Sick of watching weight

Jag tycker om estetik och kläder, jag är kreativ, visuell och taktil, jag tycker om att se kontext i vardagen. Jag borde älska mode. Men jag kan inte. Det blir svårare och svårare för varje gång jag försöker återupptäcka glädjen i att titta på vackra kläder, söka inspiration, häpna och spränga mina egna föreställningar om hur saker kan vara, för varje gång jag dyker ner i tidningar och bloggar blir jag förr eller senare allt för medveten om att jag ser smala människor. Överallt. Det är fan det enda man ser.

Jag ser på foton, jag ser kollektioner, jag ser reportage. Jag ser vackra saker, siluetter och skärningar, jag inspireras, jag vill också... men oops, jag är hopplöst för tjock.

Upplysning: 165 cm och vägt 60 kilo som max.

Jag kan vara hur fin som helst, jag kan ha välsittande kläder, jag kan se smashing ut i dem, men så fort jag börjar söka inspiration i andras bilder slås jag ner och hamnar i periferin av normalfördelningen, i den tjocka periferin. Inte i hur jag upplever mig själv, inget subjektivt, utan helt enkelt objektivt fetare än människorna på bilderna. Provkollektionerna existerar enligt naturlag i små storlekar. Det fungerar det inte att köpa samma jeans fast i min storlek, för de sitter annorlunda, tyget faller annorlunda, tyget stramar åt annorlunda. Det blir en helt annan siluett. Helt annan bild. Helt andra kläder.

Upplysning: jag kan inte ens gå ner till den storleken, jag har för kraftig benstomme för att det ska funka.

Stil handlar om att hitta kläder som passar en själv, som passar ens egen kropp? Oh please och fuck you, jag är inte född igår. Om så vore fallet, varför envisas stilikoner med att vara smala? Gatumode handlar inte om att vara smal, det handlar om att uttrycka sin personlighet, att koordinera och matcha, om att vara kreativ... och streetfashionbloggarna består av bilder på smala människor. Är det människor som handlar secondhand och syr egna kläder fungerar inte provkollektioner-i-storlek-32-ursäkten. Hur fungerar det där sambandet mellan fashion sense och vikt, egentligen? Tappar man allt omdöme om man lägger på sig några kilo? Eller blir man smalare av att bli intresserad av kläder?

Jag tror i så fall på det senare. Och det suger. Och jag tror att man blir mer intresserad av kläder och att bli tittad på när man blir smalare. Och det suger också.

Upplysning: nej, det är inte bara att strunta i det och vara sig själv. Sociala varelser, you know.

Jag är så trött på det här. Trött på att alla skyller på alla. Trött på att inte veta vem jag ska vara arg på, för man kan inte peka ut modeindustrin eller reklamindustrin eller patriarkatet, för det här är större och överallt. Jag är trött på att känna mig så arg och så hysterisk för jag vet inte vem jag ska slåss mot, vem som tjänar på det här. Jag är trött på att å ena sidan höra att fashion handlar om kreativitet och matcha, och å andra sidan se smala människor. Jag har ingenting emot smala människor, förutom rent hat när jag är avis på att de får monopol på snyggt, men jag tycker att någonting är off med att alla vi bär kläder men om man bara tittar på bilderna på hur kläder ska bäras är jag tjock.

Upplysning: Och nu menar jag inte att jag lider av att ses som tjock, utan om att jag faktiskt är under medel för min åldersgrupp.

Jag är så trött på snacket om att det inte spelar roll att modellerna i reportage är smala för det handlar ju ändå om inspiration och upplevelse och helhet. Som om det inte gick att skapa det med andra kroppar för omväxlings skull. Jag är trött på snacket om att modeller är smala för att man ska se plagget och inte hur den sitter på en människa, för modeller som bär kläder i sammanhang som borde handla om att visa just hur kläder sitter på en människa också är smala. Jag är så trött på människor som pratar sig varma om skeva ideal och hur kasst det är och sedan ändå bekräftar dem, som stämmer in så gott de kan.

Upplysning: jag är mycket medveten om att jag också, tack.

Jag är så trött på att läsa om anorexia och förstå att det är hemskt men ändå avundas självdisciplinen. Jag är så trött på att lägga ner energi på att hetsäta, äcklet innan, äcklet under, äcklet efteråt. Illamåendet. Äcklet inför tanken på att kräkas. Äcklet inför tanken på att jag ens tänker tanken. Äcklet när jag försöker. Äcklet och lättnaden när jag misslyckas, än en gång. Tack mamma och Gud för att min kräkreflex inte funkar som den borde. Jag är trött på att vara rädd för att någon gång plötsligt inse att jag kan kontrollera mitt ätande och börja banta och få anorexia. Man dör i anorexia. Jag är trött för att vara rädd att en dag upptäcka att jag kan få mig själv att spy. Jag är trött att när jag tränar tänka på att det får absolut absolut aldrig bli ett beroende. Jag tycker det är roligt att träna, jag tycker om att känna mig starkare och smidigare, att förändra kroppen. Men Gud, eller vad jag nu tror på, låt det aldrig utvecklas till ett självrensningsbeteende. Man dör av bulimi.

Upplysning: nej, det är inte normalt eller eftersträvansvärt eller friskt att tänka som jag gör. Men det är vanligt. Och det är sjukt.

Jag är trött på att höra på att jag inte kan skylla på bilder, för det här handlar egentligen inte om att vara smal. Må vara att det handlar om disciplin, att vara duktig och anpassa sig. Men nu råkar det kanaliseras i smalhet och kroppsäckel, och jag hade hellre velat att all tid och energi som jag ägnat åt att äcklas av min kropp, all energi som gått åt att hålla mig från att äta upp kakpaketet eller att köra upp fingrarna i halsen, att den energin istället gick åt att läsa. Plugga. Ägna mig åt politik. Knyppling, för fan. Vad som helst produktivt som inte går ut på att hata min spegelbild någon gång om dagen.

Så, kära vilka krafter det nu är som står bakom det här. Fuck you. Nu har ni sabbat rätt mycket för mig, och jag har lärt mig leva med det här rätt bra, och jag ska åndå i terapi och kanske lära mig handskas med det ännu bättre. Och jag vet att ni, krafterna, har ett fett försprång och jag vet inte hur man ska kämpa mot er och jag orkar inte ens tänka eller bry mig längre. Och ja, det där med modeintresse är nog sabbat för mig, även om jag lär försöka igen. Men ändå. Ändå. Fuck you, krafterna. Ni kan dra åt helvete. Det tycker jag verkligen.

Hälsningar, Tanja (som har kramats med DSM-IV och Camilla Porsmans Bli vän med kroppen) Läs även andra bloggares åsikter om bilder, ideal, anorexi, bulimi, ätstörningar, vikt, smal, tjock, mode, kläder, att synas, irritation, stil, fuck you

PS.
Ett par mycket läsvärda inlägg som kommit upp snart efter det här och som jag hoppas ni läser. Läs kommentarerna också. Till det här inlägget och andras. Mycket mycket intressant och tänkvärt.
Elin skriver om ätstörningsgrupper på Internet och annat.
Christina skriver om jättemycket av världen, bilderna och ätstörningar.
Elin skriver om Christina och lite till.