Okej, jag hatar feelgood-inspirerande livsöden i tidskrifter. Nån förvånad? Nej. Och alltså, detta kommer från en person som alltid tror att allt löser sig och alla människor är goda. Så det är inte det att jag är neggig människa och vill andra illa. Jag hatar bara artiklar om inspirerande jävla livsöden om människor som blivit framgångsrika trots att de besitter de allmänt keffa egenskaperna A, B och C. Typ personer som vänder sin ADHD till en fördel. Maskrosbarn. Invandrare som lärt sig språket på fem minuter och startat en business. Jag är glad för deras skull, jag vill bara inte läsa om dem. Och oftast så undviker jag det och världen är precis så fantastisk som jag anser att den är.
Varför jag hatar just dessa reportage och intervjuer? Jo, för att de säger "alla kan lyckas". Och i vårt samhälle är det få skribenter som lyckas få fram det budskapet utan att det stinker "ja, även du där". Vilket lätt övergår till "så om du misslyckas trots dina sämsta förutsättningar så är du en misslyckad kass människa, skyll inte på A, B och C, kunde hen så kan du!". Obs allmänheten, att en person kan nåt betyder inte att du kan det. Inte minst för det finns fler förutsättningar än A, B och C, och oftast så undviker man att nämna dessa X, Y och Z i den feelgooda artikeln, för det förstör dramaturgin.
Många av dem är sådana som personer som sysslar med nån sorts samhällsanalys ändå kan märka mellan raderna. Man vet till exempel att den unga entreprenören som började arbeta vid 14 år ålder sannolikt hade ett ekonomiskt tryggt hem och ett företag i släkten. Det är nämligen typ bara släkt som anställer 14-åringar. Man vet också att nån som höll på med flipperspel hela sin vakna tid nog inte behövde ta hand om sitt hushåll och sina barn för att det fanns en partner där som skötte det. Överlag är ju detta med begåvning rätt centralt, men då tänker man oftast på konstnärlig eller idrottslig sådan. Jag tänkte prata om en begåvning som sällan nämns och som icke-psykologer i min erfarenhet inte tänker så mycket på - den kognitiva begåvningen.
That's right, I said it. IQ. Intelligens. Kapacitet. Jobbig orättvist fördelad egenskap man vill undvika har många namn. Det finns många modeller av hur det här med intelligens fungerar, men i min bransch är konsensus ändå att JA det finns medfödda förutsättningar för hur hög potential man har, och JA de är orättvist fördelade. "Potential för vad?" frågar ni. Jag brukar beskriva detta som förmåga att följa många trådar i huvudet fort. Man tänker snabbt och rätt, grovt uttryckt. Den här förmågan, då, den är olika hos olika människor. Och den är inte bara behändig att ha i sig, utan utgör dessutom en skyddsfaktor i rätt många sammanhang. Den underlättar och gör potentiellt livspåverkande egenskaper A, B och C mindre skadliga.
Hög intellektuell kapacitet är en sån där egenskap X, Y, Z som jag ofta märker mellan raderna i artiklar om människor som kan trots A, B och C, så du borde också. Barn som struntat i skolan hela uppväxten och sedan pluggar ikapp hela högstadiet på en månad, det gör man typ inte om man ligger under medel på intelligenskurvan, hur slapp svenska skolan än är. Att man vantrivs i skolan är i detta sammanhang för övrigt också en markör för att man nog ligger rätt högt till på den skalan. Ja, eller invandrare som lär sig språket jättefort. Grymt bra för dem, men nej, det är inget alla kan. Folk som sätter sig in i komplicerade regelverk snabbt och utan förberedelse.
Jag tycker det alltid är viktigt att vara medveten om förutsättningar. Hårt arbete och allt det där, det är jättebra saker, men förutsättningarna är också olika. Jag jobbar på min andra master, på ett språk som inte är mitt modersmål, trots ett antal riktigt pissiga perioder. Jag hade inte klarat det utan att ha lagt ner mycket tid och arbete (inte heller dessa är jämt fördelade från person till person!)(nej, inte ens tid), och jag hade verkligen inte klarat det utan att ha så pass bra förmåga att jag kunnat köra på även när hjärnan gick på halvfart. Vissa förutsättningar är folk i allmänhet ganska medvetna om - partner som ställer upp, föräldrar som haft tid att coacha, en kropp som kan tränas för en viss sport, utseende, hudfärg, kön, klass. Intellektuell kapacitet är ofta osynligt om man inte vet vad man ska leta efter, men skyddar mot misslyckande nästan lika bra som pappas pengar och svenskklingande namn.
