måndag, december 01, 2008

F-underingar


Illustration till "Nä, va, jag såg inget" som mycket mycket pedagogiskt förklarar hur man kan se olika saker fast man befinner sig i samma miljö.

~*~

Alexander skickade mig häromdagen en länk till en blogg med ett inlägg jag borde läsa. Roligt, sant och lyfter fram det där med vikten av perspektivbyte och hur egna erfarenheter underlättar.
[...]I was reasonably confident we had this whole gender inequality thing licked, until I fathered a girl. I mean, I was aware things were not perfect. I worked in corporate-land; women were clearly held to different standards than men. But still: close enough, I thought. In the grand scheme, there were bigger problems. Now I realize the smallest hint of sex discrimination is A GLOBAL CONSPIRACY TARGETING MY DAUGHTER. And it’s everywhere. [...]
~*~

Har jag nångång tipsat om bloggen Jeu de rôles, förresten? Mycket intressant om roller och rollspel (whoaduh), både uttalade och outtalade. För inte så länge sedan - ett till pappasnacket relevant inlägg om en modern bok om att bli förälder. Modern i den mindre intressanta bemärkelsen, tyvärr.

~*~

Jag har återigen börjar tänka på hur killar och feminism funkar ihop. Jag har tänkt på det till och från och skissat upp lite text, men inte fått ihop nåt bra och sammanhängande. Det här är från mailkorrespondens med Jon Jordås, juni i år.

Intressant att du tar upp att män upplever att de "inte släpps in i det feministiska samtalet". Jag har själv funderat mycket på hur killar och tjejer bemöts i feministdebatten, för det vore ju att ljuga att påstå att könen välkomnas på samma sätt. Som ung tjej i dagens Sverige växer man ju upp i en miljö där det är nästan omöjligt att missa att någon därute vill att man ska bli feminist och medveten om ojämställdheten i samhället. Större delen av projekt, böcker och andra satsningar med jämställdhetstema är riktade till tjejer. Bara där kan man nog som kille känna sig ovälkommen, både för att man inte får några projekt riktade till sig och för att när man väl nått någon sorts jämställdhetsinsikt befinner man sig på samma nivå som ens jämnåriga tjejer var på när de var 14.

Jag har ofta hört frasen "jag är för jämställdhet, men emot feminism", ofta från killar som påpekar att en ideologi med ett sådant namn per automatik exkluderar män. Jag har också hört en hel del om att män har svårt att komma in i jämställdhetsdebatten för att den förs ur ett kvinnligt perspektiv. Och de har ju rätt på det sättet, feminismen är väldigt kvinnonormativ, men det har sina anledningar. Jämställdhetskampen förs främst av kvinnor. De betydande teoretikerna är ofta kvinnor. Jag kan inte låta bli att önska att killar som har börjat tänka i jämställdhetsbanor och sedan känt sig avvisade av feminismen kunde tänka ett steg längre och inse att det de får uppleva är att få känna sig som "det andra könet". Att istället för att känna sig ovälkomna kan de ta vara på upplevelsen av att vara män i en värld där kvinnan är normen, och kanske förstå vad kvinnor menar när de pratar om att vara undantaget. Jag kan både (som kvinna som får leva i en värld av "fotboll" och "damfotboll" och allt det där) verkligen sympatisera med män som känner sig utestängda, och samtidigt vilja örfila dem och säga att nu ska de banne mig skärpa sig lite. Ha lite stake och visa att de kan hantera en situation som inte är anpassad efter dem, att de kan agera i ett sammanhang som inte är helt skapad efter dem och deras erfarenheter, att de kan lära sig att relatera till andras upplevelser och synvinklar. För jag tycker det är sällan feministiska diskussioner aktivt erbjuder män att dra dit pepparn växer bara för att de är män, snarare är det väl så att ingen aktivt bjuder in killar, och då känner de sig oönskade. Jag kan gå med på att de är ovälkomnade, men knappast på att de är ovälkomna.

Sedan kan jag förstås också se att män kan uppleva att feminismen bara skurkförklarar dem och då vill man ju helt klart inte vara med, men det är ju egentligen samma sak som när man påstår att feminismen bara ser kvinnor som offer. Då har man missat bredden av feminismen och hur mycket som ryms i begreppet, då har man verkligen bara skummat genom rubrikerna.
Vi märker några återkommande teman i mitt tänkande i de här frågorna, va? Typ "skärp er och kämpa!". Ambivalensen mellan att å ena sidan tycka att det är fan nyttigt att känna hur det är att inte vara normen, men å andra sidan sympatisera med och tycka att det är fel med snäva ramar.

Jag känner mig ibland skyldig till utestängning av män när jag krossar någon man med puckade åsikter i jämställdhetsfrågor. Någon som kanske till och med försöker, men failar. När jag kör över hans välmenande resonemang känner jag ibland att oj, jag kanske borde vara lite soft och inte skrämma bort snubben. Å andra sidan är jag även hård mot tjejer som har i min mening puckade feministåsikter. Jag påstår inte att jag behandlar könen lika, men jag tror att just i sammanhanget "stick från min feminism" är det hyfsat jämt. Jag får tänka mer på det här med män och feminism. Och skriva mer.

