Svar 1

Nu kommer svar på frågorna från frågestunden! I alla fall en omgång! Woo!

Vilket parti har du tänkt att rösta på i nästa val?
-Mattias S

Åh, det här är så jobbigt. Jag vet i stora drag var jag står politiskt, men jag vet inte alls vem jag ska rösta på. Jag är övertygad om att det är viktigt att utbildning bekostas gemensamt, och jag vill öht ha starkt skyddsnät och betalar gärna hög skatt. Jag har sett människor kämpa sig genom svåra situationer, men just att de haft tillgång till utbildning och i alla fall någon hjälp har varit avgörande. Så jag tror verkligen på att försöka jämna ut ekonomiska förutsättningar, framför allt för barnen. Men jag tror också på att staten bör hålla sig the fuck utanför många privatlivsgrejer. Jag är kluven till prostitutionsförbud. Jag är inte så förtjust i att vi har äktenskap som rör ihop statligt stöd, skatteplanering och vem man ligger med. Jag fattar inte grejen med att tecknad barnporr räknas som barnporr. Så jag har ingen aning vem jag röstar på.

Hej Tanja! Jag gillar verkligen din blogg, läser den ofta! Jag själv pluggar psykologi i Umeå, fast fristående kurs. Jag funderar på att kanske en dag bli psykolog jag med. Men det står inte på din blogg vad du jobbar med, tänkte om du har nåt psykologjobb vid sidan av bloggen? Hur som helst så tror jag att du är grym som psykolog (och bloggare för den delen med)!
- Sara S

Tack så mycket! Jag tog examen hösten 2011, under 2012 jobbade jag som HR-konsult, och nu väntar jag på leg och söker nytt jobb. Lycka till med ditt psykologande!

Men jag kan väl fråga om du har någon återkommande (natt)dröm? Eller bara en som fastnat i ditt minne av någon anledning?
-Ingrid

Jag hade en återkommande mardröm i flera år. Nu var det längesedan, men det var verkligen en sån grej att man vaknade och ba "nej, inte nu igen!". Mardrömmen var såhär: jag fick barnvakta nåns bäbis. Under tiden föräldern är borta kommer annat folk och tillagar bäbisen. Och då verkar det jobbigt, men ändå drömlogiskt på nåt sätt. Och sen kommer föräldern tillbaka, bäbisen är framdukad, och jag ska liksom förklara hur det har gått så snett. Och medan jag berättar så fattar jag mer och mer hur absurt det låter, och då vaknade jag och typ "nämenvafan, nu har jag kokat bäbis igen!".

Sen kan du gärna får berätta typ "5 saker ni inte visste om mig". :)
- Ingrid

Hm....

- På högstadiet lärde jag mig Hamlets monolog utantill på engelska av ren understimulans. Kan den fortfarande. 

- Jag gillar Linkin Parks skiva Hybrid Theory.

- Jag har en halvbror på 17 år. Han är typ sjukt duktig på kickboxing. Typ elitnivå i Ryssland.

- Jag tycker om att vara gentlemannamässig. Öppna dörrar, sträcka fram handen som stöd, såna saker. Gillar både sånt där som att ge blommor och uppvakta och betala och mer... liksom, mer rituella saker? Som att föra ut någon på ett dansgolv, eller typ ta det som mitt ansvar att föra konversationen så att personen blir underhållen. Enda tanken på romans med tjej som verkar lockande är om jag får ha en gammaldags manlig roll. Men jag gillar den rollen även utan romantiskt sammanhang, med såväl män som kvinnor.

- Jag har en psykologibok som är slut på förlaget, typ, som jag lånade på bibblan och sen slarvade bort och fick betala ersättning. Och sen hittade jag den. Och jag vill inte ens ha den. 

Vilka fem anime-serier ser du som absoluta måsten?
-anjaa 

Alltså, det finns ju nån sorts animékanon som är mer objektiv, men jag har ju inte själv sett typ Rymdkryssaren Yamato, så... Men om vi tar det såhär, fem serier som man behöver se om man ska umgås med mig och fatta vad jag pratar om. Jag ska hålla mig till engelska titlar så det blir lättare för er att googla upp. The Rose of Versailles, Neon Genesis Evangelion, Revolutonary Girl Utena, Cowboy Bebop... Ja, och Legend of the Galactic Heroes, förstås! Har man sett dem kan man umgås med mig utan större problem!

Vilka nya anime-serier förtjänar en titt?
-anjaa

Sakamichi no Apollon/Kids on the Slope och Mysterious Girlfriend X.

Hur blir man så cool som du?-anjaa

Nu ska jag göra nåt så drygt som att försöka svara objektivt. Såhär. Jag har några egenskaper som är typ medfödda. För det första har jag rätt mycket integritet, jag vill kunna leva med mig själv, jag är beredd att riskera ganska mycket för att inte gå emot min egen övertygelse. För det andra har jag svårt för att dras med i grupper, jag blir väldigt skeptisk när nån ska göra mig till en del av ett "vi [...] är på det och det sättet", jag ryggar tillbaka direkt. För det tredje är jag rätt introvert, så jag har ett aktivt inre liv och har inte nåt superbehov av att umgås med många olika människor. Så summan blir att jag kan uppfattas som cool och modig, för att jag säger vad jag tycker och är inte särskilt rädd för auktoriteter. 

Men det finns ju nackdelar med det också. Jag vet ju att man kan åstadkomma stora saker i grupp. Men då måste man hålla folk om ryggen och kompromissa på ett sätt som jag inte klarar. Så jag kommer förmodligen inte komma så långt i livet som jag annars hade kunnat göra, men jag går hellre min egen väg än långt. Och då menar jag inte riktigt karriärmässigt, utan mer att jag kanske skulle göra mycket nytta i världen som en del av en organisation. Jag kan också uppfattas som otrevlig, avståndstagande och överlägsen. Det är ju inte så trevligt. 

Hur orkar du blogga såpass regelbundet som du gör?
-trogen läsare

Oj, det är ju kul att folk tycker jag gör det. På sistone har det i och för sig varit mycket eftersom jag har varit ledig. Men jag tycker det är kul att skriva, det är både avkopplande och stimulerande för mig.