Apropå detta och att man snackar mycket Alice Teodorescu nu, efter en radiodebatt. Varje gång jag hör hennes namn tänker jag på nåt sammanhang hon lyftes fram (fan om inte av sig själv...) som sån där föredömligt duktig lättintegrerad invandrare, eftersom hon lärde sig språket fort när hon kom till Sverige. Hon var typ fem. Lol. Det här tycker jag varje gång jag tänker på att skylta med att man lärde sig språket fort när man var fem:
Varför jag hatar just dessa reportage och intervjuer? Jo, för att de säger "alla kan lyckas". Och i vårt samhälle är det få skribenter som lyckas få fram det budskapet utan att det stinker "ja, även du där". Vilket lätt övergår till "så om du misslyckas trots dina sämsta förutsättningar så är du en misslyckad kass människa, skyll inte på A, B och C, kunde hen så kan du!". Obs allmänheten, att en person kan nåt betyder inte att du kan det. Inte minst för det finns fler förutsättningar än A, B och C, och oftast så undviker man att nämna dessa X, Y och Z i den feelgooda artikeln, för det förstör dramaturgin.
Många av dem är sådana som personer som sysslar med nån sorts samhällsanalys ändå kan märka mellan raderna. Man vet till exempel att den unga entreprenören som började arbeta vid 14 år ålder sannolikt hade ett ekonomiskt tryggt hem och ett företag i släkten. Det är nämligen typ bara släkt som anställer 14-åringar. Man vet också att nån som höll på med flipperspel hela sin vakna tid nog inte behövde ta hand om sitt hushåll och sina barn för att det fanns en partner där som skötte det. Överlag är ju detta med begåvning rätt centralt, men då tänker man oftast på konstnärlig eller idrottslig sådan. Jag tänkte prata om en begåvning som sällan nämns och som icke-psykologer i min erfarenhet inte tänker så mycket på - den kognitiva begåvningen.
That's right, I said it. IQ. Intelligens. Kapacitet. Jobbig orättvist fördelad egenskap man vill undvika har många namn. Det finns många modeller av hur det här med intelligens fungerar, men i min bransch är konsensus ändå att JA det finns medfödda förutsättningar för hur hög potential man har, och JA de är orättvist fördelade. "Potential för vad?" frågar ni. Jag brukar beskriva detta som förmåga att följa många trådar i huvudet fort. Man tänker snabbt och rätt, grovt uttryckt. Den här förmågan, då, den är olika hos olika människor. Och den är inte bara behändig att ha i sig, utan utgör dessutom en skyddsfaktor i rätt många sammanhang. Den underlättar och gör potentiellt livspåverkande egenskaper A, B och C mindre skadliga.
Hög intellektuell kapacitet är en sån där egenskap X, Y, Z som jag ofta märker mellan raderna i artiklar om människor som kan trots A, B och C, så du borde också. Barn som struntat i skolan hela uppväxten och sedan pluggar ikapp hela högstadiet på en månad, det gör man typ inte om man ligger under medel på intelligenskurvan, hur slapp svenska skolan än är. Att man vantrivs i skolan är i detta sammanhang för övrigt också en markör för att man nog ligger rätt högt till på den skalan. Ja, eller invandrare som lär sig språket jättefort. Grymt bra för dem, men nej, det är inget alla kan. Folk som sätter sig in i komplicerade regelverk snabbt och utan förberedelse.
Jag tycker det alltid är viktigt att vara medveten om förutsättningar. Hårt arbete och allt det där, det är jättebra saker, men förutsättningarna är också olika. Jag jobbar på min andra master, på ett språk som inte är mitt modersmål, trots ett antal riktigt pissiga perioder. Jag hade inte klarat det utan att ha lagt ner mycket tid och arbete (inte heller dessa är jämt fördelade från person till person!)(nej, inte ens tid), och jag hade verkligen inte klarat det utan att ha så pass bra förmåga att jag kunnat köra på även när hjärnan gick på halvfart. Vissa förutsättningar är folk i allmänhet ganska medvetna om - partner som ställer upp, föräldrar som haft tid att coacha, en kropp som kan tränas för en viss sport, utseende, hudfärg, kön, klass. Intellektuell kapacitet är ofta osynligt om man inte vet vad man ska leta efter, men skyddar mot misslyckande nästan lika bra som pappas pengar och svenskklingande namn.
