Meh, varför har jag ingen relation till Kåldolmar och Kalsipper, som mina svenska kompisar? Ja, jusste, för att jag kan ur minnet recitera hela första skivan av Ali-Baba. Så. Ja. Dagens avsnitt av nu jävlar ska jag exkludera er svenskar handlar om ryskspråkiga ljudsagor som jag gillade som barn. Tänkte att en del föräldrar till ryskspråkiga barn i Sverige kanske inte känner till dem. Det vore dumt om deras barn gick miste om dessa på grund av föräldrars okunskap.
Först ut blir Alice i Underlandet (1976). Ni kan läsa om den här (eller på Wikipedia) och ladda ner den härifrån. Och sedan vet jag inte riktigt vad mer jag kan tillägga, förutom att det här är en fruktansvärt kompetent genomförd ljudversion av Alice i Underlandet. Det är ju ingen liten utmaning att göra en Alice, och här lyckas de med den känslan av att vad som helst kan hända, men det ändå finns en viss intern logik i det hela. Och så är den sjukt sjukt rolig.
Sagan är musikaliskt mångfacetterad, och om jag fattat rätt Vladimir Vysotskijs första skiva på Melodija. Vysotskij har skrivit större delen (om inte alla, lite dålig koll har jag) av låtarna, och framför även några. Som ett slut-namedrop kan jag berätta att en del av rollerna spelas/sjungs av Klara Rumjanova, mellan mig och Stangel känd som "multiks Megumi Hayashibara", hon har bland annat röstat kaninen i Vänta bara! och Tjeburasjka/Drutten.
Hur som, en helt lysande ljudsaga som jag lyssnat på hundratals gånger som barn. När jag lyssnar genom den nu blir jag än med häpen inför hur välsammanhållen och djup den är. De regimkritiska inslagen gick över huvudet på mig när jag var åtta, men nu blir det här förstås mer uppenbart, inte minst när jag vet att Visotskij på den tiden inte var sönderkramad. Helt klart ett verk ni icke-ryskkunniga bör gråta över att ni inte kan uppleva till fullo.
Näst ut blir Ali-Baba och de 40 rövarna (1982). Återigen, läs här eller här, ladda ner här. Jag minns än idag hur fett nöjd mamma var när vi köpt skivan i Riga. "Du kommer älska den!" sa mamma. Jag var skeptisk, för jag älskade ju Alice, men när jag tjugo år senare kan recitera hela första skivan från minnet så kan man ju ana att jag lyssnat på den några gånger. Av de (säkert romantiserade) skildringarna av skivans tillkomst som jag sett började det hela plusminus som studentspex, och sedan urartade i att ett gäng glada och bildade amatörer lyckades övertyga ett gäng glada proffs om att det var en bra idé att spela in skivan. Och så blev den en stor succé.
Vad kan man säga? Den exotifierar förstås skiten ur orienten, men det är nog väntat i sammanhanget. Den är inte heller så komplex som Alice. Men den är välgjord, hemskt rolig och väldigt catchy. Det låter verkligen som att de som gjort sagan haft jätteroligt, och det är ett av de få tillfällen då all kul som skaparna hade även smittar av sig på publiken. Rekommenderas!
Först ut blir Alice i Underlandet (1976). Ni kan läsa om den här (eller på Wikipedia) och ladda ner den härifrån. Och sedan vet jag inte riktigt vad mer jag kan tillägga, förutom att det här är en fruktansvärt kompetent genomförd ljudversion av Alice i Underlandet. Det är ju ingen liten utmaning att göra en Alice, och här lyckas de med den känslan av att vad som helst kan hända, men det ändå finns en viss intern logik i det hela. Och så är den sjukt sjukt rolig.
Sagan är musikaliskt mångfacetterad, och om jag fattat rätt Vladimir Vysotskijs första skiva på Melodija. Vysotskij har skrivit större delen (om inte alla, lite dålig koll har jag) av låtarna, och framför även några. Som ett slut-namedrop kan jag berätta att en del av rollerna spelas/sjungs av Klara Rumjanova, mellan mig och Stangel känd som "multiks Megumi Hayashibara", hon har bland annat röstat kaninen i Vänta bara! och Tjeburasjka/Drutten.
Hur som, en helt lysande ljudsaga som jag lyssnat på hundratals gånger som barn. När jag lyssnar genom den nu blir jag än med häpen inför hur välsammanhållen och djup den är. De regimkritiska inslagen gick över huvudet på mig när jag var åtta, men nu blir det här förstås mer uppenbart, inte minst när jag vet att Visotskij på den tiden inte var sönderkramad. Helt klart ett verk ni icke-ryskkunniga bör gråta över att ni inte kan uppleva till fullo.
Näst ut blir Ali-Baba och de 40 rövarna (1982). Återigen, läs här eller här, ladda ner här. Jag minns än idag hur fett nöjd mamma var när vi köpt skivan i Riga. "Du kommer älska den!" sa mamma. Jag var skeptisk, för jag älskade ju Alice, men när jag tjugo år senare kan recitera hela första skivan från minnet så kan man ju ana att jag lyssnat på den några gånger. Av de (säkert romantiserade) skildringarna av skivans tillkomst som jag sett började det hela plusminus som studentspex, och sedan urartade i att ett gäng glada och bildade amatörer lyckades övertyga ett gäng glada proffs om att det var en bra idé att spela in skivan. Och så blev den en stor succé.
Vad kan man säga? Den exotifierar förstås skiten ur orienten, men det är nog väntat i sammanhanget. Den är inte heller så komplex som Alice. Men den är välgjord, hemskt rolig och väldigt catchy. Det låter verkligen som att de som gjort sagan haft jätteroligt, och det är ett av de få tillfällen då all kul som skaparna hade även smittar av sig på publiken. Rekommenderas!
Alltså... Som jag lyssnade på Alibaba och de 40 rövarna, på sjuttiotalet, på svenska.
SvaraRadera