Känner du aldrig att du får slut på saker att säga?
-trogen läsare

Haha, nej. Jag tänker väldigt mycket, och det händer nya saker hela tiden. Det finns teman som jag har i huvudet i flera år innan jag skriver ner dem, som min text om tid som till slut blev till när Mint hade det temat.

Vad tycker du om överviktiga kvinnor?
- trogen läsare

Oj, vilken fråga... Jag tänker inte så mycket på överviktiga kvinnor. Jag tycker det ser bättre ut när tjocka kvinnor dansar än när smala kvinnor gör det. Sen vill jag själv absolut inte bli överviktig, men det tror jag har en del med självbild att göra. Jag vill inte heller bli jättesmal, eller jättebuff, eller få stora bröst. Jag vill se ut som jag gör när jag rör på mig. Jag blir avis på överviktiga kvinnor som har smala ansikten, som liksom inte har dubbelhaka och så. För mig är ansiktet det första som blir blobbigt när jag går upp i vikt. Däremot har jag rätt svårt för överviktiga män. Eller svårt och svårt, jag blir inte attraherad av dem. Fast det kan ju ha att göra med att jag är hetero, att jag inte bedömer kvinnor utifrån hur liggbara de är i mina ögon, men däremot män. 

Tror du på evig kärlek?
-trogen läsare

Alltså... evighet, det är ju länge. Så länge lever man inte. Och om man räknar evig som tills man dör så kan de ju vara jättekort, bara att man råkar dö tidigt. Men jag tror att man kan älska någon jättelänge. Däremot tror jag att om en kärlek pågår länge så förändras den. 

Upplever du att "folk i allmänhet" tycker illa om feminister?
- trogen läsare

Det finns en viss tendens med... hur ska jag förklara... Det finns proffstyckare som tjänar pengar på att tycka saker. Och det finns en uppfattning att bara man är (ung) (kaxig) tjej så är man kvalificerad att uttala sig om genusfrågor. Och jag tycker att sånt där slentrianfeminism förstör ganska mycket, ger en ganska underlig bild av vad feminism är och vilka får vara feminister. Folk i allmänhet är ju inte så intresserade av feminism, deras bild kommer från typ krönikor i tidningar, kanske, och då kan man lätt börja ogilla alla som ba "vad ska jag skriva om idag? Hm, jag skriver om att gubbar ska flytta på sig!". Och sen får ju en hel del mediefeminister ta emot en del vidrigheter som är helt orimliga. Men jag har själv inte fått nå feministhat att tala om, trots att ag gästbloggat hos kända personer på "andra sidan" och allt.

Är du nöjd med dig själv?
-trogen läsare

Oj. På det stora hela. Faktiskt. Det är faktiskt trevligt att tänka på. Det jag vart mest störd på under senaste tiden har varit att jag är så sjuk jämt, men det är ju inte riktigt en sån där grej som ingår i den här frågan.

Kan du blogga om musik någon gång?
-trogen läsare

Jag är inte särskilt musikintresserad. Men jag kan nångång skriva om hur mycket jag stör mig på att jag har jättemycket relation till jazz, och samtidigt kan jag inte prata om det, för min relation till jazzen är väldigt dansarfysisk.

Hur stort är universum?
-Nick

Oj, det här är typisk fråga jag skulle ställa till min kille, så han skulle få prata lite om saker han tycker är roliga och känna sig duktig. Han är teknolog, så han vet sånt. Han frågar mig om saker jag har koll på, så det jämnar ut sig.

Ser du ibland ner på folk som kommenterar?
Lisa -MondoCane

Jag har sagt det förut och det tål att upprepas - jag tycker att mitt kommentarsfält är sjukt bra. Med tanke på att jag bloggar feminism och sex så är det väldigt sällan som folk är otrevliga. Och nivån är hög, och det gillar jag. Sen ibland kan jag störa mig på vissa, framför allt med det eviga att folk inte signerar sina kommentarer, aaargh. Och det har hänt ett par gånger att någon person har varit väldigt enkelspårig och kommenterat om samma grej oavsett vad mina inlägg handlat om, då tänker jag "skaffa egen blogg!". De jobbigaste är de som gillar mig, men som är otrevliga. Det är jobbigt att säga "tack för att du uppskattar det jag skriver, men skärp dig, tack". Nu går jag lite runt ämnet, men det är för att jag inte kan komma på nåt tillfälle av att just se ner på nån. Om det låter så på mig ibland så är det jättetråkigt, säg till när det händer!

En sak som jag tycker är jobbigt med kommentarerna är att jag har alltid försökt vara rätt aktiv i mina kommentarstrådar. Men under senaste året har det varit sämre med det. Till stor del för att jag har skaffat smartphone. Förut läste jag bara kommentarerna när jag satt vid datorn och hade tid att svara. Nu läser jag ofta mail från mobilen, men det är jobbigt att svara. Så kommentarer blir obesvarade, och när jag väl får tummen ur så är det jättemånga kommentarer och det känns konstigt att svara på dem en och en. Men när jag skriver "tack för intressanta kommentarer" så menar jag det, även om jag inte svarar på varje enskild.

Varför springs alla lopp moturs? (friidrott, trav, etc.)Stella Thilde

Jag har inte tänkt på det förut! Jävlar! Jag vet inte, kan det kanske ha med att de flesta är högerhänta/-fötta att göra?

Hur lång är du?
-Nick

Bra fråga med enkelt svar! 165 cm.

Har du träffat Hannah Lemoine irl?
-Nick

Japp. Jag jobbade i Köpenhamn och passade på. Hon var väldigt trevlig.

Tror du på månlandningen?
-Nick

Jag tror på flera, till och med. Däremot är det intressant för att det är en av grejerna som avslöjar min etniska och kulturella bakgrund. I väst känns det som att månlandning är liksom det stora dealen med rymden. För mig är det en häftig grej, men väldigt sekundär jämfört med första människan i rymden. Jurij Gagarin var förresten en av mina stora barndomscrusher. De andra två var Disney-Aladdin och Tutanchamons guldmask.

Vilken är den bästa snoppstorleken enligt dig?
-Nick

Jag har aldrig riktigt vart med om att storleken skulle vart ett problem åt nåt håll, så för mig är det liksom en fråga som är rätt långt ner på "fysiska attribut som är relevanta för sex"-listan. Men jag gillar sånt där sex med penis och slida, så för mig skulle extremt liten och extremt stor vara ett krångelmoment. 