Apropå detta och att man snackar mycket Alice Teodorescu nu, efter en radiodebatt. Varje gång jag hör hennes namn tänker jag på nåt sammanhang hon lyftes fram (fan om inte av sig själv...) som sån där föredömligt duktig lättintegrerad invandrare, eftersom hon lärde sig språket fort när hon kom till Sverige. Hon var typ fem. Lol. Det här tycker jag varje gång jag tänker på att skylta med att man lärde sig språket fort när man var fem:
Är SÅ glad över att du lyfter IQ-frågan! Jag är en av dem som ligger över medel och är såklart jätteglad över det, eftersom jag numera kan acceptera det hos mig själv samt tillåta mig att använda min kapacitet FÖR mig själv. Jag är så less på att "samhället" å ena sidan verkar ha börjat hävda att IQ är ett meningslöst begrepp och sen å andra sidan prata om att "EQ är viktigare än IQ" (som om IQ plötsligt finns igen men är dåligt).
SvaraRaderaHatar den här begreppsförvirringen och att det är så laddat att ha hög eller låg IQ. Hade jag haft låg IQ hade jag v e r k l i g e n velat veta det så att jag slapp undra varför saker gick långsammare för mig än för andra till exempel.
Det finns så många fördomar om IQ och om personer som har högt sådant, men de går ju inte att krossa om man inte ens får snacka om IQ som faktiskt, existerande koncept.
Tänkte komma med förtydliganden runt begrepp. Typ såhär. IQ är inte sådär jätteanvändbart som "riktigt" begrepp, men användbart som ett begrepp folk i allmänhet känner till. Man fattar liksom vad som menas. Det heter ju dessutom IK på svenska, om man använder terminologin från det mest använda testet som psykologer använder för att mäta sån begåvning hos vuxna. Och "EQ" är sist jag kollade inte ett seriöst begrepp överhuvudtaget. Men visst, också användbart till vardags.
SvaraRaderaDet finns en störande missuppfattning om att hög intelligens innebär låg emotionell och social sådan. Det finns ingen anledning att säga så, och jag vill alltid slå folk som pratar på det sättet om kognitivt begåvade barn. Förmågan att bearbeta mycket information fort är nämligen asbra att ha i både känslomässiga och sociala sammannang. Förstår viljan att göra det rättvist så man får bara ha ett Q i taget, men så funkar det inte.
Det finns så oändligt många faktorer, och det kan finnas mönster även när det finns undantag. Jag minns en annan student jag pratade med, jag beklagade mig över att barn i rika familjer kunde betala sådana som mig för läxhjälp (och indirekt bättre betyg), när det fanns barn även i fattigare familjer som behövde sådant, och att det var synd att svenska skolan inte klarade av att hjälpa alla elever. Hon anklagade mig för att hata rika och vara avundsjuk på andras framgångar. Jag försökte förklara att alla inte har samma förutsättningar, och visst, svårt att göra något åt, men lite synd ändå. Men hon hade ju läs- och skrivsvårigheter, och det gick ändå bra för henne i högskolan, och det bevisar att alla klarar sig om man bara vill, och man ska inte klaga. Och att jag, som kom från en arbetarklassfamilj, uppfostrad av ensamstående invandrarmorsa, jag bevisade ju också att statistik inte gällde - det är bara att ta sig i kragen så kan det ju gå bra! :/
SvaraRaderaFan var irriterad jag blev. Hon studerade dessutom till lärare. (hon var allmänt fördomsfull även mot bdsm-are, religiösa, ja, antagligen fler grupper än så).
Vera, jag håller med dig om hur irriterande det är när folk ska försöka först hävda att alla är lika intelligenta, och sen att "iq-smarta" automatiskt vore sämre än "eq-smarta".
amen till precis hela inlägget -- jag känner att jag ofta argumenterar den här sidan med en enorm krets av lyckade integrerade invandrare á la teodorescu.
SvaraRaderaoch din skrattgif är även jävligt on point. jag lärde mig engelska när jag var tio för vi trodde vi skulle flytta till kanada och spenderade ett par månader där. jag minns det sjukt tydligt -- kom dit, kommunicerade med släkten på hackig polska och svenska och en morgon vid frukostbordet insåg jag att JAG KAN ENGELSKA NU. testade att säga ett par meningar. gick bra. kunnat språket sen dess. hade aldrig hänt en vuxen, trodde man visste sånt?