Asså, teknologer. På gruppnivå.

Till att börja med måste jag förstås säga att jag älskar teknologer. Flera av mina bästa vänner är teknologer. En del är numera ingenjörer, faktiskt. Så det här är inte på personnivå. Det här är gruppen.

När jag berättar för humanister eller psykologer att jag läst på KTH tror de att jag är jättesmart. De fattar inte matte, om jag läst på KTH måste jag fatta matte, och då måste jag vara smart. Nånstans i barndomen får människor itutat i sig att matte är svårt, det svåraste som finns. Om en humanistiskt lagd person känner att hen inte förstår matte så tänker hen att matte är för svårt för henom.

När en teknolog inte förstår någonting tror hen av samma anledning att det är för att detta någonting är dumt, påhittat, onödigt, flummigt. Det sjunker inte in i deras huvuden att det kan finnas saker de inte fattar - de kan ju matte och det är det svåraste som finns. De tror sig förstå kultur och filosofi, de talar gärna om sådant, men de skrapar bara på ytan och får mig att önska att de istället pratade om programmering - det kan de i alla fall. Efter en fest med teknologer som pratar behöver jag ofta avreagera mig hos någon som förstår, efter att i en hel kväll där vuxna människor liksom dagisbarn leker vuxna bildade individer, utan att riktigt förstå hur ett bildat samtal går till.

Det här är förstås extremsituationer. Det är sällan det blir så banalt så att jag måste gråta efteråt. Oftast är det bara den där bubblan. Ja, jag vet att alla subkulturer har bubblor, men jag har sällan sett den så stark som hos teknologer. Det är väl för att de inte är mot någon, de är inte någon anti-kultur. De är bara övertygade att teknologer och ingenjörer lever det enda möjliga livet. Inte så konstigt, det är ju vad deras ingenjörspäron lärt dem. (Obs, jag ignorerar Twitter-skribent-lite-pengar-mycket-mediemakt-bubblan, de är annars säkert också väldigt bubbliga)

Så allt som är utanför... det finns liksom inte. Att jag finns går utmärkt om jag passar in i deras teknologiga fritid, men visar jag andra tendenser tar det lätt slut. De fattade aldrig vad jag pluggade och var inte särdeles nyfikna heller, kan man ju tillägga. De verkar inte heller begripa vad jag gör på jobbet, så de frågar inte heller och ber mig förklara. Det är utanför bubblan och finns därför inte. Kan omöjligen vara intressant.

Ska man prata psykodynamisk gruppteori kan man säga att den kollektiva ångesten är att avslöjas i all sin okunskap.