Tre saker jag lärt mig om relationer av att vara i relationer

Jag stirrade länge på bilden och tänkte "hur faaaan blir det där 'yolo'????"

Kanske banalt. Kanske självklart. Men dessa tre saker är sådana där ögonöppnande insikter jag fått av specifika personer i specifika relationer.

Relationer tar slut och man kan leva med det

Jamenja, jag har ju alltid fattat att relationer kan ta slut. Fast precis som många andra har jag haft bilden av att detta ska hanteras med att man liksom blundar och kör ändå. Sedan hamnade jag i en relation som från början, uttalat, skulle ta slut. Den var väl inte så seriös från början, så då var det ju lätt att säga så. Sedan blev den seriös och det fortsatte vara lätt att säga. Min favvohobby blev att på frågor "har ni vart ihop så länge, när ska ni flytta ihop?" svara "vi ska inte flytta ihop, vi ska göra slut". Jävlar det blir intressant stämning om man säger så.

I den relationen har vi kunnat prata framtid, fast en framtid då vi inte längre är ett par, utan gamla vänner och jag är cool vuxen förebild för hans barn. I den relationen har vi kunnat prata om hur slutgörandet sannolikt kommer att se ut. Så har jag tänkt i mina relationer sedan dess. Det har gjort mig oerhört mycket tryggare i relationerna. Det har gjort slutgörandet mycket enklare att hantera. Det har för all del också lätt till romantiska uttalanden typ "åh den här relationen funkar så bra, jag vet inte ens varför vi kommer göra slut!".

På ett större plan var det så jag lärde mig hur man lever fast man vet att man ska dö.

Det är beteendet som räknas

*ler KBT*

Människor menar så jäkla olika saker med kär. Jag tycker att kär är förälskad, men älska är en annan sak. Andra tycker att kär och älska är samma. Jag vet förresten inte ens hur kär känns längre, jag tänker att tyckaom är min nya relationskänsla. Trivsmed. Blirgladav. Asbra känslor. Bästa känslorna. Och en gång i en relation där jag tyckte jag var kär så sade motparten att han inte var det, och jag kände bara - och..? Jag borde ju blivit ledsen, eller problematisera ojämlikheten, men jag brydde mig faktiskt inte alls. För det jag brydde mig om var hur personen var mot mig. Och när jag är med någon spelar det väl egentligen noll roll vad jag känner exakt i vilken nyans. Det är liksom mitt bekymmer och min interna angelägenhet. Det som gör relationen är ju inte mina känslor, det är vad jag gör. Inte hans känslor, utan vad han gör. Känslor finns, absolut. De är värda att ta på allvar, och känna, och kanske kommunicera till varandra. Men sedan han som inte var kär är detta sekundärt för mig. Det blir lättare att vara kär. Det har blivit lättare att vara kär i.

Man behöver inte vara kär hela tiden

Jag tror det gick till såhär. "Är du kär i mig?" frågade jag. "Ibland" svarade han. "Smart!" sa jag.

Nej, den här dialogen utspelade sig över längre tid, det här är en kort stiliserad sammanfattning. Men när han sa detta om att vara kär ibland, då blev jag lite ställd över hur rimligt detta var. Fast jag aldrig hade hört eller sagt det förut. Man pratar om det när man pratar långa relationer. "Man kan ju inte vara kär jämt, känslorna kommer och går lite" betryggar man personer vars äktenskap inte är som en gång på dansbanan. Kortare relationer har jag inte riktigt hört detta om. Fast om man tänker efter så är man väl nästan alltid kär ibland. Att vara kär jämt och ständigt är ju den där maniska passionen som väl har sina sidor, men som oftast inte håller i särskilt länge i och med att tillståndet är fruktansvärt påfrestande. Att vara kär ibland skulle jag gissa är vad som händer i de flesta fall. Nu när detta har sagts känns det fruktansvärt självklart. 

Att ses som den onda sårande kraften

I ett seriöst sammahang på Internet där jag hänger har det nyligen ställts en fråga om huruvida en mono och en poly kan vara ihop långvarigt. Ingen av dem som svarade var en rövhatt, vilket var trevligt. Det blev på det stora hela en bra konstruktiv diskussion.

Men.