~*~
Johanna Sjödin skriver två inlägg på raken om sådant som anses vara tjafs som förstör för "riktig jämställdhetskamp": bara bröst och en manlig Lucia. Bra, Johanna! Jag är trött på människor som anser att småsaker inte är värda att slåss om för att det finns större och viktigare problem. Helt ärligt, på det området är de stora viktiga problemens tid förbi i Sverige (med undantag för manlig värnplikt). Nu är det småstriderna man ska ägna sig åt, hur löjliga de än verkar vara var för sig. Folk som argumenterar mot manliga Lucior med att det är en tradition som handlar om ett kvinnligt helgon kan fundera över hur jäkla äkta och true to the ursprunget det är att skutta runt i vitt nattlinne och elljus på huvudet efter att man vunnit en popularitetstävling.

Intressant! Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

Jusstja! Nu när jag ändå har läsare, var köper skejtare jeans? Jag letar efter ett par som har halvlåg midja, rätt tajta om rumpan och sedan rätt baggy nertill. Jag inbillar mig att skejtare har såna. De ska vara blå och inte ha så mycket detaljer, märken och broderier. De ska kunna bäras med kavaj och tischa så att man ser tråk-"dressad men rockig" ut. Dessutom söker jag svarta trekvartsbyxor i samma typ av modell. De ska kunna bäras med kavaj, coola strumpor, tischa/skjorta/fluga/crazy accessoirer och få mig att se ut som André 3000, ungefär. Eller Avril Lavigne. Fattar ni vad jag menar? Har ni tips? Det är typ superbra om det är nåt ställa dit jag kan gå och prova.

Ungefärlig illustration av vad jag kan tänkas göra med byxorna.

11 kommentarer:

  1. Det finns en skate/surfbutik på Gamla Brogatan är jag nästan säker på. Den fanns där för några månader sen.

    SvaraRadera
  2. Det du beskriver i mailet är klockrent, att denna känsla av att känna sig utestängd, som att inte känna sig som normen är något att ta till vara på - någonting som många kvinnor upplever dagligen!

    (Sträckläste din bok förra veckan förresten, sjukt bra och sjukt rolig!)

    SvaraRadera
  3. "Alexander skickade mig häromdagen en länk[...]"

    Men vänta, Alexander är ju jag! Jag har blivit omnämnd! I en kändisblogg! Happy happy joy joy! ^^

    Först en liten kommentar till bilden: visst kan det generellt vara så att elefanten verkligen finns där på just det viset som du föreställer det, så att om man tittar åt rätt håll kan man inte undgå att inse det. Men det kan också vara så, och personligen tror jag att det oftare är fallet, att olika personer ser olika delar av elefanten. För att uttrycka det metaforiskt. Att hävda sanningsmonopol är ofta riskabelt.

    Dina funderingar om män och feminism speglar till stor del det jag själv har tänkt. Ibland vill jag vara mer engagerad (och ibland inte, för det finns mycket annat som man också kan ägna sig åt), men det kan kännas lite knepigt när man å ena sidan blir skuldbelagd för att inte bry sig tillräckligt och å andra inte accepterad på lika villkor när man försöker göra det. (Var det någon som sa dubbelbestraffning?) Och jämställdhet/feminism är trots allt något som ofta framställs som en fråga för tjejer, något som de kan kämpa för för att förbättra situationen *för sig själva*. Och eftersom var och en står sig själv närmast och vi alla är egoistiska svin innerst inne (nåja) kanske många killar då inte riktigt ser det där med jämställdhet eller feminism som sin sak, utan vill hellre ägna sig åt annat som känns viktigare för dem, som främjar dem på ett mer uppenbart sätt. Det är ju trots allt inte så att (de) kvinnor (som är feminister) är det av altruistiska skäl. Eller hur?

    Personligen misstänker jag starkt att jag bara vill att alla ska komma överens, att livet ska vara lätt och trevligt och att ingen ska tycka illa om mig. Vilket inte gör mig särskilt lämpad för politisk kamp av något slag.

    SvaraRadera
  4. Nour som skrev Newsmill-artikeln som startade komikerdebatten fick i fredagens Robins frågan om vad man ska göra för att få fram fler kvinnliga komiker. Hon svarade (och fick medhåll av Lars Ohly som också var gäst) att män måste ta ett steg tillbaka för att släppa fram kvinnorna. Detta brukar väl ibland framföras som någon slags universallösning på jämställdhetsproblematiken, att männen tar ett steg tillbaka. Samtidgt är det nog ett svårt att budskap att nöta in hos unga män som letar jobb, lägenhet och kärlek , att de samtidgt måste tänka på att ta ett steg tillbaka. De män jag känner som är experter på att ta ett steg tillbaka har inte så roligt i livet.


