Jag visar sällan det offentligt, men privat vet många vad jag tycker om min institution. Jag tycker om att läsa psykologi och jag är fast övertygad om att institutionen egentligen tycker det är kul att det går studenter där som vill lära sig, men jag skulle aldrig påstå att institutionen signalerar det särskilt tydligt. Institutionen är till exempel lite dålig på att inse att studenterna kanske kan behöva sitt schema innan kursen börjar. Och då gärna ett schema som inte kommer ändras sådär jättemycket under kursens gång. Och gärna så att man vet när tentorna är typ några månader i förväg. Institutionen missar ibland att om man har flera delmoment i en kurs borde de ansvariga för momenten kanske mötas och prata ihop sig lite. Institutionen tänker inte så långt att om en bok utgör halva tentan och en viktig del i en inlämningsuppgift skulle det kanske vara bra att ha nån enda föreläsning om bokens innehåll. Institutionen har helt enkelt gett mig många ljuva ögonblick av att längta tillbaka till KTH.
Men nu har institutionen banne mig överträffat sig själv. Under de sista två åren, som för min del kommer börja inträffa nästa termin, ska vi välja inriktning - PDT (psykodynamisk terapi) eller KBT (kognitiv beteendeterapi). Det är enda gången vi väljer inriktning, i övrigt är utbildningen rätt enhetlig sosse-alla-ska-va-lika-mellanmjölks-utbildning.
Hur som helst, när jag kom hem igår fick jag ett brev från institutionen. Jag hoppades att det skulle vara lönebesked. Istället var det ett besked om att jag måste välja inriktning. Innan 13 november.
Jag ska nu inte påstå att vi inte har fått någon introduktion alls. I slutet av förra terminen läste vi en fyra veckors introkurs. Först var det två veckors KBT: KBT-folk berättade hur KBT funkar och kastade paj på PDT och Socialstyrelsen. Sedan var det två veckor PDT: PDT-folk berättade hur PDT funkar och kastade paj på KBT och Socialstyrelsen. Under PDT-veckorna gick vi faktiskt till och med snabbt genom ett översiktsschema för PDT-inriktningen, samma tur hade vi inte med KBT. Jag minns inte heller att någon någonsin berättat hur inriktningen påverkar klientarbetet som vi ska ägna oss åt termin sju till nio.
Och nu går man alltså praktik i en termin, man träffar knappt sina kursare, man är nästan aldrig i skolan och har knappt någon kontakt med den, och plötsligt får man ett brev som meddelar att senast om en vecka ska man välja vilken sida man vill kasta paj på Socialstyrelsen från. Sjukt genomtänkt, det där. Man signalerar verkligen värderingar och attityder som vi som blivande psykologer borde ta med oss till arbetslivet... inte. Srsly, en av de fyra grundpriciperna i Yrkesetiska principer för psykologer i Norden är "Rättigheter och värdighet", det innefattar bland annat informerat samtycke. Att be oss att välja inriktning utan att förse oss med tillräcklig information, och efter att båda sidorna gjort sitt bästa för att förmedla en nidbild av den andra (KBT:are tror att människor är maskiner och PDT:are fantiserar ihop en massa flum) är inte riktigt förenligt med den principen. Det är onekligen skönt att känna att människor som man är beroende av ser en och bryr sig om en.
Vissa tycker ju att KTH är en förlängning av gymnasiet, där studenterna får allting serverat - medan Universitetet kräver att studenterna tar mer eget ansvar och själva får leta upp den information de behöver; lite mer förberedande på hur verkliga livet är, liksom. Men det behöver ju inte gå till överdrift.
SvaraRaderaI stort känns det här precis som en beskrivning av min tid som psykstudent för strax över tio år sedan i Uppsala. Jag minns inte om det var så ostrukturerat som du beskriver det, men förhållandet mellan KBT och PDT verkar inte ha förändrats över huvud taget sedan slutet av 90-talet. Det stora problemet, kände jag då, var att ingen av de båda skolorna lyfte fram vad som var grundläggande för den egna bilden av verkligheten. Jag lutade åt PDT, eftersom man där åtminstone hade någon slags acceptans för att tillvaron var komplicerad (KBT tenderade att bli väldigt stelt), men tog istället ett studieuppehåll jag sedan aldrig kom tillbaka ifrån. Istället läste jag filosofi och blev till sist bibliotekarie.
SvaraRaderaIdag, tio år äldre men framför allt med någon form av teoretisk grund att stå på (som jag inte alls fick av psykologprogrammet), skulle jag nog välja KBT och komplettera med att tänka själv (och med att läsa Melanie Klein på fritiden), men jag vet inte... Du lyckas i det här inlägget få mig att återuppleva just vad som fick mig att hoppa av psykologprogrammet.
Jag tror inte jag har så mycket intressant att komma med, jag hoppade ju av.
Jag veet! Och du skriver det som vanligt bäst. Jag känner mig... validerad av din text. Ah. När jag fick brevet satte jag mig ned på hallmattan och bölade. Hrregu.
SvaraRaderaLåter som min tid på universitetet. Så jävla dåligt. Och jag läste kommunikationsvetenskap. Ironi. Att studenterna själva ansvarar för att söka upp information på universitetet användes flitigt som ursäkt för att slippa ha lärarledda timmar eller dela ut uppgifter.
SvaraRaderaJag känner igen det där från en annan institution som också ligger söder om Frescati...
SvaraRaderab8q:
SvaraRaderaSom sagt, att vilja få sitt schema i tid är inte att begära för mycket. Och jag hade köpt att vi ska söka info på nätet om det hade funnits info på nätet.
Linda:
Tack =) Validering is the shit. Men seriöst, det känns som att ramarna för valet som plötsligt ska fattas NU NU NU är väldigt "söndra och förvirra".
Malin och Fredrik:
Det blir liksom extra mycket kasst om det är en institution som borde veta bättre.
Ödets ironi - jag känner igen mig... och jag läser pedagogik. Haha.
SvaraRaderaJag tror KBT är en bättre utbildning i sig, men det baserar jag inte direkt på fakta.
SvaraRaderaJag skulle valt KBT men komplettera med lite andra saker, typ som Anders sade.
Låter som om din institution borde arrangera konvent med de meriterna.
SvaraRaderaMen det är klart att du ska välja PDT. KBT är bara moderiktigt flum.
Jag har inga tips alls, men kan hälsa att den sämst organiserade och osympatiskaste människa jag någonsin haft som föreläsare föreläste i retorik.
SvaraRaderaThose who can't, teach...?
Herregud! När ska universitet lära sig? Min masterutbildning inleddes med en vanlig föreläsning, ingen introduktion, ingen registrering, ingenting! En utbildning man ska gå i två år och ingen bryr sig om att ens hälsa en välkommen, berätta för studenter som aldrig satt sin fot på just göteborgs universitet innan var och hur man kan registrera sig eller förklara upplägget på utbildningen. Inför praktiken fick vi ingen information överhuvudtaget, en samordnare ringde mig precis innan sommaren och frågade om jag fixat nån praktikplats egentligen. Ja, genom att googla mig fram efter bästa förmåga osv osv. Inget av administrationen har någonsin funkat under mina fem år på universitetet. Funderat så många gånger på att skicka nån form av klagobrev till rektorn med alla de hundratusen saker som uppenbarligen inte funkar alls. Om alla som var missnöjda gjorde det kanske, kanske det skulle styras upp någon gång.
SvaraRadera