupfull man från rummet en gång när dörren var olåst, annars undvek man mest alkisarna så gott man kunde. En gång när jag skulle ner till vaktisen och ringa såg jag en dängd kattunge som nån hade svingat i svansen och drämt i golvet. När mamma började träffa en svensk frågade han vad hennes nummer var och hon kunde ärligt svara att hon inte hade nån telefon. Fast sedan fick vi faktiskt telefon på rummet, jag var tio-elva någonting.

Vi flyttade julen 1995.

PS. Det skulle finnas en punchline, men jag orkade inte just nu.