Har du spelat anden i glaset någon gång?
-Nick

Åh, typ i högstadiet.

Stämmer det att det alltid är vinter i ryssland? Alla filmer jag sett visar det.-Nick

Japp, det har att göra med att man bytte från juliansk till gregoriansk tideräkning. Då blev det evig vinter. Det är lite jobbigt för man måste ställa om kalendern när man reser. Och ange rätt datum när man söker visum.

***

Okej, nu börjar jag somna. Så vi tar resten en annan gång. Tack för alla frågorna och snälla kommentarerna!

Frågestund!

Ja! Nu har vi frågestund, tycker jag! Det innebär att ni frågar mig saker i kommentarerna och jag svarar på så mycket som är rimligt i ett senare inlägg, eller kanske två. Okej, pepp!

Carte rouge

Jag har de senaste veckorna sett två tillfällen då medieprofiler skaffade sig legitimitet i någon debatt genom att åberopa i ett fall att hen själv var född i en kommunistisk diktatur, och i det andra fallet var personens mamma född i en sådan. Jag har sett det här många gånger, i olika debatter. Ibland handlar det om just kommunistiska diktaturer och hur det var att leva i dem. Ibland handlar det om andra saker - i ett av exemplena ovan var ämnet barnfattigdom. Att säga att man har erfarenhet av Sovjet (eller östblocksland) är ett tungt kort att spela ut i en debatt, det ger en tolkningsföreträde och ger ens argument tyngd.

Det intressanta är dock att Sovjetkortet ger en legitimitet bara om man ska uttala sig negativt om sitt, sin mammas, eller Ayn Rands* hemland. Jag har aldrig sett någon som i en svensk debatt försökt få sina ord att väga tyngre genom att påpeka att hen var från Sovjet och där funkade det bra.

För ungefär fem år sedan fick min mamma plötsligt en insikt och talade om det. "Du, Tanja, jag har tänkt lite på hur ni unga har det nu, och jag insåg att ni måste kämpa med utmaningar som jag inte behövde tänka på i er ålder. När jag läste på högskola behövde jag aldrig oroa mig för ifall jag skulle få jobb sen. Det var inte bara det att det var lätt att få jobb, det var en absolut självklarhet att man fick jobb, arvetslöshet fanns inte i min föreställningsvärld!". Min mamma flyttade från Ukraina till Leningrad för att plugga på en prestigehögskola, och fick självklart bo i studentboendet. Man fick inte så mycket studiebidrag, men å andra sidan var hyran ruskigt låg, jag minns inte detaljerna men nåt i stil med halva månadsbidraget per termin.

Tänk er att jag skulle sitta med i tevedebatt om arbetslöshet och så skulle jag räcka upp handen och berätta att jag är faktiskt född i Sovjet, och mina föräldrar behövde aldrig oroa sig för att gå utan jobb. Fan vad dålig stämning det hade blivit. Jag hade fått exakt noll mer tyngd i debatten. Och det här kommer ju inte hända för att jag vill kunna leva med mig själv och spelar därför inte ut Sovjetkortet, men faktum är att om jag skulle prata om mina och min släkts erfarenheter så blir bilden av Sovjet rätt positiv. Jag har svårt att minnas någon enda gång jag hört en släkting prata illa om Sovjet som sådan - de pratar om det som en annan tid med andra villkor, andra problem, andra goda sidor.

Jag skulle kunna utveckla det här väldigt mycket, för det finns två intressanta sidor. Dels detta att personliga erfarenheter ofta bara godtas om de styrker ens befintliga bild. En del feminister har svårt att ta till sig mäns erfarenheter av att de trycks ner av samhället, och en del andra tror inte på kvinnor som berättar att de blir sextrakasserade av flera män per kväll om de går hem ensamma efter krogrundan. Dels är det intressant hur vi så gärna tänker i svartvitt. Antingen var det ett grått helvete med grus till middag, eller så var det en idyll med rosenkindade barn. Senaste tidens debatt om barnfattigdom är ett bra exempel på detta - har de inte foppatofflor på vintern så är de inte fattiga. Och så har folk svårt att smälta att man på samma gång kan ha ett trevligt liv och leva i en diktatur. Jag ska inte utveckla mer nu, men läs gärna här och här, mina gamla texter på ämnet.

Men jag ska inte utveckla, för jag ids inte just nu. Men ni kan tänka såhär nästa gång ni ser eller läser en medieperson skaffa gratis förtroende genom att åberopa Sovjetbakgrund - någon annanstans i Sverige sitter jag och suckar: "Lilla gölle, kommer du från östeurooopa, jamen dååså, så behöver du ju inga andra argument nånsin igen". Och så ser jag jätteuttråkad ut.

*Referens till en diskussion jag var med i en gång för längesedan när någon försökte ge Ayn Rand tyngd genom att påpeka att hon bott i Sovjet. Å ja liksom ba "gäääääsp been there done that, så vasaru om Ayn Rand nu igen?"

Varför animé?

I somras satt jag på jobbet och läste en manga. Det var lunch, så jag fick. En kollega slog sig ner bredvid och frågade vad jag läste. Jag förklarade att det var en japansk SF-serie från sjuttiotalet. Jag var beredd på någon av klassiska oinsatta reaktioner, men kollegan ställde istället en riktigt bra fråga. Han sa "Jag vet ingenting om det här, men som jag förstått det finns det många människor som fastnar för just serier och tecknad film från Japan. Kan du förklara vad det är som gör de här serierna speciella?". Alltså, på riktigt, helt lysande fråga.

För er som lärt känna mig som skribent eller privatperson under de senaste åren kan senaste månadens animéfixering verka oväntad, men för mig är det som att återvända hem. Det här är subkulturen jag tillbringade mina gymnasieår i. Större delen av de kulturverk som påverkat mig mest som individ och som jag känner mest personlig koppling till är animé eller manga. Många av mina vänner träffade jag genom det här intresset.

