Kolla på mangafilm, vi har brudar!

Har berört detta i mitt inlägg om varför jag gillar animé, men har tänkt såhär mycket på sistone. När jag ser västkulturbaserade nördtjejer och andra bechdelengagerade prata om nån tjej i nån serie känner jag bara "stackare, vad svältfödda de verkar!". Så ja, kolla på mangafilm. Jag tipsar om sånt ibland. 

Eftersom jag är så jävla hjälpsam, här är en lista på mina tidigare animétips med kvinnor i:
Gunbuster - klarar fan knappt det omvända bechdeltestet
Rosen från Versailles - tipsat om här (gammalt inlägg iofs, innan jag såg om den i modern tid och insåg att den är BÄTTRE än jag minns den)
Utena - kommer att vara med i min serie om saker som vart viktiga för mig
Princess Tutu - Urbäst!
Queeraniméerna här, samt Hourou Musuko som handlar om transungdomar
Misato här är från Neon Genesis Evangelion som är bra men inte en bra nybörjaranimé.
Cowboy Bebop spoilar jag lite i recensionen, men den är öht mitt bästa nybörjaranimétips. Bra kvinnoporträtt, håll käft om Fayes kläder nu.
Galaxhjältarna... haha, nej, skojar bara. Alltså, den är bra. Men... men inte på Bechdelsättet.
Higurashi no Naku Koro ni har jag inte sett hela, men det jag sett har varit bra skräck med kvinnor i. Och så jag är dödstrött på Miyazaki, men hans grejer såklart. Även Ghost in the Shell, Paprika och Millenial Actress har kvinnliga huvudpersoner. Det finns annars sjukt mycket som jag inte tycker är särskilt bra men som innehåller massor med kvinnor. Och mkt bra jag inte orkar minnas på rak arm. Tipsa gärna i kommentarerna. Ciao!

Fina tomma ord

När jag var i Riga fick jag veta att jag har fått en liten halvsyster. Jag är fruktansvärt lycklig, men därför också än mer nedslagen över vidrigheter som pågår i landet hon kommer att bo i (t ex här). Det känns dock som att svenskar äntligen har reagerat på att Ryssland är ett homofobt jävla helvete (t ex här), och det känns positivt. Vad jag är mer skeptisk till är den här kampanjen GoWest2013. Jag var skeptisk redan när den lanserades, och i och med att den aktualiserats och lyfts fram blir jag än mer skeptisk.

Kampanjen går ut på att man sätter ihop en tweet där man välkomnar ryska HBTQ till svenska Pride. Tweeten äversätts automatiskt till ryska när man publicerar den på Twitter. Det är väldigt fina och uppmuntrande ord kampanjen sänder ut, men för mig är orden provocerande tomma. Jag tvivlar på att ryska (med ryska menar jag Rysslandsboende, inte etniska ryssar) HBTQ-personer har undvikit Stockolm Pride på grund av att de inte kände till tillställningen. Jag tvivlar också på att de tidigare känt sig ovälkomna. Inte heller tror jag att det saknas vilja. De käcka glada #gowest-tweetsen känns som en privilegieblind örfil mot människor som inte har praktiskt möjlighet att ta del av den glada öppna festen som beskrivs så aptitligt. Det är nämligen jävligt dyrt och krångligt att komma till Sverige om man är ryss.

Till att börja med skulle visumet kosta runt 800 SEK (källa). Och detta är best case scenario. Detta är utan att man tänker på kostnaderna för att skaffa alla dokument. Detta utan att man tar hänsyn till att man måste ha arbetsintyg på att man har jobb med lön på 25 000 RUR (strax över 6 000 SEK). Detta utan att ta hänsyn till att man måste bevisa att man har tillräckligt med pengar på banken (verkar vara ca 800 SEK/dag). Detta utan hänsyn till att det blir extra krångligt att skaffa visum om man bor utanför storstäderna. 

6 000 kronor kanske inte låter som ett särskilt högt krav på lön, men här har ni lite lönestatistik för 2012. 25 000 är strax under rikssnittet. Tittar man på medellönerna utanför storstäderna rör det sig till under 20 000. Det försvårar inte bara visuminskaffandet, utan även de ekonomiska möjligheterna att komma till Pride. Från S:t Petersburg kan man komma till Sverige för några hundralappar. Flyger vi från Moskva snackar vi minst 1500. Flyger vi från Sotji kostar biljetten 5 000, och vi är fortfarande bara en liten bit in i det väldiga landet.

