Jesenin-björkar som vi kallar dem i min hemkultur
Om jag ska nämna en positiv sak som kommit ur den pågående konflikten mellan Ryssland och Ukraina... Jag vet, vidrig mening att skriva. Jag är väldigt orolig för läget. Helt klart inte samma dödstal och akut misär som andra aktuella väpnade konflikter, men potentiellt stora politiska konsekvenser. Det första som hände mig när jag kom i medveten barnaålder var att mitt land fukking kollapsade, efter det vet jag att stora samhälleliga förändringar kan hända fort och att de kan hända mig. Inte nån annanstans så att de förblir abstrakta (som Sovjets kollaps för svenska 80-talister), utan att de kan hända runt mig och människor jag känner privat. Det är framför allt det andra som kan hända, har redan hänt. Så jag är rätt orolig, ja. Men det är en grej i hur västerländska media har rapporterat som känns äntligen!.
Att vara ryss, att ha ryska som modersmål, är inte längre samma som att ha med landet Ryssland att göra.
Det har förstås alltid funnits ryssar som bott utanför Ryssland (kejsardömet, eller Sovjet med dess ryska hegemoni). Men i och med folkomflyttningar under Sovjettiden, och den vågen av utvandring som kom efter Sovjets kollaps, upplever jag att det skett en kvantitativ förändring som varit så pass stor att den blivit kvalitativ. En hel generation av ryssar har hunnit födas och växa upp med ryska som modersmål, rysk kultur, rysk identitet - men helt utanför Ryssland som stat. Krisen i Ukraina har verkligen synliggjort detta internationellt.
Jag är ju förvisso född i Leningrad (nuvarande Sankt Petersburg, då), men flyttade till Lettland när jag var tre. Jag har inte sedan dess bott i det som idag är Ryssland. Ryska är mitt modersmål och jag känner samhörighet med rysk kultur från förr. men jag känner ingenting inför landet Ryssland. Hade jag inte haft släkt där så hade jag inte brytt mig mer om Ryssland än jag bryr mig om andra stora länder med mycket vapen. Jag har väldigt begränsad koll på rysk politik, och ca ingen koll alls på modern rysk kultur. När jag möter Ryssland-ryssar känner jag att de är annorlunda än jag, och det inte enbart i egenskap av svensk. Det är också som baltryss. Jag kan prata med andra baltryssar och vi kan säga att någon från Ryssland är så himla rysk, och vi fattar vad som menas.
Jag har aldrig bott i Ryssland,men det antas ständigt. Men tröttsamt ibland. Jag förväntas ha koll på rysk politik. Jag får frågor av typ "aha, du har pojkvän, kommer han också från Ryssland?". Folk frågar mig om jag på semestern ska åka hem till Ryssland. Jag fattar ju var de frågorna kommer ifrån, absolut. Men samtidigt är det faktiskt väldigt många som har ryska namn och ryska som modersmål som inte kommer från Ryssland, inte bott i Ryssland, knappt ens kanske har släkt där. Min "avvikande" erfarenhet av att vara ryska är inte så ovanligt. Det finns väldigt många av oss nu. Som inte är dissidenter, inte exilryssar, inte har utvandrat från Ryssland, utan helt enkelt är ryssar fast inte rysslänningar. I och med Ukrainakrisen har det blivit väldigt synligt.
Att de som brukar kallas för extremhögern i Sverige och Europa gillar den Ryska nationalismen och Putin gör ju inte saken bättre.
SvaraRaderaI huvudet drar jag paralleller till relationen mellan Finlandssvenskar och rikssvenskar, som jag har viss erfarenhet av. Båda grupperna har svårt att se den andra som del av samma "folk" som de själva, språket till trots.
SvaraRaderaDu nämnde lite om baltryssars attityd gentemot Rysslands-ryssar. Jag är nyfiken: Har du upplevt liknande attityder från Rysslands-ryssar gentemot dig? Alltså att de verkar se ryssar från utanför Ryssland som lite "off".
Hej Tanja!
SvaraRaderaDet här hör egentligen inte till inlägget men lämnar kommentaren här ändå för det känns som ditt område och kompetens.
Det är så att jag har en kärlekshistoria med en bisexuell man som är vad man kan kalla trygg i sin manlighet men även har djupare psykologiska behov av en jämnställd partner, att få släppa taget och följa mig. Just nu blir det konstigt eftersom båda först tävlar om vem som ska vara undergiven, och om han då låter mig vinna av gammal vana så kompenserar han senare socialt genom att behandla mig som en kund han ska passa upp på. Det leder dels till att jag känner jag mig egoistisk och dels till att han blir uttråkad och/eller gränslös/respektlös efter sexet (bör nämnas att han jobbat inom ett serviceyrke nästan hela livet och är väldigt trött på det, så även om det är omvända könsroller så trivs jag inte i kundrollen).
Jag är feminist och vill vara ett starkt subjekt hela vägen och älskar att han behöver det så mycket och att han blir överlycklig de gånger jag får till det. Men jag lyckas inte så ofta som jag skulle vilja. Jag tycker om att vara undergiven sexuellt men då vill jag gärna förtjäna det först så det sker av psykologiskt behov och och inte samhällsnorm. Jag vill också att det hålls i sängen och inte får konsekvenser i övrigt beteende, vilket jag tror att det skulle om jag tog mer utrymme redan från början.
Känns inte som om jag hade varit bekväm med att prata med en vanlig psykolog om det här men undrar om du har tips på texter som behandlar ämnet eller någon kunnig som kan ge råd?
Tack för en bra blogg med vettiga åsikter.
Tänk om Putin kunde se saken på samma sätt som du, och ge fan i att använda "ryssar" i grannländer som ursäkt för att skicka dit soldater...
SvaraRaderaJag tror världen skulle bli bättre om Putin läste din blogg. På riktigt.