Kimagure Orange Road

Jag ska bara kort berätta hur jag kom in i intresset/umgängeskretsen. Jag hade sett en del animé på teve som barn, men det var ganska sporadiskt. I högstadieåldern hade jag ett stort men ganska teoretiskt filmintresse. Jag läste väldigt mycket om film, men såg inte så mycket som jag hade önskat, inte minst för att det dröjde ett bra tag innan jag hade fått en video hemma. När jag valde gymnasiet var "nära till Casablanca", Stockholms bästa videobutik på den tiden, ett starkt argument för Norra Real. Hur som, genom filmintresset visste jag att det fanns animerat från Japan, det heter Akira och Ghost on the Shell, och det är sjukt coolt. Jag tecknade dessutom och lade upp mina bilder på communitys på Internet. Många i tecknarkretsarna såg på animé och var inspirerade och därifrån kände jag till en del titlar som jag beskriver som amerikansk millenieskiftskanon här. I ettan på gymnasiet råkade jag av en slump möta två personer från min klass/dramagrupp som var med i någonting som hette Mangakai. Det var en manganördsförening och de hade visningar på Huddinge gymnasium varje torsdag. Hela mitt liv kastades om på några veckor - plötsligt hade jag pojkvän, ny kompiskrets och coolt hobby.

Så, okej, jag tyckte att det var coolt och hade pojkvän och kompisar i kretsen. Men varför animé? Varför fastnade jag? Det finns många svar, men här är några.

Rosen från Versailles

Det är tecknat
Att teckna har varit mitt största intresse genom hela uppväxten. Manganörderi har varit väldigt rimlig subkultur. Dels är tecknarförmåga en färdighet som var rätt central i kulturen och som man fick status för. Dels uppskattar jag att se på tecknade bilder, och gillar därför att se på animerat. Man blir inspirerad, och jag går visuellt mer igång på tecknade bilder än foto.

Det finns en annan aspekt av att det är tecknat. Allt är lika möjligt och rimligt. Ska man göra en fotograferad film är det billigare att filma någonting som utspelar sig i dagens Sverige än någonting som utspelar sig i framtidsrymden. När det är tecknat finns inte samma skillnad. Det blir inte heller någon kontrast mellan realistiska och orealistiska inslag. Jag gillar det. Jag gillar att det kan hända lite vad som helst utan att den visuella helheten bryts. Och jag gillar att man kan ta till överdrifter som inte hade funkat på fotograferad film. Jag gillar att bakgrunden kan bytas mot glitterbubblor och rosor när någon är kär eller fantastiskt snygg. Samma mekanism som man har i musikaler, att känslorna är så stora att de inte kan uttryckas med mindre medel än sång och dans.

Näringspyramid från Abenobashi

Ytterligare en grej med att det är tecknat som jag gillar är att ingenting sker av en slump. Det är egentligen en grej jag gillar med verkligheten också, att ibland se sig om i rummet och inse att nästan allt är produkter av människors medvetna ansträngingar. Jag har tre olika pennor framför mig på skrivbordet. Varje penna har någon designat, någon har bestämt tjockleken på plasten och exakt var producentens namn placeras. När jag ser på tecknat är det häftigt att varje detalj är skapad av en människa. I fotofilm kan saker i bakgrunden hända av en slump - hur molnen ser ut, eller i vilken hand statisterna håller sina kaffekoppar. I tecknad film är alla detaljer bestämda av människor. Jag tycker det är otroligt häftigt.

Korta serier
En grej jag alltid tyckt illa om med USA:ska teveserier är att man kör säsong efter säsong tills serien blir dålig. Jag gillade exempelvis Arkiv X jättemycket, men man tappade ju peppen efter ett tag, när serien bara fortsatte och blev sämre istället för att avslutas med värdighet och vettigt slut. Och ni får ju tänka på att jag hamnade i manganörderiet innan senaste decenniets boom av kvalitetsserier från USA (och även de fortsätter ju säsong efter säsong...). Animé finns ju som långfilm såväl som evighetsserier, men det formatet som är speciellt för mediet är serier som är tänkta att gå i ett visst antal avsnitt och sedan sluta. Man hinner utveckla figurerna mer än i en spelfilm, men man suger inte heller på konceptet för länge. Man kan ha en dramaturgisk kurva! Lysande! Om ni är intresserade av mer på ämnet har Iggy skrivit jättebra om det på mangafilm.se.

Apollon på sluttningen

Jag finns 1 - kvinnor finns!
Eftersom jag är kvinna har jag upplevt det som en otrolig uppenbarelse att det fanns faktiskt en filmkultur där det var vanligt med kvinnliga huvudpersoner. Jag kom in i grejen på den tiden då Buffy var progressiv och hyllad i väst, och i animé var det normalt att kvinnor kunde vara huvudpersoner och slåss. När jag förklarar det här för andra manganördar brukar jag exemplifiera med att bland det första jag såg på Huddingevisningarna var Slayers. Då fnyser de, herrregud, den är ju inte feministisk nånstans. Och det är det som är poängen. Slayers är en fantasykomedi som kretsar kring en grupp på fyra - två män, två kvinnor. Huvudpersonen är Lina Inverse, världens starkaste magiker. Och hon är faktiskt världens starkaste magiker. Hon hamnar i trubbel, slåss, och ni vet hur det oftast går till när Starka Kvinnliga Karaktärer slåss? De slåss jättebra med i slutet måste de ändå räddas av en man. Och nu minns jag inte detaljerna, det är klart att svärdbärande blåste blondinen Gourry gör nytta ibland, men han räddar inte Lina i slutstriden. Hon klarar den själv för hon är världens starkaste magiker.

Lina Inverse och Gourry från Slayers

Slayers var verkligen inte en serie med feministisk agenda, det var inte en "smart" Joss Whedon-serie. den försökte inte stoltsera med Starka Kvinnliga Karaktärer. Den var en helt normal animé. Fatta vilken befrielse! I helt vanliga animéer fick man se kvinnor som körde gigantiska jävla robotar, omvandlades till magiska prinsessor, nördade datorer, var kära, var cyborgare och ville föda barn, revolutionerade världen, åkte sparkcykel, pratade jättefort, utfärdade order, dog i strid. Dessa kvinnor var flera, de hade namn, och de pratade med varandra om annat än män. Och de fanns inte bara i animé som riktade sig till kvinnor!