Stockholm är en dyr stad. Det är inte gratis att bo, för att uttrycka det snällt. Men visst, man kan hitta något vandrarhem som kan både vara billigt och redo att fylla i alla blanketter som krävs för turistvisum. Man kan leva på havregryn. Man kan gå överallt så man slipper SL-kostnaderna.

Vet ni vad själva Pride kostar? 1 145 SEK.

Skaka rumpan på Pride! Det är inte så att du kan, men du är välkommen! 

Jag störde mig på det redan när kampanjen lanserats. Jag frågade via Twitter om de hade möjligheter att erbjuda någonting konkret för att hjälpa ryssar hit, men de svarade att de bara sysslar med Tweets. Jag frågade om de hade några uppgifter om personer eller organisationer man kunde hänvisa intresserade hjälpbehövande ryssar till och minns jag rätt så sa de att de återkommer och så rann det ut i sanden. Jag tänkte då att jag kanske kunde erbjuda hjälp, men det kändes som att det var redan för sent för årets Pride, med tanke på hur mycket tid det tar att ordna visum och pengarna som behövs. Jag tänker dock försöka hitta om det finns något bra Sverige-hjälper-ryska-HBTQ-sammanhang där jag kan hjälpa till eftersom jag kan språket. Känner ni till nåt så nås jag på namn.efternamn@gmail.com.  

Visst, tanken är väldigt fin. Trist bara att det som hindrar ryssar från att komma till Sverige inte är bristen på välvilliga tweets.

Bloggtorkesäsong

Tja! Jag har vart i Prag! Och är upptagen den här veckan med! Så det blir inte mycket nytt! Jaaa! Men sen blir det inlägg om vem som framstår som intressant och rolig och hur man tar plats i konversationen! Och om tecknad film från Japan! Jaaaaa! Jättekul!

Jag har känt att jag måste ta ställning till Robin Thickes låt Blurred Lines. Min ställning är att jag sällan haft så mycket kognitiv dissonans mellan att vilja kräkas och dansa. Texten går emot allt jag står för. Jag har dansat till den på iPhonen på Prags gator och torg. Här är min senaste Facebookcoverbild, som föreställer min BFF och mig. Och den enda delen av texten som inte är människovidrig.

Ondskans blommor

Bloggar om nya animén Ondskans blommor på mangafilm.se. Woo, mangafilm! Woo, det är rotoskopad och stundtals lysande! Woo, lika bra att se den nu, för jag har läst på på tvtropes hur fortsättningen blir och det kommer bli sämre!

Annars har jag sett andra Atlas Shrugged-filmen och den var uuuusel. Alltså, Rand-böckerna gillar jag ju, inte ens motvilligt, bara inte på det sättet att jag tycker att man ska bygga verklighet av dem. Men Atlas Shrugged-filmerna är ju bara sorgliga. Men jag har i alla fall gjort de hära. De heter "Var är Julia?" respektive "Har du sett Ritsuko idag?".

Sen av ren nostalgi över animé-crossovers jag gjort grävde jag fram denna bästa med Utena och Töntarna av Kent. Det här är så fruktansvärt roligt att det finns inte, om man kan kontexten osv osv.

Tips på ryska ljudsagor för barn

Meh, varför har jag ingen relation till Kåldolmar och Kalsipper, som mina svenska kompisar? Ja, jusste, för att jag kan ur minnet recitera hela första skivan av Ali-Baba. Så. Ja. Dagens avsnitt av nu jävlar ska jag exkludera er svenskar handlar om ryskspråkiga ljudsagor som jag gillade som barn. Tänkte att en del föräldrar till ryskspråkiga barn i Sverige kanske inte känner till dem. Det vore dumt om deras barn gick miste om dessa på grund av föräldrars okunskap.

Först ut blir Alice i Underlandet (1976). Ni kan läsa om den här  (eller på Wikipedia) och ladda ner den härifrån. Och sedan vet jag inte riktigt vad mer jag kan tillägga, förutom att det här är en fruktansvärt kompetent genomförd ljudversion av Alice i Underlandet. Det är ju ingen liten utmaning att göra en Alice, och här lyckas de med den känslan av att vad som helst kan hända, men det ändå finns en viss intern logik i det hela. Och så är den sjukt sjukt rolig.