Det var naturligtvis flera personer som påpekade att om dessa två ska kompromissa och acceptera varandra i en relation är det viktigt att monot på riktigt accepterar och inte känner sig pressad och kör över sig själv.

Det var också i ungefär samma veva som jag läste en studie om hur folk i samtyckande ickemonogama relationer må lika bra som folk i monogama. Jag har sett detta begrepp - samtyckande ickemonogami/consensual nonmonogamy - ca en miljard gånger i forskning och samtal om ickemonogami i seriösa sammanhang. Jag kan inte minnas något tillfälle där man i samma sammanhang kallat monogami för samtyckande monogami/consensual monogamy.

Jag skulle kunna skriva en analytisk analys av detta nu, hur normer fungerar och varför vi aldrig talar om att även monogami är nåt att samtycka till. Men jag ska skriva personligt. Jag är ju trots allt det där polyt som kan hamna i relation med monogama. Jag är polyt som alltid hört att det är viktigt att den monogama inte körs över. Och det gör nåt med mig.

Det gör att jag får skuld- och skamkänslor och mår piss. Det gör att jag känner mig som en dålig människa, som en förövare. Det gör att jag känner att jag borde bära långt över 50% av ansvaret i en parrelation. Det gör att jag känner mig ensam och oskyddad.

Jag är ansvarsfull person när det kommer till relationer. Jag leker inte med andras känslor för skojs skull. Jag är mån om att mina partners mår bra. Jag frågar hur de vill ha det, jag förutser saker som kan hända och förbereder mina relationer på dem. Det är viktigt för mig att vara ansvarsfull i relationer. Det är nånting som för mig självbild är långt viktigare än att jag inte är monogam. Därför blir jag extra sårad när det ständigt trycks på att jag är skurken. Därför gör det så ont.

Inte varje enskild gång någon månar om den monoamoröses rättigheter. Men i längden. Då och då rinner det över.

Det gör ont att så många utgår från att just mitt sätt att känna är det sättet som kan såra människor. Att just mitt sätt är nåt man kan gå med på motvilligt och lida av. Det gör ont att jag anses såra och köra över människor genom att blott existera och ha önskemål om hur mitt kärleksliv ska se ut. Det gör ont att jag anses vara den som lätt kan bli skurken.

Det gör också ont att jag och mina känslor inte anses värda att skydda. Att ingen pratar om att inte heller polypersonen ska motvilligt tvingas in i monogami. Att ingen värnar mina relationsrättigheter. Att ingen tar hänsyn till mina rädslor, min separationsskräck, min svartsjuka, min sårbarhet.

Det här är ingen teoretisk fråga. Jag har varit i lång relation med monogam person. Under alla år vi var tillsammans blev folk imponerade av honom när jag berättade om att vi hade skilda relationspreferenser. Ingen frågade mig hur det var att vara med någon som förr eller senare skulle lämna mig för en annan. Hur det var att vara med någon som skulle byta bort en lång relation med mig mot nåt nytt, fast vår relation kanske fortfarande fungerade bra. Det här är ingen teoretisk fråga för mig. Det var mina rädslor och sorger som aldrig sågs. Det var hans "självuppoffring" som uppmärksammades.

När det faktiskt hände, en annan kom in i bilden och jag blev gjord slut med, var det bara polyvänner som själva kopplade det till monogamin. Det var de som självmant såg situationen från mitt perspektiv. Det är de som behandlade mig som en sårbar person med känslor på det sättet jag är sårbar person med känslor.

Det är ingen teoretisk fråga. Det är nåt som gör ont. Det är nåt som får mig att känna mig som en dålig människa. Det är nåt som raderar vikten av mitt arbete med mina relationer, för det är ju klart att jag ska ta allt detta ansvar, det är ju jag som kan såra. Jag tar gärna ansvar, jag tar gärna hänsyn, jag tar gärna hand om mina partners och deras känslor. Men jag vill inte känna att jag gör det för att jag är någon sorts medfött ond kraft som sårar allt i sin väg. Jag vill inte ha den där skulden och skammen. Jag vill vara ansvarsfull för att det helt enkelt är viktigt. Och jag vill känna mig skyddsvärd.

Det kan låta som en petitess. Som nåt jag klagar på för att ha nåt att klaga på, när välmenande människor är välmenande. Men denna petitess får mig att känna mig en som en skurk i ett sammanhang där jag verkligen inte förtjänar det. Det påverkar mitt liv. Det påverkar mitt mående. Jag är lycklig att jag ändå har tillräckligt med insikt för att inte låta mig bli överkörd och gå med på monorelationer.

