50 Shades of Grey

Så jag har alltså läst 50 Shades of Grey. För er som missat fenomenet är det en bok som blivit en oväntad bästsäljare i engelskspråkiga sammanhang, eftersom den är tantsnusk med BDSM-inslag som från början var ett Twilight-fanfic. Jag hade läst massor av den i amerikanska kultursammanhang (som webbtidningen Salon eller Dan Savage-spalter), så innan jag började läsa hade jag en uppfattning:

Den är pissdålig och illa skriven. Den handlar om att en äldre affärsman skriver sexslavkontrakt med en ung kvinnlig oskuld. Den har lett till att BDSM-sex har blivit trendigt fast den ger en dålig bild av BDSM, bland annat för att Greys preferenser patologiseras och förankras i att han hade dålig barndom. Det är typ massa porr i den, och repotitiva sexscener, dessutom. Det är feministiskt tveksamt att så många kvinnor tycker den är sexig eftersom den ju handlar om yngre kvinna som är sexslav. Typ.

Ja, så jag tog och läste den. I alla fall en PDF som en onlinebekant generöst delade av sig med. Med tanke på att PDF:en inte bara skrek efter redaktör, utan även elementär korrläsning kan jag inte garantera att det var precis samma grej som man får i tryck. 

Min föhandsuppfattning stämde inte i en del avseenden. Det första stämde dock - boken var fruktansvärt illa skriven. Tråkigt, för det fanns faktiskt litterära kvaliteer som under en bestämd redaktörspiska hade kunnat göra boken acceptabel, om än inte bra. När de nyförälskade huvudpersonerna smågnabbas med varandra blir det stundtals både roligt och trovärdigt.

Handlingen är i stora drag som man tror. Anastasia Steele (21, oskuld, tror själv att hon är en grå mus fast alla hävdar att hon är snygg) möter Christian Grey (grundare till ett företag med 40 000 anställda, rik som ett troll och vacker som en dröm) och de blir genast tända på varandra, vilket i sagans land snabbt leder till att sex händer. Det stämmer med min förhandsuppfattning, men Grey är samtidigt bara sex år äldre än Anastasia, och något kontrakt skrivs aldrig på. Men ja, det finns ett kontrakt. Det kommer fram när båda inser att de vill ha sex, och han visar henne sitt lekrum (känt som Red Room of Pain... Pleasure?) och ett kontrakt. Han antar att hon kommer att fly. Hon vill inte fly, men inte heller skriva under på kontraktet. Hon vill inte vara hans undergiven, hon vill ha en vanlig romantisk relation. Hela boken handlar om deras förhandlingar. Hon provar att bli smiskad. Han provar att ha vaniljsex och gillar det. Han talar hela tiden om att safewords finns av en anledning, och när hon inte vill bli smiskad så gör han det inte. Boken slutar med att hon ber honom att smälla henne så hårt som det överhuvudtaget kan bli om hon skriver på kontraktet. Hon får sex slag med bältet, gråter, blir sur, kallar honom för "one fucked-up son of a bitch" och lämnar honom (misströsta ej, det är del ett i en trilogi). Det är möjligt att jag läste den lite väl välvilligt, men jag tycker boken handlade mer om att två människor med egen vilja och olika preferenser förhandlade, än om sexslavkontrakt.

Jag har försökt tänka på vad det är som gör att så många kvinnor faller för den här boken. Det enkla svaret är väl att den introducerat många till tanken på att smisk kanske är nåt värt att prova. Jag kan förstå att personer erfarna i BDSM-scenen gråter blod eftersom deras fester nu invaderas av noobs. Av det sexet som finns i böckerna är egentligen ganska lite utanför vaniljramarna. Det handlar oftast om extremt light orgasmkontroll, enklare bondage, smisk och att Anastasia ska sitta på golvet och inte se Christian i ögonen. Det är precis så att de breda massorna ska testa att prova toapappersbondage utan att bli bortskrämda. Men jag tror också att många gillar att Grey (som drömman betraktad) är villig att kompromissa, är mån om Anastasias njutning och tempo, och kan ta ett nej i sängen - och samtidigt visa vad han vill, vara tydlig i kommunikationen och knulla hårt. Han säger sig hata kondomer och ser till att Anastasia skaffar minipiller men han använder kondom utan att tjafsa eller vänta på att Anastasia ska föreslå det. Första gången som Anastasia har mens i deras relation passar han på att köra utan skydd och drar själv ut tampongen. Det finns ändå en befriande realism i de förstås överdrivna sexscenerna, och Grey visar att han är helt nere med att kvinnokroppen inte är ett sterilt objekt att titta på och knulla.

Boken anklagas för att patologisera viljan att leka dominanslekar i sängen. Det är sant att Anastasia, vars ögon vi ser världen genom, inte kan släppa tanken att det är något fel på Christian. Ibland börjar boken mer låta som "ung deckare Ana löser den perverse miljardärens gåta" än en porroman. Men det är inte lika framträdande som jag förväntade mig. Det uppdagas att Greys sexliv började med att han blev förförd och i sex år dominerad av en väninna till hans mor. Anastasia har den bestämda uppfattningen att det rör sig om övergrepp och kallar väninnan för Fru Peddo. Christian hävdar att det var det bästa som kunde hänt honom just då, och att han numera är god vän och affärspartner med den kvinnan. Dock kan man av Greys ovilja att bli vidrörd, och av allt man fått antytt om hans hemska barndom, utläsa att han i kommande volymerna nog ändå kommer bli kärleksbotad av Ana så att han kan fullt ut njuta av sunt vaniljsex. 

Som onaniverktyg betraktat är boken inte särskilt bra - varje enskild scen är kort, och jag tror det kan vara svårt att bygga upp någon stämning som håller genom en hel session. Däremot kan boken säkert fungera som idéuppslag för vidare fantasier eller partneraktiviteter.

Är den läsvärd? Endast som popkulturfenomen.