Sagan är musikaliskt mångfacetterad, och om jag fattat rätt Vladimir Vysotskijs första skiva på Melodija. Vysotskij har skrivit större delen (om inte alla, lite dålig koll har jag) av låtarna, och framför även några. Som ett slut-namedrop kan jag berätta att en del av rollerna spelas/sjungs av Klara Rumjanova, mellan mig och Stangel känd som "multiks Megumi Hayashibara", hon har bland annat röstat kaninen i Vänta bara! och Tjeburasjka/Drutten.

Hur som, en helt lysande ljudsaga som jag lyssnat på hundratals gånger som barn. När jag lyssnar genom den nu blir jag än med häpen inför hur välsammanhållen och djup den är. De regimkritiska inslagen gick över huvudet på mig när jag var åtta, men nu blir det här förstås mer uppenbart, inte minst när jag vet att Visotskij på den tiden inte var sönderkramad. Helt klart ett verk ni icke-ryskkunniga bör gråta över att ni inte kan uppleva till fullo.

Näst ut blir Ali-Baba och de 40 rövarna (1982). Återigen, läs här eller här, ladda ner här. Jag minns än idag hur fett nöjd mamma var när vi köpt skivan i Riga. "Du kommer älska den!" sa mamma. Jag var skeptisk, för jag älskade ju Alice, men när jag tjugo år senare kan recitera hela första skivan från minnet så kan man ju ana att jag lyssnat på den några gånger. Av de (säkert romantiserade) skildringarna av skivans tillkomst som jag sett började det hela plusminus som studentspex, och sedan urartade i att ett gäng glada och bildade amatörer lyckades övertyga ett gäng glada proffs om att det var en bra idé att spela in skivan. Och så blev den en stor succé.

Vad kan man säga? Den exotifierar förstås skiten ur orienten, men det är nog väntat i sammanhanget. Den är inte heller så komplex som Alice. Men den är välgjord, hemskt rolig och väldigt catchy. Det låter verkligen som att de som gjort sagan haft jätteroligt, och det är ett av de få tillfällen då all kul som skaparna hade även smittar av sig på publiken. Rekommenderas!

Nöjda patienter

För ett tag sedan cirkulerade det ett läkarupprop där man kunde skriva på om man var emot att rådande omständigheter inom vården försvårade för läkare (och annan personal) att agera utifrån sin professionella kompetens. Ni kan läsa här. Socialministerns pressekreterare kallade enligt Metro uppropet för komplett nonsens, och sade land annat följande.

– Vad vi kan se är att samtidigt som vissa av läkarna är missnöjda ökar patientnöjdheten.

Jag kommenterade detta på Facebook och Twitter med följande förtydligande: vårdens uppgift är inte att göra patienter nöjda, det är att göra patienter friska. 

Så var det egentligen med den saken, men jag såg en intressant artikel om just skillnaden på frisk och nöjd, och så tänkte jag att jag kunde länka den här. I studien man pratar om har man delat upp deltagare i fyra grupper där en tre av grupperna fick olika behandlingar, medan den fjärde var en kontrollgrupp. Av terapierna verkade två ge ungefär lika bra resultat och en ge knappt något resultat alls jämfört med kontrollgruppen. Men när man mätte nöjdhet gav alla tre terapierna ungefär samma utslag (högre än kontrollgruppens). Det illustrerar alltså det jag säger ovan, ökad nöjdhet bland patienter är inte samma sak som att de har blivit friskare.

Jag vet inte riktigt hur det är med den somatiska vården, men som psykolog känner i alla fall jag att nöjdhet och behandling inte nödvändigtvis går hand i hand. Det finns massor av förutsättningar för att ett besök hos psykolog ska ge en falskt positiv upplevelse. Bara själva placeboeffekten i att man har pratat med en psykolog kan få en att känna sig nöjd efteråt, få en att känna att man har gjort någonting åt problemen. Och bara att få obehindrat och ocensurerat få prata om sina problem med någon som lyssnar kan kännas bekräftande och bra, även om det även är jobbigt. Hade man bara satsat på nöjdhet hade man nog kunnat betala räkningarna med terapi som Ally McBeal får den att se ut - klienten får komma nånstans och prata av sig.  Det känns bra och man har ju inget att jämföra med heller.

