Jag har på sistone läst en del texter om hur man kan arbeta med sina relationer. Både hur man kan komma in i relationer och hur man stannar kvar i dem. Den uselt skrivna Kärlekens ACT har jag hittills bara orkat mig halvvägs genom, och den påminner mig ständigt att jag inte ska vara naiv och tro att kärleken är smärtfri. "Trodde du att det skulle vara smärtfritt att vara nära en helt annan person, med andra önskemål i livet och andra sätt att tänka på?" frågar texterna och armbågar mig familjärt i sidan. "Acceptera", uppmanar de. De säger att jag ska accepterar att jag och mina partners inte kommer överens, att jag ska acceptera att mina relationer gör mig uppriven, ledsen, besviken och sårad.
Det kan jag leva med, det har jag alltid gått med på som en del av dealen. Det är klart att jag i praktiken inte alltid är helt förstående och zen, men jag förväntar mig ändå inte att mina partners aldrig ska såra mig. Jag blir ledsen, jag gråter, jag bråkar, men jag accepterar att det är ett villkor i att vara nära en annan person. Någonting som är mycket svårare är att acceptera, att leva med, att jag sårar partnern. Att jag gör någon jag älskar illa bara genom att vara den jag är och att vara nära personen.
Kärlekens ACT skriver om att jag ska välja att vara den partnern jag vill vara. Att mina handlingar ska spegla mina värderingar, att jag inte kan bli perfekt, men att jag ska medvetet och mindfullt sträva mot ledstjärnan. Alla texter om acceptans i relationer jag läst, och inte ett ord om hur jag ska leva med att jag sårar mina älskade. Många ord om att jag inte kommer vara perfekt, men ingenting om den smärtan. Det enda som jag inte kan hantera själv, den enda jag skulle kunna behöva självhjälpsguidning i.
fy fan vad bra ämne!! hoppas fler kommenterar, jag tycker det är jätteintressant och känner igen mig som fan; enda gången jag har sökt psykhjälp i mitt liv var det pga det här. inte för att jag gjort nåt fruktansvärt mot min partner (som jag generellt har ett ganska fungerande förhållande med) utan för att jag inte klarar av att såra ens lite och tenderar att flippa ur av självhat.
SvaraRaderafick tre gånger hos kurator, hon valde att ägna tiden åt freudiansk analys (trots att jag bett om kbt) av varför jag var 10 minuter sen till vår andra träff (fast i tunnelbanan) och fattade absolut noll av problemet. jag gick inte tillbaka efter det.
skriver inte det för att klaga utan för att det är lite roligt och för att jag är tacksam att veta att jag inte är den enda med det problemet.
Håller med. Tänkvärt inlägg. I relationer så sårar alla inblandade varandra någon gång även om det känns hemskt när det väl händer. Viktigt att prata om saker så mycket som möjligt så blir det mesta enklare, tror jag. Ha fin kväll!
SvaraRaderanaomii:
SvaraRaderaÅherregud. Man skäms ju åt hela själavårdarkåren.
Men tack! Jag tycker det känns så konstigt att det inte tas upp mer.
Oskar:
Jag upplever att samtal hjälper att göra mindre dumheter, och även att man får höra att ens partner accepterar en. Men jag tycker fortfarande att bördan av att man oundvikligen gör en älskad människa illa, den finns kvar och i alla fall för mig är den svår att hantera.
Smärta är till för att bäras, inte göra sig av med. Lindras, ja, men inte bli kvitt från.
SvaraRaderaMen sen kan nog en del av problemet ligga i en idealbild av att de man älskar ska man bara vilja väl. Så är det inte. Alla människor som har långvariga relationer med varandra är också i någon utsträckning varandras fiender. Intressen som hamnar på kollisionskurs, både medvetet erkända sådana och en bunt till som rör sig i de delar av oss själva som vi inte riktigt förstår oss på på ett medvetet plan. Och i de delar av relationerna som är fiendskap och rent reellt konkurrerande intressen är det bara naturligt och sunt att man i viss utsträckning gör varandra illa för att uppnå egna fördelar. Allt annat vore respektlöst och nedvärderande mot en själv. Även om man i betydligt större utsträckning är allierade som gör varandra gott.
En annan idealbild som ställer till problem är att vi ska vara såå civiliserade. Men vi är djur i grunden, med djuriskt primitiva sociala reaktioner som en central del i våra karaktärer/ personligheter. Det är också som det ska vara, så länge det inte går och blir helt fel (tänk paralleller till t.ex. fobier eller spelmissbruk, där i grunden bra primitiva reaktionsmönster gått och blivit dåliga). Det går att träna bort sina primitiva mönster, men till priset av emotionell närvaro i stunden överlag. Känslan av att vara levande, på riktigt. Inte värt det, för det mesta. Tror jag.
En tredje idealbild som gör skada är att man borde vara harmonisk och sams med sig själv om vad man känner och vill, annars är det något som är fel. Men ambivalens, att i varierande grad ha motstridiga intressen även inom sig själv är ett tämligen normalt vardagstillstånd för de flesta. Och naturligtvis gäller även ambivalensen vad man känner och vill i sina relationer. Att som något naturligt "bära" ambivalens och motstridiga känslor och intentioner är för mig ett av de mest centrala kännetecknen i att vara vuxen.
Något som kan bidra till svårigheter inom det här området är om man inte har någon rimligt fungerande "empatisk mur", dvs förmåga att selektivt och i varierande grad stänga av sin empati beroende på vilken situation som föreligger för stunden. Här kan tanken om fiendskap underlätta, det verkar för mig som om vi har en viss automatisk empatisk mur som aktiveras när man klassar någon som fiende. Tanken på värdet av muren kan också underlätta, t.ex. att man rent objektivt faktiskt fungerar bättre (t.ex. relativt sina "värderade riktningar" i många situationer med muren lagom mycket igång.
Kortversion: Man ska i någon utsträckning tycka illa om och göra illa sina partners, annars är det något som är fel.
SvaraRaderaJo:
SvaraRaderaBra och klok kommentar. Jag vill inte bli av med smärtan eller så, så funkar det ju inte. Men det känns nästan som att de här böckerna aktivt undviker ämnet för att det är för jobbigt.
Tanja:
SvaraRaderaKanske har med religionskulturell kontext att göra. ACT hämtar ju mycket av sin inspiration från buddhismen, en i många avseenden sockersöt och eskapistisk religion där alla helst ska vara snälla med varandra, och har flyttat över det till ett kulturellt sett kristet sammanhang, en annan i många avseenden sockersöt och eskapistisk religion där alla helst ska vara snälla med varandra.
Preliminärt så hejar jag på hinduismen om folk nu ändå ska vara religiösa, de inkluderar så vitt jag kan förstå på ett förhållandevis vettigt sätt människans mörkare sidor i det gudomliga.