Just att en viss animé inte var riktad till kvinnor var ofta anledningen till varför det var så många kvinnor med. Med logiken "grabbar vill se på brudar" kunde man gärna slänga in fler kvinnor än män i huvudrollerna. Dessa kvinnor, kvinnor i animé överhuvudtaget, var ofta sexualiserade, men om det var priset man fick betala för att få se kvinnor på film så betalade jag gärna det. Dessutom var sexualiseringen ofta uttalad, vilket också kändes rätt skönt om man jämförde med västerländsk popkultur. I animé var det inte ovanligt att manliga huvudpersonen rodnade eller blödde näsblod (=blev upphetsad) när han fick se tuttar. I väst kunde kvinnor vara lika tajt klädda, eller lika avklädda, men det kommenterades liksom inte i själva filmen. Det kändes ärligare att man kommenterade att kvinnan var sexualiserad, än att alla låtsades som om det var inget konstigt med att alla superhjältar har kläder utom tjejen.

Misato Katsuragi från Neon Genesis Evangelion

Senaste decenniets animétrender har utvecklat denna grej med animé för män med en massa sexualiserade tjejer väldigt mycket över gränserna för vad jag är intresserad av att se på. Men situationen på Bechdelfronten har knappast blivit kalas i väst heller, och jag kan än idag rekommendera animé för kvinnoskildringarna utan att darra på rösten. Om man bara fokuserar på manga (alltså tecknade serier, såna på papper, inte animation) så är det ännu kvinnoseparatismvänligare. Det är inte bara det att det finns massa manga för en kvinnlig publik, det är dessutom så att flera av erkänt viktiga mangaskapare är kvinnor.

Också kul relevant fakta - i Mangakai var det nån sorts underförstådd tryck att man ska gilla animé för tjejer  mer än animé för killar. Fatta detta i en mansdominerad nördig förening, att saker riktade till kvinnor hade hög status!

Lughing target

Jag finns 2 - heterosexuell kvinna!
Den positiva baksidan med att det finns massa animé med snygga brudar för män är att japanska skapare har också fattat att hetrokvinnor gärna glor på snygga män. Så dels finns det i japansk popkultur (inte bara tecknat, utan även i popmusiksammanhang och dylikt) en tradition av män med mjukare drag, och det gillar ju jag. Och så är dessa män uppenbart där för att vara snygga och detta för en kvinnlig blick. Att folk fyller teveproduktioner som jag gillar för att jag ska få glo på snygga män, att kameran stannar på dem för att jag ska bli glad och inte för att visa att de är starka... Sånt där heteromän kan ta för givet. Det var verkligen jättestort att bli bekräftad, att få se att man fanns!

Fru Gårman från Hourou Musuko

Queer med mera
...och så börjar vi med att fortsätta på föregående temat. Det finns homoerotik män emellan som riktar sig till kvinnlig publik. Allt från gulliga kärlekshistorier, till grovporr, till kvalitetsdrama. Coolt va? En anledning till att jag tycker att manganörderi är bra subkultur för ungdomar är just att unga män där tvingas förhålla sig till att vissa tjejer vill se dem hångla med andra killar. De behöver inte gilla det. I vissa internetcommunities är det en regel att man inte får snacka bögporr, för det blir för mycket tjafs mellan dem som är för och dem som är emot. Men man måste ändå förhålla sig till det, och det är en jävligt nyttig erfarenhet.

Okej, vidare. Japan är inget föregångsland när det kommer till jämställdhet och HBTQ-tänk, men de lyckas ändå producera en hel del kultur bortom heteronormerna. Typ söta lesbiska animéer som jag skrev om här. Typ en av mina stora favoriter - Utena - där en liten flicka räddas av en prins som ger henne en ring att minnas honom vid, och hon blir så impad att hon bestämmer sig för att själv bli prins. Typ Utenas föregångare Rosen från Versailles. Typ relativt nya Hourou Musuko som handlar om transungdomar i puberteten. Och ingen av dessa titlar är nån avvikande indieproduktion i marginalen.

Prinsessan Tutu

Personligt
Det här är inget försök till att förklara, bara ett konstaterande. Om jag ska välja ut de böcker och filmer som haft störst inverkan på mig som person, som träffat rakt in i hjärtat och blivit en del av mig, kommer största delen av dessa vara animéer. Det är helt enkelt någonting i bildspråket, ämnesvalen och skildringarna av det mänskliga psyket som hamnar i resonans med mig på ett sätt som hollywoodfilm inte gör.

Sannolikt inte hans lillasyster.

Saker jag hatar med animé
Alltså, denna inflation i söta tjejer. Argh. Tänker inte ens utveckla det.

Men huvudsakliga grejen som jag hatar i egenskap av manganörd är att  det är så få andra som är intresserade. Alltså, det finns ju vinster i form av att man är lite cool och edgy. Men jag är inte särskilt intresserad av det just nu, det var roligare för tio år sedan. Nuförtiden hade jag blivit himla nöjd om jag hade en publik/samtalskrets när jag vill skriva om animé. Hade jag skrivit om Arkiv X eller Mad Men hade det funnits tillräckligt många i svenska blogosfären för att få igång ett samtal. Nu skriver jag om Rosen från Versailles och det inlägget har väl en publik på fem pers, ca. Nu skriver jag hellre om vad jag vill än om nåt annat bara för att det leder till större publik, men det är ju tråkigt att det bir så ensamt.

Vi har alla samma Internet

En intressant grej med Internet är att regeln "tänk vilken publik du skriver för" inte riktigt funkar. I livet utanför, och även i pappersmedia, är det lättare att vara säker på att det man uttrycker kommer uppfattas av den gruppen man tänker sig att man talar till. På Internet finns inte detta på samma sätt. Det finns grupperingar och sfärer, det finns olika språkområden, men det är inte lika vattentätt mellan sfärerna.

