Omskärelse, #prataomdet och hur utestängning funkar.

Genom Pelle Billing hittade jag en krönika om manlig omskärelse, specifikt om omskärelse av gossebarn av religiösa skäl. Krönikören Sanna Lundin bakar finkänsligt nog in motstånd till omskärelse i islamofobi. Hon pratar om att hon vill se studier på hur omskärelse av små barn är psykiskt och fysiskt skadligt.

Jag tycker det är väldigt intressant hur människor kan vara så inne i ett sätt att tänka på att de kräver att de som är emot att skära bort frisk vävnad från barns könsorgan är skyldiga att presentera forskning. För Lundin kommer inte med någon forskning själv förstås. Varför ska man med forskning försvara någonting som är som det ska vara, det är ju de som kommer med nya idéer som har skyldighet att förklara sig.

Ann Heberlein har skrivit om #prataomdet i Sydsvenskan, med anledning av stora journalistpriset som "Årets förnyare". Hon har tre poänger:

• Kampanjen nådde främst ut till en viss typ av mediekonsument - de vita, medelklassiga, twittrande - och lämnade inte mycket avtryck i övrigt.
• Typiskt att kvinnor tar tag i och skriver om mjuka ämnen som sex.
• Kampanjen gick ut på att göra övergrepp av missförstånd och dessutom framställa kvinnor som offer och män som förövare.

Som jag förstått det handlade kampanjen om att ta upp att det finns väldigt mycket mer än bra frivilligt sex och dåligt ofrivilligt sex. Oavsett kön. Man efterlyste berättelser från såväl män som kvinnor, och man efterlyste berättelser såväl från dem som trampat över en gräns som dem som fått en gräns övertrampad.

Men jag tror också att många som bara sett lite av kampanjen uppfattade det som att "oh, en kampanj där tjejer ska träda fram och berätta om hur de blivit utsatta för sexuella övergrepp av män". Kampanjen startades av kvinnor, det var mest kvinnor som skrev, det var mest kvinnor som pratade om kampanjen i media.

Jag tror att många män som egentligen har relevanta historier att berätta helt enkelt inte kände att kampanjen angick dem. Inte så att de hade tackat nej om någon hade frågat dem, "hej du, just du, vill du berätta om någon gång du varit med om sexövertramp?". Men det är ju ett tjejämne, sex och övergrepp och sånt. Är man man är det inte särskilt självklart att någon vill höra ens historia, det är ju alltid övergrepp på kvinnor som pratas om.

Och så är det ju kvinnor som pratade om kampanjen i teve, tidnngar, radio. Kvinnor som startade. Då känner man nog sig också lite ovälkommen. Inte på det sättet att man aktivt motarbetas, men på det sättet att man anar att den här grejen, den är nog inte till för en. Det är nog inte tänkt att en kille ska skriva om sina erfarenheter.

Ingen satsar på att aktivt stänga ut män. Män är välkomna. Men ändå så kan jag tänka mig att män kände att kampanjen inte riktades mot dem, även om de hade saker att prata om. De kände så för att det är ett kvinnoämne, att prata om såna saker. De kände så för att det var kvinnor som startade det hela, de kände så för att de flesta som deltog var kvinnor. Inte minst för att man föreställde sig att de som deltar nog är kvinnor.

Och vips har vi en fantastiskt illustration av hur det funkar, när ett kön hålls borta från någonting. Inte av illvilja, jag tvivlar på att de kvinnorna som engagerade sig i kampanjen ville hålla bort män. Det är ju inte deras fel att de var kvinnor och kom på idén. Och det är inte heller deras fel att det är ett kvinnligt kodat ämne. Personer som var inblandade i kampanjen ville nog tvärtom visa att även män kan ha sex fast det inte känns okej, de ville nog verkligen inte stänga ut män från det samtalet. Rentav var man extra intresserad av att locka män och höra deras berättelser, eftersom det är så sällan man får höra någonting från den halvan av mänskligheten.

Men ändå så blir det så. Ingen håller männen borta med våld, och ändå så kan jag tänka mig att det är mer självklart för en kvinna att hon är välkommen att #prataomdet än för en man. Precis som det finn områden där ingen håller borta kvinnor med våld, men ändå finns det en tröskel som gör det svårare för kvinnor att delta. Och det finns fler områden än #prataomdet där män (eller personer som inte är engagerade i den kulturdebatten där det pratadesomdet mest) inte känner sig välkomnade, fast de egentligen är önskade.