Jag har tänkt mycket på detta att folk alltid pratar om att man ska älska sig själv, och acceptera sig själv, och att det är konstigt att man är mest kritisk just mot sig själv.
Det är fan inte konstigt. Det är typ det rimligaste som finns.
Tänk att du har nån person du gillar. Tänk nu att dras med den personen 24/7. Alltid. Jämt. Fatta vad lack man hade blivit, ens om man verkligen älskade personen. Man hade inte varit lack jämt, men då och då. På vissa saker personen gjorde. Å herregud.
Och så alla dumheter man själv har för vana att göra. Ens bästa kompis kanske är mer en av tre gånger som man häver ur sig dumma kommentarer, så ens bästa kompis kanske tycker man dömer sig för hårt. men man själv är med varenda jävla gång man gör bort sig. Varje gång utan undantag. Eller med undantag, och i så fall är det ännu jobbigare.
Så alltså, jag tycker det är superrimligt att jag ibland hatar mig själv, och är fruktansvärt trött på mig själv, och ser fel andra inte ser. hade ni varit tvungna att hänga med mig varje dag i snart 30 år hade ni också varit ganska lack.
Slut på sagan.
Det är fan inte konstigt. Det är typ det rimligaste som finns.
Tänk att du har nån person du gillar. Tänk nu att dras med den personen 24/7. Alltid. Jämt. Fatta vad lack man hade blivit, ens om man verkligen älskade personen. Man hade inte varit lack jämt, men då och då. På vissa saker personen gjorde. Å herregud.
Och så alla dumheter man själv har för vana att göra. Ens bästa kompis kanske är mer en av tre gånger som man häver ur sig dumma kommentarer, så ens bästa kompis kanske tycker man dömer sig för hårt. men man själv är med varenda jävla gång man gör bort sig. Varje gång utan undantag. Eller med undantag, och i så fall är det ännu jobbigare.
Så alltså, jag tycker det är superrimligt att jag ibland hatar mig själv, och är fruktansvärt trött på mig själv, och ser fel andra inte ser. hade ni varit tvungna att hänga med mig varje dag i snart 30 år hade ni också varit ganska lack.
Slut på sagan.
Ju äldre jag blir ju mer tycker jag om mig själv. Kanske för att jag tidigare varit så extremt självkritisk att jag tvingats lära mig att förlåta mina brister och därmed blivit rätt bra på det.
SvaraRaderaMinns jag rätt är självmedkänsla en (åtminstone statistiskt, relativt och förenklat sett) betydligt effektivare metod för att handskas med sina "brister" än självkritik. Särskilt om det är sidor hos sig själv som man jobbar med att förändra. Självkritik sabbar självdisciplin och viljestyrka, självmedkänsla stärker den.
SvaraRaderaDessutom är ju att ersätta självkritik med självmedkänsla en bra grej mot depression, utbrändhet m.m.
Livskompass/värderad riktning i kombination med konsekvent tillämpad självmedkänsla funkar väldigt bra i förändringsarbete. En av vår kulturs (kanske de flesta kulturers?) största missuppfattningar/bluffar är att att piska sig själv är ett bra sätt att få saker man vill få gjorda gjorda. Totalt sett är det tvärtom.
Lästips:
- self-compassion.org
- The Willpower Instinct av Kelly McGonigal
En av de skojigaste sakerna med viljestyrka är att den rent vetenskapligt sett blir bättre om man slappar och tycker synd om sig själv. (Eller, om man ska vara petig, ser till att vila ordentligt och ägnar sig åt självmedkänsla. Men det låter inte lika roligt.)
Att man ibland blir less på sig själv, särskilt som introvert, tror jag har mindre att göra med hur mycket dåliga sidor man har, och mer med att hur bra sällskap som helst kan bli jobbigt om man överdoserar eller felproportionerar det. För mig brukar det funka rätt bra att då minska dosen av umgänge med mig själv och öka dosen av umgänge med andra en stund för att jag ska bli mindre less på, och mer attraherad av, mig själv. Ungefär som det funkar för de flesta i parrelationer.
Det här tycker jag är fascinerande, för jag förstår det verkligen inte. Jag blir lätt less (trött, överansträngd) på andra men att vara med mig själv är det bästa som finns. Lugnt och skönt. Tröttnat har jag aldrig gjort, kanske jag är alldeles för lättdistraherad? Blir man fascinerad av spännande stenar som ligger på marken kanske man inte har tid att tröttna på sig själv. Visst gör jag dumheter, men jag kan ju inte göra något åt att jag är jag. Dumheter händer ju. Jag säger inte att jag tycker det är enkelt att vara jag, men det är ju inte mitt fel. Så tänker jag.
SvaraRaderaJag tror stenhårt på förnekelse och distraktion. jag, jobbig? naaaah, kolla ett internet!
SvaraRadera:D
SvaraRaderaBra poäng! Ska komma ihåg det. :D
Jag menar nu inte att jag är trött på mig själv, eller har tråkigt på egen hand, men vissa saker jag gör är jag ju dödstrött på. Eller, mer sådär "Tanjaaa, igen?! REALLY?!". Vad som är rimligaste sättet att hantera det på är ju nåt man kan diskutera, men tycker verkligen inte det är konstigt att man reagerar mer på egna själen och kroppen.
SvaraRaderaOm tolrans och mognat - bloggat här http://ablativ.blogspot.se/2012/04/tolerans-och-mognad.html