Som jag skrev i somras har jag gått upp i vikt över senaste året, och särskilt senaste halvåret har varit ett problem i och med att jag varit för sjuk för att kunna eller våga träna. Jag anar också viss stressbakgrund till det hela, för det blev ovanligt mycket fett på magen.
Jag tänkt på en grej i samband med uppgången och varför den känts så jobbig, fast det bara rört sig om några kilo. Och såhär. När jag går upp i vikt, innan jag kan se det, innan jag ens märker att kläderna sitter annorlunda, börjar jag märka att det känns annorlunda.
Det finns ett viktspektrum jag känner mig rätt i. När jag går över den övre gränsen börjar jag märka av min mage. Till att börja med i två typer av situationer, när jag ligger på sidan och när jag har t-shirt på mig. När jag känner mig "rätt" känner jag inte av t-shirten mot magen, men när jag går upp gnids tröjan irriterande mot magen. Ni vet känslan av att någonting skaver, eller kliar, eller petar på fel ställe? Eller kanske, tänkt om ni fick känsel i håret, och plötsligt skulle få känsel utanför de kroppsgränserna ni är vana vid? Typ så känns det på magen när jag har t-shirt.
När man ligger på sidan börjar de mjuka delarna av kroppen hänga annorlunda än när man står upp. De hänger alltså normalt mot fötterna, men nu hänger de åt sidan. Och lägger jag på fett på magen så känns det konstigt att ligga på sidan för att jag nuddar underlaget med "fel" del av kroppen. Normalt när jag ligger på sidan är det liksom bara sidan som nuddar, men går jag upp över min bekvämlighetsgräns börjar även en del av "framsidan" nudda underlaget och det känns fruktansvärt irriterande.
Och grejen är att man skulle ju kunna tro att det här är en vanesak. Att det känns konstigt för att det är nytt, men att det skulle bi bekant och bekvämt om jag höll den vikten ett tag. Men grejen är att jag var som störst några år när jag var runt 20, och i flera år kändes t-shirtar konstigt mot magen, tills jag gick ner typ fem kilo. Jag är rätt taktil som person, men inte direkt överkänslig när det kommer till kläder och material som känns obekväma eller så. En del personer kan inte bära vissa material för att de känns fel, men jag har inga såna problem, förutom just det här när min mage nuddar tröjor eller lakan.
Det allra allra första tecknet på vikuppgång är förresten att jag börjar bita mig själv i kinderna. Fast det här grejen vänjer jag mig vid.
Jag kan inte minnas en enda text jag läst om viktförändringar ur det perspektivet. Allt handlar typ om hur det ser ut, och om man är stolt eller skäms, och typ så. Men den här känslan av att vara bokstavligen obekväm i min kropp är den starkast drivande kraften för mig nu att vilja gå ner i vikt. Jag är ju annars fortfarande rätt smal, och jag tror inte att jag gått upp såpass att nån i min omgivning har märkt nån skillnad. Men den här jävla nuddandet, det driver mig till vansinne.
Jag tänkt på en grej i samband med uppgången och varför den känts så jobbig, fast det bara rört sig om några kilo. Och såhär. När jag går upp i vikt, innan jag kan se det, innan jag ens märker att kläderna sitter annorlunda, börjar jag märka att det känns annorlunda.
Det finns ett viktspektrum jag känner mig rätt i. När jag går över den övre gränsen börjar jag märka av min mage. Till att börja med i två typer av situationer, när jag ligger på sidan och när jag har t-shirt på mig. När jag känner mig "rätt" känner jag inte av t-shirten mot magen, men när jag går upp gnids tröjan irriterande mot magen. Ni vet känslan av att någonting skaver, eller kliar, eller petar på fel ställe? Eller kanske, tänkt om ni fick känsel i håret, och plötsligt skulle få känsel utanför de kroppsgränserna ni är vana vid? Typ så känns det på magen när jag har t-shirt.
När man ligger på sidan börjar de mjuka delarna av kroppen hänga annorlunda än när man står upp. De hänger alltså normalt mot fötterna, men nu hänger de åt sidan. Och lägger jag på fett på magen så känns det konstigt att ligga på sidan för att jag nuddar underlaget med "fel" del av kroppen. Normalt när jag ligger på sidan är det liksom bara sidan som nuddar, men går jag upp över min bekvämlighetsgräns börjar även en del av "framsidan" nudda underlaget och det känns fruktansvärt irriterande.
Och grejen är att man skulle ju kunna tro att det här är en vanesak. Att det känns konstigt för att det är nytt, men att det skulle bi bekant och bekvämt om jag höll den vikten ett tag. Men grejen är att jag var som störst några år när jag var runt 20, och i flera år kändes t-shirtar konstigt mot magen, tills jag gick ner typ fem kilo. Jag är rätt taktil som person, men inte direkt överkänslig när det kommer till kläder och material som känns obekväma eller så. En del personer kan inte bära vissa material för att de känns fel, men jag har inga såna problem, förutom just det här när min mage nuddar tröjor eller lakan.
Det allra allra första tecknet på vikuppgång är förresten att jag börjar bita mig själv i kinderna. Fast det här grejen vänjer jag mig vid.
Jag kan inte minnas en enda text jag läst om viktförändringar ur det perspektivet. Allt handlar typ om hur det ser ut, och om man är stolt eller skäms, och typ så. Men den här känslan av att vara bokstavligen obekväm i min kropp är den starkast drivande kraften för mig nu att vilja gå ner i vikt. Jag är ju annars fortfarande rätt smal, och jag tror inte att jag gått upp såpass att nån i min omgivning har märkt nån skillnad. Men den här jävla nuddandet, det driver mig till vansinne.
Upplever precis samma sak men jag tror inte det stör mig lika mycket som det stör dig. Snarare får det mig att tro att det syns för om jag känner det måste det ju synas, typ.
SvaraRaderaKänner igen det där med att gravitationen drar på nya sätt. För mig var det en smygande ökning med tio kilo som först kändes av som en tröghetseffekt på mage och över bröstet. Jag skumpar lite.
SvaraRadera…och det känns som jag antar det känns att ha bröst.
Känner igen störningsgrejen. Kroppen blir liksom i vägen.
SvaraRaderaHåller med. Fast jag har tyvärr aldrig lyckats förklara det bättre än "jag tycker inte att jag ser tjock ut, men jag känner mig tjock. Det där med magen exempelvis, inte minst för att jag gillar att sova på sidan med uppdragna ben - ju mjukare mage, desto kortare kan jag dra upp benen innan ljumsken liksom "sluts" och får ett veck. Även knäveck! Som känns olika snabbt när jag böjer benet.
SvaraRaderaBra att du lyfter andra delar av detta än det som bara handlar om "utseendefixering".
Jag känner av någonting liknande när jag har mens. Magen blir mer ballongformad och min kropp känns som ett kylskåp. Det var inte så när jag var yngre och hade mens. Tack och lov är det övergående.
SvaraRadera