För ett tag sedan skrev jag att tidskriften Filter är väldigt förtjusta i att skriva om människor som inte behöver äta eller sova. Jag tänkte att egentligen ville jag bara säga det till Filterläsare, men inte Filterskribenter. Inte för att det här är jättehemligt, utan för att Ayn Rand-kopplingen var en sådan där tanke som bäst framförs på kompismiddag. Man ba "har ni tänkt på...", och sedan snackar man lite om det och skrattar. Men det är ingen tes man vill lägga ner tid på att förklara och försvara, så inte värt att skriva insändare om det. Jag ville alltså skriva för andra läsare, men det är omöjligt att hålla Filterskribenter och Filterläsare skilda från varandra på Internet. Jag skrev och ingen från Filters håll kommenterade, så jag tänkte att jag nog ändå råkat hamna under radarn. Tills imorse då, när jag fick ett mail från Christopher Friman som tydligen visade min text för Filters chefredaktör. Så nu ser ledaren ut såhär (OBS Friman sa att jag fick göra vad jag ville med PDF:en):

Nähäpp, man kan inte hålla isär Internetsfärer. Tur jag inte skrev nåt rasistiskt som mina kompisar skulle underförstå var ironiskt. Sånt händer ju också folk på Internet titt som tätt. Fast en annan intressant grej med att jag nu är citerad på ledarplats i Filter är illusionen om det demokratiska Internet där allas röst hörs. Det är också en felaktig bild som många bär på, att Internet är en meritokrati, bara man twittrar tillräckligt intressant så kommer man få en miljard följare. Eller att om man bloggar ett bra och viktigt blogginlägg så kommer det att hitta ut till folket. Teoretiskt kan förstås vem som helst läsa ens onlinetexter, men i praktiken är de stora twittrarna och podcastarna redan etablerade mediepersoner. Jag kan inte komma på en enda gräsrotskampanj som inte startats av journalister från gammalmedia.

Det är intressant med Internet där all information är samtidigt oändligt nära och oändligt långt bort. 

Tidsresa i Mint

Sa ju att jag att det idag skulle komma en text av mig som inte handlar om tecknad film! Vsg, skriver om min tidsresa i Mint. Det känns sjukt lyxigt att få sin text snyggt illustrerad. Finns få saker som kommer i närheten, kanske när man själv illustrerat nåns text och de blev glada.

Södertörnrosa

Det har kommit in anklagelser om att jag är akademisk när jag snackar mangafilm. Pfft! Mitt senaste gästinlägg på mangafilm.se motbevisar allt. Det är ingen C-uppsats precis. Det är, eh, tio scener ur Rosen från Versailles som jag skulle lyfta fram om jag skulle skriva en uppsats på Södertörns högskola.

Imorgon, tror jag, kommer en text av mig som inte handlar om tecknad film!

Vad tycker vi om månggifte?

Eftersom Centern har vågat uttala sig om att staten inte ska lägga in sig i hur folk ska leva sina relationer har månggifte kommit upp på tapeten. Många har uttalat sig om att det är en dålig idé. De förklarar det så - visst kommer vissa progressiva polys flergifta sig, men mest kommer det leda till patriarkala situationer där en man gifter sig med flera kvinnor.

Ett - ja, självklart borde man ha antalsneutral lagstiftning runt äktenskap. Och för min del kan man avskaffa äktenskap överhuvudtaget och ha någon annan form av trygghetsavtal. Jag fattar inte varför tryggheten ska just handla kring vem man är romantiskt kär i och ligger med. Fett konstigt. Men jaja, det kanske är en för stor förändring, men antalsneutrala äktenskap, hur jävla svårt kan det vara?

Men okej, de som kritiserar förslaget för att det kommer leda till patriarkala kvinnofällor... För det första, jag tror att alla som säger så också tror att även monogama äktenskap är patriarkala kvinnofällor. Är man emot det patriarkala och förtryckande med äktenskapet så är det knappast flersamheten man borde vända sig mot.

För det andra - hur tänker man att polyrelationer plötsligt kommer dyka upp bara för att det blivit lagligt? Om man är rädd för att det kommer leda till män som tar fyra fruar så måste man väl koppla att det redan nu finns konstellationer där män har flera kvinnliga partners? Tanken är väl ändå att dessa kvinnliga partners nu kommer kunna få trygghet som äktenskapet ger?

Och efter SVT-debatt i torsdags vill jag bara verkligen poängtera en grej som vissa verkar ha svårt att greppa. Barn till föräldrar som är på något sätt inblandade i polyrelationer har två biologiska föräldrar (om de blev till på det vanliga sättet). Bara för att föräldrarna är poly betyder inte att barnet plötsligt får tre eller flera biologiska föräldrar. Det är inte så det funkar med ägg och spermier. Så ni kan sluta oroa er för barnen.

Jag ledde en gång en bra (deltagarna sa det!) workshop kring relationer som inte är monogam tvåsamhet. Ett moment var att deltagarna skulle komma på problem som kan uppstå i polyrelationer men inte i monogama relationer. Det var en rejäl utmaning. Så jag tipsar alla som vill problematisera poly att först tänka "är det här verkligen polyunikt?". Sannolikt är det inte det, och då kan ni låta bli att säga dumheter och göra bort er.

Här är för övrigt ett hiskligt otrevligt blogginlägg av en person som såklart inte har nåt emot poly, fast har jättemycket emot poly. 

Psykologisnack om tecknad film

Ja, alltså, jag vet ju att ni egentligen inte läser min blogg för att ni gillar animé utan för att jag skriver om sex och psykologi. Men mitt senaste gästinlägg på Mangafilm.se handlar faktiskt om en animé jag tyckte var intressant som psykolog. Den heter Välkommen till NHK! och handlar om en av dessa unga män som varken har jobb eller plugg, utan sitter hemma och aldrig lämnar rummet. Här finns den.

Mer och fler

Program- och stiltips

Det är ofta man pratar om vem som får och inte får sex, och vem som får mer och mindre av det. Intressant nog brukar vuxna människor i det sammanhanget blanda ihop "mer" och "fler". Det märks till exempel i den eviga diskussionen om snälla killar och svin. De självutnämnda snälla killarna hävdar att svinen har jättelätt att få tjejer, så den snälla killen ska nu bli svin för att få mer sex.

Fast vill man ha just mer sex ska man verkligen inte satsa på nya engångsligg, utan på fasta relationer. En person med fast partner får generellt ligga flera gånger i veckan, mer än vad man får om man raggar upp en ny person varje helg. Vill man ha mer sex är det alltså inte särskilt smart att investera i att lätt få nya tillfälliga partners, utan snarare i att kunna få och behålla varaktiga relationer. Och naturligtvis i att inom relationen satsa på att skapa en miljö där sex prioriteras.

Men de snälla killarna som pratar om att de också vill kunna få mer sex pratar sällan om just mer sex, de menar egentligen sex med  fler personer. Det får man förstås vilja, men det är en annan sak.