För ni alla som pratar om att monot inte ska behöva köra över egna gränser. Ni fattar väl att motsatsen med allra högsta sannolikhet är påtagligt vanligare när ett poly och ett mono möts? Och alla dessa polys som motvilligt kompromissar och accepterar, de är värda samma hänsyn och omtanke. 

Men koppla då, kopplaaaa!

Jag har tänkt på det här med raggning mycket på sistone. Typ vad mina bästa raggningstips skulle vara om jag skrev raggningsbibel (svar: hyfsat oförändrat sedan sist jag försökte). Eller hur man gör praktiskt (ehh... man är fab?). Eller överlag, hur det hela funkar. Samspelet mellan attraktionskraft, initiativförmåga, samtyckesinhämtande och eget intresse. Har dessutom fått några frågor på min ask.fm om hur man kan attrahera partners och hitta partners. 

En grej jag funderar på är hur den påraggades självbild som raggningsbar underlättar eller försvårar raggning. 

Såhär. Den smidigaste upplockningen av person i hela mitt liv har sett ut såhär. Jag var på fest och hade ägglossning. Jag tänkte "finns det nån snygg här jag inte slagit till på än". Så kom han in, och ja ba "men gu såklaaaart". Så vid tillfälle kom jag fram och la armen runt honom. Vi behövde förflytta oss från en fest till en annan och under tiden har båda tagit varannat steg i riktining mot varann. Han ställde sig närmare, jag ställde mig närmare, jag tog armkrok, han tog min hand. En timme senare letade vi taxi. Slut på sagan.

Alltså, jag har bättre stories också, och jag har fått till det tidseffektivare, men det här är klart det smidigaste tillfället. Det som gjorde det så smidigt var att båda tog den andres signaler som "hen kanske försöker få till det, bäst jag visar att jag är intresserad". Båda hade helt enkelt i sin föreställningsvärld att det var fullt möjligt att bejben bredvid dem var intresserad. Därför gick det sömlöst och det gick inte direkt att avgöra när det blev uppenbart ett tillslag.

Jag har andra success stories där det är alldeles tydligt när frågor ställdes och samtycke inhämtades. Eftersom jag är diskret som en ångvält så har jag inga svårigheter med att fråga typ "vill du hångla...? alltså, med mig..? alltså, typ snart..?" eller inhämta skriftlig informerat samtycke medelst chansformulär. Och visst kan jag göra det för att orka ta små steg, men oftast gör jag det för att jag testat små steg och det funkade inte på nå tydligt sätt. 

Och jag vågar påstå att det är för att personerna ifråga inte hade lika nära till att koppla mina subtila närmanden till "hon kanske försöker få till det". Ett fantastiskt exempel ur livet är ju han som ba "varför andades du mig i ansiktet" från mitt inlägg om skedmanövern. Jag har för all del också varit i läge där jag missade i efterhand helt uppenbara närmanden eftersom personen var försedd med monogam flickvän, så närmanden fanns inte i min föreställningsvärld. 

Så jag tänkte ta tillfälle i akt och uppmuntra allmänheten att sluta förstöra mitt och andras game med att inte tro att ni kan vara attraktiva och raggningsbara. Svaret på frågan "varför la hon armen runt mig" är inte helt nödvändigtvis "för att hon blev kall om armhålan", det kan vara för att hon försöker få till det med dig, ditt tröga pucko. Ja, jag fattar väl att det beror på tidigare erfarenheter (down in the streets we call it inlärningshistoria) och att man inte vill bli besviken. Och säkert typ könsroller i hetrosammanhang. Men det är svinjobbigt när man jobbar sitt bästa game och så är det nån som inte reagerar för att hen ba inte kopplar. Då vet man ju inte heller om personen är av. De som kopplar att närmanden kan va närmanden är liksom bra på att visa ointresse så man fattar. Men om personen bara inte kopplar så blir det ba så jävla krångligt och förlänger hela processen med säkert minst en halvtimme.

Och till mina kära läsare - kom ihåg att när er favoritsexbloggare bloggar lite så är det sannolikt för att hen får ligga mycket.