Det har på senaste hänt en hel del tillfällen där jag och andra polypersoner jag känner diskuterat hur man ska svara på omgivningens ofta respektlösa frågor. Ofta är dessa frågor av väldigt privat natur, samtidigt som den normativa frågeställaren inte alls reflekterar över detta. Ni vet, saker som "ligger du med andra för att din pojkvän är dålig i sängen" eller "men vad gör du om du skulle bli kär på riktigt" ...
... vänta... jag måste bara pausa och andas i fyrkant.
... ja ...
Hur som helst. Frågan om hur man ska besvara sådant har dykt upp en del för mig såväl som för privatperson som offentlig person. Hur ska man svara med människovärdet i behåll, samtidigt som man inte är otrevlig mot frågeställaren. För alla vet ju att det är den som påpekar nåns otrevlighet som förstör stämningen, inte den som ställde frågan till att börja med.
Det finns många strategier, men en om jag vill framhäva lite extra idag är följande - man behöver inte svarar på andras frågor om sitt privatliv. Det är ju ett rimligt socialt beteende, att svara när någon frågar. Så rimligt och naturligt att man lätt hamnar i tankar om att man måste svara om någon frågar. Så man svarar, även om frågan är respektlös, dum eller kränkande. Man funderar på vad man ska svara nästa gång en främling undrar hur man gör med svartsjuka. Man pratar med sina kompisar som förstår exakt varför de väste fram vissa svar medan de helst ville hälla ett glas vatten i ansiktet på den frågvisa.
Men man måste inte svara. Man behöver inte. Man får låta bli. Man har ingen rapportplikt. Man får för allt i världen svara med en lång föreläsning, en dryghet, eller en utskällning. Det får man också. men att inte svara alls är ett alternativ vi ofta glömmer bort.
... vänta... jag måste bara pausa och andas i fyrkant.
... ja ...
Hur som helst. Frågan om hur man ska besvara sådant har dykt upp en del för mig såväl som för privatperson som offentlig person. Hur ska man svara med människovärdet i behåll, samtidigt som man inte är otrevlig mot frågeställaren. För alla vet ju att det är den som påpekar nåns otrevlighet som förstör stämningen, inte den som ställde frågan till att börja med.
Det finns många strategier, men en om jag vill framhäva lite extra idag är följande - man behöver inte svarar på andras frågor om sitt privatliv. Det är ju ett rimligt socialt beteende, att svara när någon frågar. Så rimligt och naturligt att man lätt hamnar i tankar om att man måste svara om någon frågar. Så man svarar, även om frågan är respektlös, dum eller kränkande. Man funderar på vad man ska svara nästa gång en främling undrar hur man gör med svartsjuka. Man pratar med sina kompisar som förstår exakt varför de väste fram vissa svar medan de helst ville hälla ett glas vatten i ansiktet på den frågvisa.
Men man måste inte svara. Man behöver inte. Man får låta bli. Man har ingen rapportplikt. Man får för allt i världen svara med en lång föreläsning, en dryghet, eller en utskällning. Det får man också. men att inte svara alls är ett alternativ vi ofta glömmer bort.
Bra inlägg! Jag funderar på hur du tänker kring andra typer av reaktioner på att man lever poly. Jag har en person i mitt liv som många säkert ser som min primärpartner trots att jag själv inte tänker riktigt så om henom. Fastän jag är öppen med att jag bara har "öppna förhållanden" har jag märkt att om jag nämner att jag dejtat någon annan än "primärpartnern" så är det många som blir obekväma! Som om man gör något omoraliskt i vissa människors ögon, trots att man kör med öppna kort, respekt för överenskommelser, osv. Nyfiken på om du mött sådana reaktioner från omgivningen och vad du tänker om dem i så fall.
SvaraRaderaSjälv blir jag också sjukt trött på återkommande frågor som rör mina livsval där de inte stämmer med normen. Ungefär som att man alltid måste motivera sin "avvikelse" trots att jag själv tycker att min variant av livet är den "naturliga" och majoriteten som borde behöva motivera sitt val.
SvaraRaderaSamtidigt försöker jag ibland, när jag orkar, vara pragmatisk och pedagogisk och välja att se frågorna som genuint intresse och nyfikenhet på min person - ett tecken på att personen vill lära känna mig bättre - och svara så gott jag kan, utan att definiera bort mig själv som avvikare. Ställa den självklara motfrågan varför hen valt motsatsen. Ibland lyckas det; personen blir mer insiktsfull och kanske rentav ser sitt eget (icke-)val i ett annat ljus. Och ibland blir folk bara provocerade. Men då lär jag mig åtminstone lite om frågeställaren och får försöka se det som något som var värt besväret att svara...