Det finns också, naturligtvis, massor av sätt som terapimetoder som egentligen är effektiva, eller terapisessioner som egentligen är lyckade, kan få patienter att känna "orättvist" lite nöjdhet. Men jag ska inte gå in på mer detaljer. Jag vet inte heller vad det är för undersökningar som Johan Ingerö refererar till, så jag kan inte säga så mycket om vad hans definition av nöjd patient är. Jag tänkte bara understryka detta med att vården hemskt gärna får göra människor nöjda, men huvudsaken är faktiskt att människor blir friska. 

Abort är ingen kvinnofråga

Ni har kanske märkt att jag inte bloggat på et tag. Det är för att jag haft extreme home makeover hemma och målat väggar och mig själv. Nu börjar det lugna ner sig, lettiska hantverkare även kända som släkt har åkt hem, jag kan blogga lite.

Men först. Vi vill trycka blommor i köket. Färg vi använt i andra rum, på vitmålad vägg. Hur gör man det bäst, tycker ni? Kan man beställa screentryckmall från nåt bra ställe? Overheadplast och skära ut själv? Tips mottages gärna! Bilderna jag vill trycka är någon av dessa (ej animerat, såklart), och det är ju olika utmaningar med dem. Hade hellre tryckt den undre, men då måste man väl ha screentryckmall? Eller?

Så. nu till inlägget.

Abortfrågan lyfts ofta fram som en kvinnofråga. Män som är för fri abort antas vara det av hänsyn till kvinnors rättigheter, av sympati eller empati med kvinnor. Det tycker jag är konstigt. När jag tänker på de aborter som jag känner till finns det två personer som annars hade blivit föräldrar.

När jag skrev om det här på Twitter möttes jag av tre reaktioner. Reaktion ett var att hålla med mig. Reaktion två var att man missförstod och trodde att jag menade att män skulle få bestämma att en abort skulle hända även om kvinnan ville behålla barnet. Reaktion tre var att säga att män har alltid haft möjlighet att slippa föräldraskapet och att fri abort kan sägas rädda kvinnor från att vara ensamstående mödrar, medan männen räddas från oönskade parrelationer.

Reaktion ett - ingen kommentar, fistbump.

Reaktion två - det menar jag ju inte. Och jag har inga siffror, men jag skulle tro att i de flesta fall har båda potentiella föräldrarna samma åsikt om ifall aborten ska genomföras eller ej. Jag tycker verkligen att kvinnan har sista ordet vare sig det gäller att behålla eller abortera, men i praktiken blir det oftast så att fri abort innebär samma livsval för båda parterna.

Reaktion tre - vad är det för karikatyrmässig manssyn? Eller kvinnosyn, för den delen? Till att börja med har ju män även förr tvingats att ta hand om barn de är fäder till, även om de hellre hade sluppit att ha det barnet alls. Inte minst har man tvingats till det genom att behöva gifta sig med den man gjort på smällen - oönskat, förstås, men det är väl viktigt att förstå att denna påtvingade parbildning nog var lika oönskad för kvinnan. Och återigen, hur relevant är det i dagens Sverige att man som pappa kan smita undan ansvaret för att man inte är den som bär barnet i magen? De flesta män vill nog faktiskt vara pappor till sina barn, och inte smita iväg och på sin höjd skicka födelsedagskort. Även om barnet inte var planerat eller ens önskat.

I praktiken innebär fri abort i västvärlden att massor av män har friheten att inte behöva få barn de inte vill ha, de har friheten att ha kontroll över sina liv och välja när de vill bli pappor utan att helt sluta med nöjessex. (Ja, det finns metoder för att ha sex och minska graviditetsrisken, jag vet, ni behöver inte påpeka). När jag tänker på de aborterna jag känner till och vad som hade hänt om abort varit omöjlig så är det inte bara mammans liv som hade förändrats radikalt - det är även pappans.

Så jag tycker verkligen inte att män ska vara för fri abort främst av hänsyn till kvinnorna. Fri abort borde inte vara en fråga som femnistkillar så snällt ställer upp på fast den inte ens gäller dem. Fri abort borde vara någonting som män önskar för att det gäller deras liv och deras reproduktiva rättigheter. Att abort är mer av en kvinnofråga och mer kvinnans beslut betyder inte på något vis att det enbart är en kvinnofråga. Som det är nu framställs det lätt så.