Jag älskar Lana Del Rey. Tycker att hon är riktig jävla poet och konstnär och det flyger helt över huvudet på de flesta. Vilket är bra, för annars hade hon inte varit så populär och spelats i radio. Frihet, och kvinnlighet, och destruktivitet, och nihilism, och allt. Lysande, djup, mångbottnad. Spännande. I samma forum där analys av kvinnlighetens villkor oftast innebär att nån skrivit en låt om att det är okej att vara tjock. Men jag orkar av någon anledning aldrig riktigt formulera vad jag tycker så mycket om, och exakt var det träffar mig. Jag vill inte heller. Jag vill skriva om ett litet stycke om Off To The Races.
Likes to watch me in the glass room, bathroom
Chateau Marmont, slipping on my red dress, putting on my makeup
Glass room, perfume, cognac, lilac fumes
Says it feels like heaven to him
Så här. Jag älskar hur hon monotont och oengagerat räknar upp allt detta som förr kallades för att göra toalett, och nu heter fixa sig. Sådär uttryckslöst som man räknar upp vardagssysslor, allt sånt man har automatiserat. Och sedan avslutar med att föraktfullt, ögonhimlande, konstatera att det för mannen i sången känns som himmelriket. Det som för hennes är rutin är för honom ritual. Han får insyn i en för honom hemlig värld, som så ofta i myter, i sagor. Han är häpen, förtrollad, han känner att han har råkat se någonting hemligt. Det är han som tittar, men det är också han som känner sig genomskådad. Lana fnyser, och låter honom hållas.
En man jag träffar kom hem från jobbet en dag, för flera månader sedan, kanske ett halvår. Han hade någon sorts kundmöte, så han var lite extra uppklädd. Han pratade om sin dag, jobbet, middagen, någonting vardagligt, och under tiden klädde han ned sig. Tog av sig kavajen. Utan att vara medveten om det, på rutin, knäppte upp skjortkragen och manschetterna. Jag minns inte ens vad han gjorde, egentligen. Jag minns bara att det rörde upp någonting i mig. Jag blev så tagen av de små invanda rörelserna att jag skrev om det till en vän. Försöka förklara det som hände. Jag minns inte ens vad han gjorde, men jag minns känslan. Samma känsla som jag kan få av att se på när han rakar sig. Jag vill bara stå tyst och titta och inte röra mig en millimeter. Men jag klarar nästan inte den intimiteten. Istället överdriver jag nyfikenheten och skämtar någonting om att jag växte upp utan pappa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Hej, kommentator! På den här bloggen får du vara anonym, men använd ett smeknamn av nåt slag, annars blir det så krångligt att diskutera. Gör du inte det raderar jag din kommentar. Och så försöker vi hålla en trevlig, saklig och sansad ton här inne, oavsett om vi tycker lika eller olika.
Don't act like I never told ya.