En föga smickrande historia om homofobi, och en happy ending

Veckans Vecka6-tema är "fräscht och äckligt". Jag kände att jag inte ville blogga om mina relationer till kroppsvätskor, utan väljer istället att blogga någonting mycket mer motbjudande.

Jag invandrade från Lettland som elvaåring för 16 år sedan. Det var innan Internet blev stort, det var innan man lätt kunde Skypa till vänner och släkt. Jag kunde engelska bra, men inte svenska, och barnen i min skola verkade inte särskilt intressanta att umgås med. Jag blev ett ganska ensamt barn, och trivdes bra med det. Jag är ganska introvert och har inget större behov av umgänge för umgänges skull. Jag hade trevligt med mina böcker och så the Beatles.

Jag började nörda in mig på Beatles redan i Lettland. I Sverige visade det sig att styvpappas bror var en stor fan och han gav mig kasettband med deras musik. Det var dessutom runt då som Anthology - serien och CD-boxen - släpptes, så det var en ganska tacksam period.

Som ung var jag bra på att nörda in mig på saker episkt och stort. Beatlesintresset upptog en stor del av min vakna tid. Första bilden jag sökte upp när min styvpappa skulle lära mig AltaVista var en bild på kaktus med gula blommor. För jag ville ha en sån då. För jag ville ha kaktus, för det är coolt. Och gula blommor skulle det vara, som i Yellow Submarine. Jag hade massor av gula saker för att Yellow Submarine.

Beatles blev självklart ett centralt objekt för mina AltaVista-sökningar. Jag läste allt, gjorde alla quiz, sparade bilder, roade mig åt Paul is dead-skämt. Ja, sånt som man kunde göra på den tiden. Vid något tillfälle surfade jag in på en biografi-sida för Brian Epstein, Beatles manager. Det stod någonting i stil med att han var homosexuell, och det ryktas om att han hade sådana förbindelser med John Lennon.

Jag minns inte längre exakt hur det kändes i kroppen, men jag minns att jag blev fruktansvärt äcklad. Upprörd, illa till mods. Försökte slå bort tanken, men den fastnade förstås i hjärnan och bara snurrade. En Beatle kanske haft homosex. Hjälp. Intellektuellt visste jag att alla ju har rätt att vara homo och så, men jag kände bara avsmak. Verkligt fysiskt äckel.

Det är underligt att minnas det nu. Jag måste ha varit 12-13 då. Några år senare fick jag min första kyss - med en tjej. Vid 16-17 var jag en slashfangirl och tyckte sex mellan män var det hetaste som fanns, även om Brian/John inte var min typ av par. Nuförtiden tycker jag fortfarande att två (eller omg fler) män som jag finner attraktiva är attraktivare tillsammans än var för sig, men i övrigt reagerar jag inte om någon visar sig ha partner av samma kön.

Men då, vid 12-13 hade jag tillbringat nästan hela mitt liv i en homofob kultur. En kultur där bögar var någonting man äcklades av och skämtade om, möjligen var de på scen i extravaganta kläder. Min mormor tycker att homosexualitet är onaturligt och min mamma bråkar med henne om det på Skype. Nuförtiden stoppas HBTQ-parader och det är på förslag att stifta lagar som i princip förbjuder människor att prata om homosexualitet annat än negativt. Det var den världen som den äcklade trettonåringen kom ifrån.

Även om detta minne inte är någonting att vara stolt över känns det bra att ha det. Minnet hjälper mig att förstå människor som inte tycker som jag gör nu. Minnet får mig att tänka att förändring är möjligt.

***

Min pappa bor i Ryssland. Jag känner inte honom så väl, men när man börjar prata politik och sådant känns han ofta ganska rysk-konservativ. Så jag brukar undvika seriösa samtal om sådana ämnen. Jag träffar honom för sällan för att bråka.

Han var i Stockholm sommaren 2007 och vi skulle promenera på stan. När vi åkte in insåg jag att det skulle bli Prideparad och kände en kall klump i magen. Jag ville inte se min älskade pappa bli en fördomsfull homofobisk ryss. Jag ville inte höra honom kommentera paraden så. Jag försökte hitta någon väg genom Stockholm som inte var i närheten av Pridetåget, så han inte skulle veta att de var något ovanligt i staden och fråga, men det var förstås omöjligt. Han frågade vad stod på. Jag förklarade snabbt att det var en sån där Prideparad där homosexuella går, och ja, inget att se, ska vi cirkulera och gå nån annanstans?

Men pappa tyckte paraden var bästa grejen. Inte bara för att den är kul att se på, utan för att han tyckte det var en bra grej att göra, i gott syfte. Han blev glad när han, själv läkare, såg vårdpersonalen. Och jag får fortfarande gåshud av lycka när jag tänker på den dagen. Den dagen då mina fördomar om min ryska pappa inte besannades.