Det här med förvirring mellan mer och fler uppstår förstås inte bara om man snackar snälla killar. I alla mina kompiskretsar har "hen får ligga mycket" inneburit just att hen har lätt att fixa nya partners, trots att dessa personer ofta fått ligga rätt sällan jämfört med dem som haft fasta partners. Jag har svårt att komma på något tillfälle där man sagt att någon får ligga mycket och menat att denna person får mycket sex, fast det är med en och samma person (eller samma personer).

Och det säger väl förstås en del om hur sex funkar i vårt samhälle. Till exempel att det inte syns, så man får dra slutsatser utifrån andra tecken. Som att någon går hem med en ny person. Det är nästan som att säga att de som har flera barn har fått ligga mycket jämfört med de barnlösa. Har man tre kids har man fått till det minst tre gånger! Och ja, till exempel detta att sex i sig liksom inte är särskilt högt värderat. Sex med en ny person ger en "får ligga = hög status"-poäng, medan massor av bra sex med befintlig partner inte höjer ens popularitet och ens anseende som sexuell varelse. Samma sak gäller även när sex ses som negativt. En tjej som har många partners är hora, en tjej som ligger som fan med en partner är däremot helt fin och godkänd. Och det är nog också lite därför som snälla killar inte vill säga att de vill ha sex med många personer, och inte många gånger med samma. Dessa killar har ju ofta en negativ bild av tillfälligt sex, och de vill behålla sin ställning som fina.

Om vi blev bättre på att skilja på mer och fler skulle många samtal om sex få nya vinklar och nyanser. Det vore bra, tycker jag.

Man skjuter folk som vet för mycket, eller hur?

Det är väldigt sällan jag pratar om att vara invandrare nuförtiden (här och här hittar du äldre texter från bloggen). När jag var runt 20 och tidningen Gringo var stor kunde jag grina mig till sömns över det. Det fanns ingen plats för mig i dikotomin blatte-svenne, men Gringo skördade priser för att de var så inkluderande. Fuckers.

Folk säger ofta till mig att det inte märks att jag är invandrare, eller att de inte sig med som invandrare. Ofta ska jag se det som en komplimang. Fuckers. Dels så är det ju objektivt fel, jag är jättemycket invandrare. För det andra, att andra inte märker det kan ju liksom bero på att de inte kan precis allt om mig.

En av de sakerna med att vara invandrare som jag upplever som jobbigast är inte att jag saknar någonting inom svensk bildning. Jag tog faktiskt igen väldigt mycket genom att läsa MAD och ha ögon att se med. Problemet, om man får uttrycka sig så, är att jag även har väldigt mycket bildnig och erfarenheter som ligger utanför mina svenska vänners.

Häromdagen skulle min kille visa mig det omtalade "Scar i Lejonkungen är bättre på svenska än engelska". Jag visste att det var ett officiellt faktum redan innan, men nu skulle jag få höra. När jag lyssnade på svenska versionen av Be Prepared tänkte jag att Vladimir Vysotskij hade spikat den rollen. Jag spelade upp en låt för Petter och han höll med, men var inte helt övertygad. Jag var ju helt övertygad, för jag hade utom den låten även hört andra framträdanden, jag har hört Vysotskijs insats i en lysande LP-uppsättning av Alice i Underlandet, jag hade en relation till Vysotskij som artist. Inte ens för att jag är Vysotskijnörd, utan för att det är allmänbildning där jag kommer ifrån.

Jag har på senaste lyssnat lite på en podcast om animé som mina vänner spelar in. Den kretsen pratar väldigt ofta om popkultur från deras barndom, och där är jag förstås helt utanför på många plan. Förvisso har jag också sett en del av serierna de pratar om, men det var i en annan kontext, och ska jag förklara den blir det 1) långt, 2) inget de kan känna igen sig i och haka på. Det är ju typiskt ett moment där mitt invandrarskap leder till att jag saknar vissa kunskaper om svensk kultur. Men det kan jag leva med.

Det jag inte kan leva med lika lätt är följande. Vysotskijlåten jag spelade för Petter handlar om ett Yak-plan och är berättad från planets perspektiv, men en del gnäll på "den som sitter i mig". Ni kan se den med engelsk översättning här. Jag kom att tänka att den hade fungerat som lysande musikval i en anime-musikvideo, och att den är relevant till ett samtal om pilotens relation till mecharobotar som de piloterar som Anders och jag hade nyligen. Jag tänkte "shit, vilken bra koppling!" och sen tänkte jag förstås att jusstja, det är inte som att jag kommer kunna göra någonting av kopplingen. Här handlar invandrarskapet om att jag har för mycket kunskaper inom en annan kultur.

Hade Anders haft samma bakgrund som jag hade jag bara kunnat säga "jo, tänkte på Vysotskijs Yak-låt, visst är den sjukt relevant!" och Anders hade hållit med och spunnit vidare. Men nu behöver jag liksom få Anders att kolla på en YouTube-textning av en låt med en artist han inte har relation till, alternativt själv översätta texten från ryska till svenska för att den engelska översättningen är suboptimal. Och så skulle jag tvinga Anders att göra det, och förklara min poäng med mechapiloter, och det skulle bara bli sjukt omständigt och konstigt.

Just detta, att jag har ett stort kulturellt bagage som jag inte kan använda, är för mig på topp tre av jobbiga saker med att ha kommit från ett annat... jag höll seriöst på att skriva en annan planet först, men jag menade annat land. Annan kultur. Alla klockrena tankar som dyker upp i huvudet, men som jag inte kan dela med någon. Jag gillar ju att tänka, det är lite min grej. Många av tankarna har jag en stor publik för, och det är jag oerhört glad över, men när jag ska blanda rysk kultur och obskyrt filmintresse finns det liksom ingen som lätt förstår mig. Det känns ensamt Och ovanpå det kommenterar folk att de inte märker att jag är invandrare och tror att jag ska bli glad över att en viktig del av mig inte syns.

(Andra saker med att va nvandrare som kan platsa på topp tre. 1) Att det enda landet som känns som rimligt "där kommer jag ifrån" är Sovjet OCH DET FINNS INTE ENS KVAR. 2) Att jag aldrig kommer prata normalt, och nej jag vill inte höra att just du aaaldrig märkt att jag bryter.) 

