Gärin med rhymes och nice flow

Jag bloggade om en rysk poet vid namn Marina Tsvetajeva i maj, och skrev att jag tycker om henne väldigt. Först skrev jag länge om hur bra hon är. Sen skrev jag att jag inte känner till bra tolkningar på svenska. Burn!

Men så såg jag en bok nyligen, Med gröna ögon från Akvilon förlag. Den fanns på antikvariat i en tidigare upplaga, men den här var från 2010 och utökad. Så jag köpte den. Sen läste jag lite. Sen köpte jag tre till så att jag hade buffert att ge bort. Under samma period försökte jag nämligen hitta Bakhålls Ett moln i byxor för att kunna ge bort, men den är slut på förlaget. Nu tänkte jag inte missa tillfället att ha lite buffert. Fast jag har redan gett bort två...

Det är Tsvetajeva i urval. Jag ska överhuvudtaget inte klaga på urvalet. Ja, det finns sådant jag skulle vilja ha med, men som inte finns där. Men hur väljer man ens rimligt bland så mycket material av en så pass lysande poet? Det finns bredd, från kärlekslyriken till hyllningar av andra poeter, till sorgesång över sin döda dotter, till en dikt ur den homoerotiska cykeln Väninnan, till Hamlet. Jag skrev att Tsvetajeva är styrkande för mig som kvinna, och jag tror att det går att förstå varför och hur bara av den här tunna volymen. Hon räds ingenting. Hon är skamlös i det privata, men äger med samma självklarhet politiken och myten och mänsklighetens samlade kulturkanon. Självklart och kompromisslöst kvinnligt. Kvinnligt som i mänskligt.

Hur är tolkningarna? Det här är förstås känsligt, för jag kommer från en tradition där man tycker att dikter ska rimma*. Det gör Tsvetajeva med. Hon kännetecknas verkligen av rytm och rim, ett fantastiskt svårt och fängslande flöde. Jag läser nästan alltid högt när jag läser dikter. Rytm och rim hjälper mig att komma i ett meditativt tillstånd, i trans, där jag bäst tar till mig lyrik. Där allt inte behöver vara självklart och bokstavligt. Annika Bäckström har valt att göra det bekvämt för sig och hålla sig till rim och originalets rytm där det var lösbart. Kan inte klandra henne. Men det gör å andra sidan att jag inte är helt nöjd med en del. det är fint, jag kan uppskatta det, men det blir något helt annat än originalet.

Men så finns det ett poem i Med gröna ögon där Bäckströms orimmade tolkning gör mig helt tillfredsställd. Slutsång tycker jag är värd att köpa hela boken för. Jag läste hela en kväll, högt, gråtandes, i ett svep. Slutsång är en skildring av ett par som gör slut i Prag, och det är precis så enkelt och konkret och banalt. De möts. De fattar mod. Han försöker få henne att säga orden. De går över en bro.

Har ni gjort slut med någon ni fortfarande gillar? Det var tydligen precis lika hemskt för hundra år sedan.

I fotnoten till inlägget kommer ni kunna läsa att jag har skolats in i att läsa dikter. Sedan gjorde jag faktiskt inte det tills jag upptäckte Majakovskij - faktiskt tack vare gymnasiets svenska. Idag är jag oändligt tacksam över att jag som barn hade fått vänja mig vid poesin, fast jag då hatade Jesenins jävla vita björk lika mycket som de andra skolbarnen. Men när jag ser på svenska jämnåriga, utan specialintresse för litteratur, upplever jag att de verkligen tror att dikter inte är till för dem. Att dikter är svårt och obegripligt och skrivna för någon annan. Så tråkigt, för samma människor finner mening i sångtexter, så det är inte själva formatet mångbottnad flowtext som är det otillgängliga.

Snart är det jul. Då vill man köpa klappar. Köp gärna Med gröna ögon. Till dig själv. Till någon du älskar, eller älskat, eller som du gjort slut med. Till en vän, till familjen, istället för 50 Shades, för att göra mig glad. Läs högt, läs tyst, läs för dig själv, läs för någon annan, läs för min skull.

Finns på bland annat Adlibris och Bokus. Recensioner. SvD; Kristianstadsbladet; bloggen bernur;

*Det här är så intressant. Verkligen en fråga om kulturellt kapital. Jag är ju inte sådär jätteuppfostrad i ett superkulturellt hem. Inte marinerad i finkultur och har inte läst på konservatorium precis. Men jag känner mig ändå så pass trygg i min relation till lyrik att jag lugnt står på mig i den frågan. Trots att jag vet att i Sverige ses dikter som rimmar som lågstatus. Barnsliga. Enkla. Omogna. Diktens motsvarighet till klitorisorgasmen. Men ja ba, fuckit, I know this shit! Jag vill att vers ska va på vers, och hör sen!Fast det har ju förstås att göra med att jag är ryska. Så dels har jag gått i skola där man har fått memorera och deklamera dikter från dagis och uppåt. *alla vi som fått recitera hela Borodino klappar nu* Och dels så är jag ju uppbackad av Lermontov, Jesenin, Achmatova, Tsvetajeva, Majakovskij, Pasternak... Ni ba "det är barnsligt med rim"? Ja ba "nu ska jag läs Eugen Onegin på originalspråk kthxbai!".