That's my name, don't wear it out.

Sås.

Jag har ett långt blogginlägg på G, men orkar inte just nu. Men jag kom att tänka på en sak idag, och först tänkte jag att jag skulle blogga. Sen tänkte jag att jag skulle skriva om det till Magdalena Ribbing, men kom på att det enda det skulle resultera i är att hon skrev att det är synd om mig som utsätts för puckon. Så jag bloggar.

De flesta som känner mig genom andra sammanhang än läkarjournaler eller skolregister vet inte vad jag heter, egentligen. Men vem som helst med kunskaper i rysk kultur fattar att det är nästintill omöjligt för mig att heta nåt annat än Tatjana. Татьяна Сухинина, alltså.

Ibland kommer det upp i samtal med människor jag känner mer eller mindre väl. Och, såhär.

Rätt:
Tanja: Jag heter egentligen Tatjana.
Bekant: Åh, coolt. Vill du ha mjölk till kaffet?
eller
Bekant: Vilket fint namn!
eller
Bekant: Så pusjkinskt!

Fel:
Tanja: Jag heter egentligen Tatjana.
Bekant: Nämen oj vilket fint namn, det är ju mycket finare än Tanja, tycker jag!
eller
Bekant: Oj, det var ju jättefint! Varför använder du inte det, jag tycker du borde.

Det finns några typer av situationer där jag tycker att folk borde ha vett att lägga band på sin nyfikenhet och åsikter, bland annat mitt ursprung och mitt relationsliv. Men där finns det gråzoner. Att ifrågasätta mitt val av namn är banne mig ingen gråzon. Det är bara oförskämt. Det är inte oförskämt att tycka att Tatjana är fint, men man behöver faktiskt inte säga att man tycker det är bättre än namnet jag valt att använda. Och framför allt ska man verkligen inte hålla på och föreslå vilka namn jag ska använda.

Att namn är viktigt för ens identitet och väldigt personligt är självklart, men kanske för självklart för att man ska behöva dra sig innan man frågar om det, till skillnad från ämnen som religion eller sexualitet där folk åtminstone kanske har hört att man ska gå lugnt fram. Som vanligt med den typen av gränsövertramp känner jag inte att jag har mandat att vara oförskämt tillbaka. Jag tackar aldrig, men jag kan säga "det är ett fint namn" eller bara nicka och le om situationer inte tillåter minsta avvikelse från mysigt kallprat. Men det händer ofta att jag, i en trevlig och öppen ton, svarar att personen kan väl ta och byta namn till det. Det är ju fint.

Läs även andra bloggares åsikter om tanja, tatjana, namn, identitet, oförskämdhet, ett fall för ribbing

PS. Ni undrar ju säkert. Dels uttalar svenskar Tatjana så ruskigt fult, tj blir till vad ch är i engelska. Usch. Dels finns det i Tom Sawers äventyr nåt om att Tom visste att om han blev tilltalad som Thomas betydde det trubbel. Det är lite så. Tatjana är för mig det byråkratiska namnet, sannolikt eftersom jag flyttade från en ryskspråkig miljö som barn. Jag känner mig verkligen inte bekväm i Tatjana, nästan lika lite som i Rebecka eller Mihail. För övrigt är namnvariationen det jag saknar mest med att bo i annan kultur än den ryska. Jag sörjer att jag förmodligen aldrig kommer bli kallad Tanjetjka Suhinina av respekt- och kärleksfulla arbetskamrater, eller Tan' Andrej[ev]na av studenter på språng.