You met me at a very strange time in my life.

Jag såg om min favoritfilm Fight Club nyligen. Jag kan återigen konstatera att den fortfarande är lysande. Den tar maskulinitet och säljer den tillbaka till männen, precis som Tyler tar fett och säljer tillbaka den i form av tvål. Att symbolen för maskulinaste filmen någonsin är en rosa tvål är för övrigt fantastiskt.
Men jag ska förstås prata om Marla igen. (Mina tidigare inlägg: 1, 2). För det första så är det ju ändå uppenbart att Tyler är byggd på Marla.

Amen bitch plz. Bill och Bull. Lika som bär. Because they are the same person.

Hur som. Lite nya insikter från detta mångbottnade mästerverk.

Det blir också jättetydligt att det är så fakking synd om Marla. Hon är ju en strulig brud som ändå har sin shit together. Sen kommer den där snubben till hennes stödgrupper och börjar konfrontera henne och kräva saker av henne. Den sedvanliga analysen av Fight Club är ju detta att Berättaren blir Tyler för att han vill ligga med Marla. Jag har skrivit om att det inte stämmer förut. En annan sak som inte stämmer är att det dessutom är Marla som vill ligga med Berättaren, det är ju hon som raggar upp honom jätteuppenbart.

Apropå det. Det är ju mycket i filmen som är kul när man ser om den och vet att Tyler och berättaren är samma person. Det roligaste är dock när berättarrösten sveper över hur Berättarens liv med Tyler ser ut. "Go live in a delapadated house in a toxic waste part of town and you have to come home to this." säger han bittert när han kommer hem och vi hör hur Tyler och Marla har högljutt sex. Så. Fruktansvärt. Roligt.

I alla fall, Marla och allt brainfuck hon får utstå. För hon hade ju ändå ok koll på sitt liv, och sen kom "Cornelius" och de inledde nån form av relation som han beter sig extremt udda i. Och under tiden framstår marla som en irrationell krävande bitches-be-crazy-brud. Men till slut bryter Marla med tyler för det finns gränser för hur mycket brainfuck är okej. Vad händer då? Får hon vara ifred? Nej, hon blir förstås påhoppad av Berättaren/Tyler som bara måste talk it out och sätta henne på en buss. Att i det läget säga "Tyler, you are the worst thing that ever happened to me" är bland det rimligaste nån gjort nånsin. Och såklart så slutar det med att hon blir kidnappad och förd till ett hus där hon möter Tyler som just skjutit sig i huvudet.

Och här börjar min verkligen helt nya insikt om filmen. För vad händer då? Jo, Marla bli orolig och omhändetagande. Helt "Vad hände? Sköt du dig i huvudet? Gick det bra? Nejstackars". Inte det i situationen mer adekvata "Sköt du dig i huvudet? Du missade, motherfucker. Dra åt helvete, och låt mig gå". Återigen är det ingen som tänker på Marlas känslor, Marlas perspektiv. Inte ens Marla. Återigen är det Berättarens perspektiv som gäller, och honom är det ju kolossalt synd om. Han tar hennes hand, säger att allt kommer bli bra och att hon "met me at a very strange time in my life".

Och alltså, vet ni det värsta? Det börjar spelas gitarrmusik då. Snubbig jävla gitarrmusik. Som helt avviker från resten av soundtracket. För det vi bevittnar är hur patriarkatet förgör ännu en kvinna.