lördag, juni 20, 2009

Lulz

Det är så typiskt att just när man ska iväg på en veckas turné får man ett nummer om Bang som handlar om humor. Och man vet att det kommer finnas intressant om det på nätet, och man vill själv blogga, men man hinner inte ens läsa tidningen innan man hoppar på turnébussen och hamnar i internetfrihet i en vecka.

När man kommer hem har bloggtåget redan gått.

Det finns ett gammalt inlägg som jag skrivit när det bloggades och newsmillades om kvinnor och ståuppscenen. Nu verkar tidningarna mest fokuserat på Annika Lantz och sådant som kan uppfattas som personangrepp och sandlådebråk. Det jag tyckte var intressantast i Bang var artiklarna om att vara en av grabbarna (hej, Elin), det där med att man ska kunna skämta om allt, och kopplingen mellan hur mycket man kan skämta och hur mycket andra uppskattar ens skämt och ens plats i hierarkin.

Det här är ju egentligen så stort. Och så viktigt. Och tillsammans så intressant. Det finns så många kopplingar och vrår att utforska.

Ett exempel: alla som tror att yttrandefrihet bara finns till för att de ska kunna förklara att de i själva verket gör en god gärning när de skämtar om saker som inte är PK att skämta om. Ni vet:
A: Jag letar efter bra hantverkare för att bygga om lite i huset.
B: Jag vet en! Josef Fritzl!

A: Eh...
B: Jag tycker att man ska kunna skämta om allt, annars kommer PK-maffian och äter upp yttrandefriheten!
Yttrandefriheten försvaras i sådana sammanhang i regel av människor som blir sura för att de inte får sparka neråt. Hade jag varit yttrandefriheten hade jag varit annat än tacksam för denna ridderlighet. För man ska ju kunna skämta om vad som helst, men det är relevant att tänka på vem skämtar och vem tycker skämtet är roligt.

Annat exempel: alla som beter sig som att humor bara beror på avsändaren och aldrig på mottagaren.

Mer exempel: att det som inte syns inte finns. Jag läste förresten Faludis Den amerikanska mardrömmen på turnén och var mycket upprörd. Kanske inte så mycket över det konkreta exemplet med amerika och 9/11, utan över att det som inte syns inte finns.

Det finns intressanta Bang-relevanta inlägg till exempel här och här. Ifall nån missat. Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

1 kommentar:

  1. > människor som blir sura för att de inte får sparka neråt

    Jamen! Jag har retat mig i åratal på att jag inte riktigt kunde formulera det fenomenet sådär kort och koncist.

    (En hääääärlig undergrupp är folk från Östeuropa som klagar på politisk korrekthet fast de aldrig har sett den i verkligheten.)

    SvaraRadera

Hej, kommentator! På den här bloggen får du vara anonym, men använd ett smeknamn av nåt slag, annars blir det så krångligt att diskutera. Gör du inte det raderar jag din kommentar. Och så försöker vi hålla en trevlig, saklig och sansad ton här inne, oavsett om vi tycker lika eller olika.

Don't act like I never told ya.