    Alexander skrev;
    "en det kan också vara så, och personligen tror jag att det oftare är fallet, att olika personer ser olika delar av elefanten. För att uttrycka det metaforiskt. Att hävda sanningsmonopol är ofta riskabelt"

    Jag tror Tanja är mycket medveten om att problemet är mer komplext än vad elefanbilden visar. Problemet med en sådan förenkling är att den riskerar stävja debatten också....

    (I samma småprovocerande anda kan man ju hävda att det är en elefant i rummet att kvinnor tänder på status, makt och bad boys. Det skulle säkert ge en massa reaktioner men frågan är bara hur fruktbart diskussion det blir egentligen..)

    SvaraRadera
  5. Tjo Tanja!

    De flesta "modeskejtare" köper nog sina byxor i någon av affärerna (CORE mm) på gamlabro-gatan eller i ONE-OFF i hörnet på korsningen Kungsgatan-Vasagatan.

    Annars så är Blå-kläder, Snicker mm rätt vanliga märken (dvs byggarbetsbyxor...)
    Och nej, dom är inte "tajta" upptill. Man använder ett bälte.
    =)

    SvaraRadera
  6. Alltså, jag älskar att vara halvstor bloggare och engagera människor i mitt jeansköp! =D Tack!

    Jusstja, Fredrik! Jag glämde maila. Jag hostar som faaaaan, så jag tänkte att det inte vore så uppskattat i ett hushåll med litet barn. Hoppas ni hade det mysigt!
    Jag tänkte använda rumpan som estetiskt inslag i mitt jeansbärande och skulle nog inte kunna hålla balansen på en bräda ens om jag fick ha ena foten i marken. Så jag ansluter mig till "modeskejtarna".

    SvaraRadera
  7. Angående sakfrpgan och allt har jag inget intressant att säga, så jag säger inget. Men jag läser gärna kommentarerna.

    SvaraRadera
  8. fredrik kanske inte har en kvinnorumpa och därför upplever att byxorna inte sitter tajt i rumpan.

    SvaraRadera
  9. Apropå de svarta byxorna kanske de här funkar? http://www.aftonbladet.se/sofismode/article3796832.ab Rätt dyra förvisso, men ändå.

    Kolla på Diesels hemsida, de har några snygga lagom baggy varianter av jeans. T ex de här:
    http://store.diesel.com/item/realgender/Women/tskay/4FA1ECD0/gender/D/rr/1/women/fall-winter/Jeans/VIXY-008LB/cod10/36116949SE

    De här är fina också: http://www.svenssonshop.com/product-view.asp?catid=17860&prodid=32930&imageid=18378&ref=%2Fproduct-list.asp%3Fcatid%3D17860

    SvaraRadera
  10. Ush! Det var tråkigt att ni inte kunde komma men jag kan sådär nu på direkten bjuda in er till nästa år igen! =)

    Jag köper mina byxor på ONEOFF för det mesta, det är "skillnad" på byxor man åker i och byxor man går i. =) Att dyka upp på en intervju i en kilt från blåkläder kan dock vara en hit... Beroende på vilket jobb man söker. ;)

    Vad jag menade med bälte var att "skejt"-byxor oftast(alltid) är sydda för män. Rådande könsnormativa mode gör gällande att de inte är lika åtsittande som byxor för kvinnor.

    Anonym: tyvärr så är nog min rumpa rätt androgyn. =(

    SvaraRadera
  11. Jag känner mig ibland skyldig till utestängning av män när jag krossar någon man med puckade åsikter i jämställdhetsfrågor. Någon som kanske till och med försöker, men failar. När jag kör över hans välmenande resonemang känner jag ibland att oj, jag kanske borde vara lite soft och inte skrämma bort snubben. Å andra sidan är jag även hård mot tjejer som har i min mening puckade feministåsikter.

    Det är där skon börjar klämma för mig. Jag är feminist, det är onödigt att klaga på etymologin. Man behöver liksom inget spöknippe för att vara fascist, till exempel. Men inom många feministfora uttrycks i förbigående åsikter om män i allmänhet och så kallat manligt beteende. Det kan reta mig enormt, och jag vill gå i svarsmål mot kvinnan i fråga. Men där tar det stopp. Att som man försöka utstöta en kvinna ur feminismen gör en till mer lovligt villebråd än till och med en rasbiologistisk livmodersfeminist i Fi.

    Den inomfeministiska debatten är som att tassa på äggskal för den som har penis.

    SvaraRadera

Hej, kommentator! På den här bloggen får du vara anonym, men använd ett smeknamn av nåt slag, annars blir det så krångligt att diskutera. Gör du inte det raderar jag din kommentar. Och så försöker vi hålla en trevlig, saklig och sansad ton här inne, oavsett om vi tycker lika eller olika.

Don't act like I never told ya.