Sött och lesbiskt

De senaste dagars manganördsbloggande har varit ganska introvert. Annars brukar jag ju tycka att det bra med min blogg är att jag kan tipsa om animé till folk som inte är inne i svängen. Så att vissa grejer kan nå en publik som annars inte hade hittat. (Det är alltså motsvarande att jag inte orkar läsa 9GAG, men min kille gör det och skickar mig bilder på uttrar)

Hon till vänster var jag störtkär i i typ fem avsnit.

Jag fick i förrigår för mig att se en liten lättsam serie och kom på att jusste, jag har nog en läsekrets som kan vara intresserade av, men helt omedvetna om, att det finns typ en genre av lesbisk gullegull i animé. Jag hoppas verkligen att de av er som är intresserade av HBTQ i film och serier är medvetna om att det finns mycket sådant med rötterna i Japan. Massa trams, förstås, men väldigt mycket av hög kvalitet också. Jag tänker inte ens börja förklara allt för jag kan ärligen inte så mycket (men jag kan be en person med stenkoll att gästblogga, om intresse finns). Vill ni forska vidare kolla in ord som yaoi, yuri, shounen ai, och shoujo ai. Om det är relationer kvinnor emellan ni är intresserade av så är Lilicious en bra sida att börja med, kan jag tänka mig.

Jag tänkte som sagt fokusera på lesbisk gullegull. Jag vet inte alls hur det är i Japan som land, men i animé är det väldigt vanligt med att skolflickor har så kallade girlcrushes. Det framställs alltid som någonting väldigt normalt, jag antar att det är en produkt av homosocial umgängeskultur, att eftersom man mest hänger med andra tjejer så blir det andra tjejer man utvecklar känslor för där någonstans i gränslandet mellan beundran och förälskelse. Ibland är det en sidogrej, men ibland fokuserar man på dessa relationer.

Jungfru Maria ser dem!

En animé jag inte sett på vet att jag tryggt kan rekommendera är Jungfru Maria ser dig (Maria-Sama ga Miteru). Den handlar om en katolsk flickskola... och det är inte alls som ni tror, pervon. Den är... gud, hur ska man förklara? Det är ett väldigt ritualiserat liv de flickorna lever, med kristna värderingar och ett system av mentorskap mellan äldre och yngre studenter. Det är väldigt mycket av sådan kamratbeundran jag nämnt tidigare, men det är också mycket tyngd i relationerna, det är uppenbart att åtminstone en del av flickorna är förälskade i andra kvinnor "på riktigt". Det är respektfullt berättat, det blir inte sliskigt, det blir inte uppvisnings-lesbiskt för en manlig blick. Verkligen ett tips. Med reservation att jag inte sett den på massor av år, men här är en färskare recension på bloggen Colony Drop, som man oftast (hostmadokamagica) kan lita på.

Från Aoi Hana, alltså.

Serien som fick mig att tänka på att tipsa er om sådant är Aoi Hana (Blå blommor, väl egentligen, men jag envisas med Blå Blom för att jag gillar servisen). Den är mycket sämre än Jungfru Maria, men inte ens halvbra serier med lättsam lesbisk romantik växer på träd, precis. Det är modern gymnasiemiljö, och det är lite kärlek och lite vänskap och mycket gulligt.

En grej jag verkligen gillar i de här serierna är att det är relativt lite fokus på insikts- och komma ut-processen. Jag är ingen expert, men jag har fått uppfattningen att i amerikanska/västerländska produktioner är det circa obligatorium på problematisering när man skildrar samkönade relationer. De är alltid nån kompis som har svårt för det, eller föräldrar, eller personen själv som förnekar. I serierna jag nämnt är det rätt lite fokus på det och rätt mycket på faktiska relationer. Som om det var en lättsam romantisk serie om heteros, alltså.

Sen finns det en som jag fattat det ganska populär modern grej som heter Yuriyuri ("yuri" är alltså motsvarande "femmeslash") som är ännu lättsammare och mer åt Hello Kitty-sorts sött. Jag har inte sett någonting av detta, men då Iggy inte sågar första avsnittet i andra säsongen antar jag att det är sevärt om man gillar premisserna.

Så, hoppas det här var värdefull info för nån. Tipsa gärna om mer i kommentarerna, och säg till om ni vill ha mer på ämnet, då ber jag nån mer insatt att gästskriva!

Mangafilmsbloggar om Apollon på sluttningen.

Minns ni när jag tipsade om Apollon på sluttningen? Har ni sett den än? Om inte är det synd om er på flera plan. För det första är det en jättebra serie. För det andra kan ni inte ospoilat läsa mitt inlägg på Mangafilm.se där jag har en tolkning av serien som jag motiverar jätteutdraget som jag brukar. Ni vet, när jag har en tanke som kan sammanfattas i tre punkter, men skriver fyra A4 istället?

Vill tillägga att jag rätt sällan lider av att jag kan det perfekta uttrycket på ett språk som jag inte kan använda. Men i det här inlägget var det jättemycket. Ville verkligen skriva "seal the deal" angående kyssar, och ville använda "slippery slope". Moneyshot skrev jag till slut på engelska efter mycket velande. 

Animétips / -kärt återseende

Hejhej. Idag forstätter jag min mangafilm.se-karriär med att skriva sex A4 om Cowboy Bebop. De som vet vad Cowboy Bebop är får gärna läsa. De som inte vet - texten är lite spoilig.

Hur som, det är en av mina favoritaniméer, och dessutom min favoritanimé att tipsa om till folk som inte har så mycket koll på mediet. Den är nämligen väldigt västvänlig. Den handlar om rymdprisjägare i rymden och har coolt soundtrack och är bra på nästan alla möjliga sätt. Det är 26 avsnitt på 25 minuter, så det tar inte så lång tid att se hela. Det finns även en långfilm, som faktiskt släppts på svenska, men den är mycket sämre än serien. Här är openingen, och serien håller vad den lovar.

Imorgon blir det med på samma tema (gissa vilket -_-).

Mangafilm.se-debut

Hejhej! Ni kanske tänker att jag skrivit väldigt lite på sistone. Det är helt fel, jag har skrivit massor, fast inte här och det mesta har inte publicerats än. Men nu har min första text någonsin på Mangafilm.se kommit ut. Det är en recension av Samurai Champloo. Jag är väldigt nervös. Iggy Drougge och Fredrik Stangel må vara hundra gånger folk ag känner privat, men när de kommer till animé och att skrivande är de mentorer och förebilder. Så. Ja. Det kommer mer, på samma tema.